Apostlagärningarna 3
3
1Så gingo Petrus och Johannes tillhopa upp i templet, vid bönestunden, som var den nionde timmen. 2Och der var en man, ofärdig allt ifrå sine moders lif, som lät sig bära; den satte de hvar dag för dörrena åt templet, som het den sköna, att han skulle bedas almosa af dem som ingingo i templet. 3Då han fick se Petrum och Johannem, att de ville gå in i templet, bad han dem om almoso. 4Då såg Petrus på honom, med Johanne, och sade: Se på oss. 5Då såg han på dem, förhoppandes att han skulle något få af dem. 6Då sade Petrus: Silfver och guld hafver jag icke; men det jag hafver, det gifver jag dig: I Jesu Christi Nazareni Namn, statt upp, och gack; 7Och tog honom vid högra handena, och reste honom upp; och straxt vordo hans fötter och ben stadig. 8Han sprang upp, och stod, och gick, och följde dem in i templet; gick och sprang hit och dit, prisandes Gud. 9Då fick allt folket se honom, att han gick och lofvade Gud; 10Och kände honom, att han var den samme, som plägade sitta efter almoso, vid, den sköna dörrena för templet; och vordo fulle med undersamhet och förskräckelse öfver det honom vederfaret var. 11Då nu denne mannen, som ofärdig varit hade, och helbregda gjord var, höll sig intill Petrum och Johannem, lopp allt folket till dem i förhuset, som kallas Salomons, och förundrade sig. 12Då Petrus, det såg, svarade han till folket: I män af Israel, hvi undren I häruppå? Eller hvi sen I på oss, lika visst som vi af vår egen kraft eller förtjenst hade det åstadkommit, att denne hafver fått sin gång? 13Abrahams, och Isaacs och Jacobs Gud, våra fäders Gud, hafver förklarat sin Son Jesum, hvilken I öfverantvardat hafven, och förnekat inför Pilatus, då han dömde, att han skulle gifvas lös. 14Men I förnekaden den Helga och Rättfärdiga; och båden, att mandråparen skulle gifvas eder. 15Och lifsens Första dråpen I. Den hafver Gud nu uppväckt ifrå de döda; till hvilket vi vittne äre; 16Och hafver genom trona på hans Namn, på denna, som I sen och kännen, stadfäst sitt Namn; och tron, som är genom honom, hafver gifvit denna hans helbregda, i allas edra åsyn. 17Nu, käre bröder, vet jag väl, att I det gjort hafven af fåkunnighet, såsom ock edre öfverste. 18Men Gud, som genom alla sina Propheters mun föresagt hafver, att Christus skulle lida, han hafver nu så fullbordat det. 19Så bättrer eder nu, och vänder eder om, på det edra synder måga afskrapade varda; 20Att vederqvickelsens tid då kommer för Herrans ansigte, när han sändandes varder den eder nu tillförene predikad är, Jesum Christum; 21Hvilken himmelen intaga måste, till den tid att igen upprättadt varder allt det Gud sagt hafver, genom alla sina helga Propheters mun, af verldenes begynnelse. 22Ty Moses hafver sagt till fäderna: Herren, edar Gud, skall eder uppväcka en Prophet utaf edra bröder, såsom mig; honom skolen I höra i allt det han eder sägandes varder. 23Och det skall ske, att hvar och en själ, som icke hörer den Propheten, hon skall utkastas ifrå folket. 24Och alle Propheterna, ifrå Samuel, och sedan så månge som talat hafva, hafva bådat dessa dagarna. 25I ären Propheternas och förbundsens barn, det Gud hafver gjort med våra fäder, sägandes till Abraham: I dine säd skola all folk på jordene välsignad varda. 26Eder först och främst hafver Gud uppväckt sin Son, Jesum, och sändt honom till att välsigna eder, att hvar och en af eder skulle sig omvända ifrå sine ondsko.
Currently Selected:
Apostlagärningarna 3: SK73
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Apostlagärningarna 3
3
1Så gingo Petrus och Johannes tillhopa upp i templet, vid bönestunden, som var den nionde timmen. 2Och der var en man, ofärdig allt ifrå sine moders lif, som lät sig bära; den satte de hvar dag för dörrena åt templet, som het den sköna, att han skulle bedas almosa af dem som ingingo i templet. 3Då han fick se Petrum och Johannem, att de ville gå in i templet, bad han dem om almoso. 4Då såg Petrus på honom, med Johanne, och sade: Se på oss. 5Då såg han på dem, förhoppandes att han skulle något få af dem. 6Då sade Petrus: Silfver och guld hafver jag icke; men det jag hafver, det gifver jag dig: I Jesu Christi Nazareni Namn, statt upp, och gack; 7Och tog honom vid högra handena, och reste honom upp; och straxt vordo hans fötter och ben stadig. 8Han sprang upp, och stod, och gick, och följde dem in i templet; gick och sprang hit och dit, prisandes Gud. 9Då fick allt folket se honom, att han gick och lofvade Gud; 10Och kände honom, att han var den samme, som plägade sitta efter almoso, vid, den sköna dörrena för templet; och vordo fulle med undersamhet och förskräckelse öfver det honom vederfaret var. 11Då nu denne mannen, som ofärdig varit hade, och helbregda gjord var, höll sig intill Petrum och Johannem, lopp allt folket till dem i förhuset, som kallas Salomons, och förundrade sig. 12Då Petrus, det såg, svarade han till folket: I män af Israel, hvi undren I häruppå? Eller hvi sen I på oss, lika visst som vi af vår egen kraft eller förtjenst hade det åstadkommit, att denne hafver fått sin gång? 13Abrahams, och Isaacs och Jacobs Gud, våra fäders Gud, hafver förklarat sin Son Jesum, hvilken I öfverantvardat hafven, och förnekat inför Pilatus, då han dömde, att han skulle gifvas lös. 14Men I förnekaden den Helga och Rättfärdiga; och båden, att mandråparen skulle gifvas eder. 15Och lifsens Första dråpen I. Den hafver Gud nu uppväckt ifrå de döda; till hvilket vi vittne äre; 16Och hafver genom trona på hans Namn, på denna, som I sen och kännen, stadfäst sitt Namn; och tron, som är genom honom, hafver gifvit denna hans helbregda, i allas edra åsyn. 17Nu, käre bröder, vet jag väl, att I det gjort hafven af fåkunnighet, såsom ock edre öfverste. 18Men Gud, som genom alla sina Propheters mun föresagt hafver, att Christus skulle lida, han hafver nu så fullbordat det. 19Så bättrer eder nu, och vänder eder om, på det edra synder måga afskrapade varda; 20Att vederqvickelsens tid då kommer för Herrans ansigte, när han sändandes varder den eder nu tillförene predikad är, Jesum Christum; 21Hvilken himmelen intaga måste, till den tid att igen upprättadt varder allt det Gud sagt hafver, genom alla sina helga Propheters mun, af verldenes begynnelse. 22Ty Moses hafver sagt till fäderna: Herren, edar Gud, skall eder uppväcka en Prophet utaf edra bröder, såsom mig; honom skolen I höra i allt det han eder sägandes varder. 23Och det skall ske, att hvar och en själ, som icke hörer den Propheten, hon skall utkastas ifrå folket. 24Och alle Propheterna, ifrå Samuel, och sedan så månge som talat hafva, hafva bådat dessa dagarna. 25I ären Propheternas och förbundsens barn, det Gud hafver gjort med våra fäder, sägandes till Abraham: I dine säd skola all folk på jordene välsignad varda. 26Eder först och främst hafver Gud uppväckt sin Son, Jesum, och sändt honom till att välsigna eder, att hvar och en af eder skulle sig omvända ifrå sine ondsko.
Currently Selected:
:
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in