Psaltaren 100
100
Psalm 100 – Tacka Herren
[Den sista i en serie av kröningspsalmer (Ps 95-100), se även Ps 24; 47; 93; 110. Denna psalm nämner inte Gud som kung, men har många av dessa psalmers språk. Psalmisten uppmanar hela jorden och hans folk att prisa Gud.
Författare: Okänd
Struktur: Psalmen har två sektioner som är parallella. Fyra imperativ i vers 1-3a leder fram till en orsak för att prisa Gud i vers 3bc. Sedan kommer på nytt tre imperativ i vers 4 som leder fram till slutsatsen i vers 5 att Gud är god och att hans nåd varar för evigt.
1. Uppmaningar att prisa, vers 1-3a
2. ... för vi är hans folk, vers 3bc
3. Uppmaningar att prisa, vers 4
4. ... för Gud är god, vers 5
Det finns också ett kiastiskt mönster kring dessa sju verb som centrerar kring uppmaningen att lära känna Gud i vers 3 – han som är den sanne Guden. Detta signaleras tydligt i hebreiskan genom samma verb bo, som översätts ”kom” och ”gå”, används i vers 2b och 4:
A Ropa, vers 1
B Tjäna, vers 2
C Kom, vers 2b
D Förstå (känn) – gemenskap med Gud, vers 3
C Gå (kom), vers 4
B Var tacksamma, vers 4b
A Välsigna, vers 4c]
1En tacksägelsepsalm.
______
Ropa högt (höj triumferande jubelrop, väsnas med rop och härskri) till Herren (Jahveh)
[alla tillsammans utöver] hela jorden (alla länder)!
[Det hebreiska verbet rua beskriver segerjubel och segerlarm; ordets ursprungsbetydelse är att förstöra genom att bryta något. Här skulle det bildligt kunna tolkas som att öronen brister p.g.a. öronbedövande ljud.]
2Tjäna [bli hans livegna och arbeta för] Herren (Jahveh)
i [största] glädje [med fröjd, munterhet och nöje],
kom inför hans ansikte (träd in i hans närvaro)
i jubelsång [med triumferande fröjderop]!
3Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim)
– han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva –
[vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap)
på hans betesmark (grönbete). [Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14]
[Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]
4Gå in i hans portar med (i) tacksägelse [bär fram ett hyllningsoffer – tillsammans i kör],
[kom] till hans förgårdar med (i) lovsång (lovord).
Var tacksamma mot (hylla; erkänn och prisa) honom,
välsigna (lova; tala gott om) hans namn.
[Den ursprungliga hebreiska betydelsen av att tacka är att använda och hålla ut sin hand, men även att kasta något. Här finns troligen innebörden av att lyfta sina händer i lovprisning med, men även att bekänna och vrida sina händer under gråt och intensivt ”kasta ut” sina bekännelser inför Herren (Jahveh). Hebreiskans ursprungliga innebörd för att välsigna är att böja knä.]
5För Herren (Jahveh) är god [han har den bästa välviljan],
i evighet [varar]
hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah).
[Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av ”tidsangivelserna” evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: ”för god Jahveh”). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]
Currently Selected:
Psaltaren 100: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
Psaltaren 100
100
Psalm 100 – Tacka Herren
[Den sista i en serie av kröningspsalmer (Ps 95-100), se även Ps 24; 47; 93; 110. Denna psalm nämner inte Gud som kung, men har många av dessa psalmers språk. Psalmisten uppmanar hela jorden och hans folk att prisa Gud.
Författare: Okänd
Struktur: Psalmen har två sektioner som är parallella. Fyra imperativ i vers 1-3a leder fram till en orsak för att prisa Gud i vers 3bc. Sedan kommer på nytt tre imperativ i vers 4 som leder fram till slutsatsen i vers 5 att Gud är god och att hans nåd varar för evigt.
1. Uppmaningar att prisa, vers 1-3a
2. ... för vi är hans folk, vers 3bc
3. Uppmaningar att prisa, vers 4
4. ... för Gud är god, vers 5
Det finns också ett kiastiskt mönster kring dessa sju verb som centrerar kring uppmaningen att lära känna Gud i vers 3 – han som är den sanne Guden. Detta signaleras tydligt i hebreiskan genom samma verb bo, som översätts ”kom” och ”gå”, används i vers 2b och 4:
A Ropa, vers 1
B Tjäna, vers 2
C Kom, vers 2b
D Förstå (känn) – gemenskap med Gud, vers 3
C Gå (kom), vers 4
B Var tacksamma, vers 4b
A Välsigna, vers 4c]
1En tacksägelsepsalm.
______
Ropa högt (höj triumferande jubelrop, väsnas med rop och härskri) till Herren (Jahveh)
[alla tillsammans utöver] hela jorden (alla länder)!
[Det hebreiska verbet rua beskriver segerjubel och segerlarm; ordets ursprungsbetydelse är att förstöra genom att bryta något. Här skulle det bildligt kunna tolkas som att öronen brister p.g.a. öronbedövande ljud.]
2Tjäna [bli hans livegna och arbeta för] Herren (Jahveh)
i [största] glädje [med fröjd, munterhet och nöje],
kom inför hans ansikte (träd in i hans närvaro)
i jubelsång [med triumferande fröjderop]!
3Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim)
– han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva –
[vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap)
på hans betesmark (grönbete). [Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14]
[Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]
4Gå in i hans portar med (i) tacksägelse [bär fram ett hyllningsoffer – tillsammans i kör],
[kom] till hans förgårdar med (i) lovsång (lovord).
Var tacksamma mot (hylla; erkänn och prisa) honom,
välsigna (lova; tala gott om) hans namn.
[Den ursprungliga hebreiska betydelsen av att tacka är att använda och hålla ut sin hand, men även att kasta något. Här finns troligen innebörden av att lyfta sina händer i lovprisning med, men även att bekänna och vrida sina händer under gråt och intensivt ”kasta ut” sina bekännelser inför Herren (Jahveh). Hebreiskans ursprungliga innebörd för att välsigna är att böja knä.]
5För Herren (Jahveh) är god [han har den bästa välviljan],
i evighet [varar]
hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah).
[Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av ”tidsangivelserna” evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: ”för god Jahveh”). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]
Currently Selected:
:
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln