Δημοφιλή Βιβλικά εδάφια από 1 Moseboken 1

Κοινοποίηση

Gud (Elohim) sa: ”Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna (hebr. demot) oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över fiskarna i havet och fåglarna i himlen och över boskapsdjuren. Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden.” [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural ”låt oss” är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:2211:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten främst människans andliga sida. I sammanhanget nämns ”råda” vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.] Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan i (till) sin avbild, till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.

Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över fiskarna i havet och fåglarna i himlen. Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden.”

I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].

Jorden (materien) var ännu öde (formlös – hebr. tóho) och tom (omätbar – hebr. bóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (hebr. majim). [Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. Det himmelska anspelar också på det andliga och det jordiska det materiella (Matt 6:19-20Joh 3:12). I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1-2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.] [Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas ”et” på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, ”alfa och omega”, den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!]

Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus.

Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tóv meod), jfr vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), dag fjärde (vers 19) och dag femte (vers 23),. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det ”dag den sjätte” och ”dag den sjunde” (1 Mos 2:23). Detta skrivsätt betonar fulländning.]

Gud (Elohim) såg (betraktade) att ljuset var gott (ändamålsenligt, vackert), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.

Gud (Elohim) sa: ”Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er varje fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.

Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet ”ett” (hebr. echad), inte ordningstalet ”första” (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1-3). Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket ”kväll och morgon” används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Ordet echad har även har innebörden av en enhet som utgörs av olika delar. Ordet används om man och kvinna tillsammans – de är ett (hebr. echad) kött (1 Mos 2:24). När tabernaklet beskrivs så är det en helhet (2 Mos 26:6). I trosbekännelsen är Herren en (5 Mos 6:4). Uttrycket jom echad beskriver alltså en full dag som består av en period av mörker (natt) och en period av ljus (dag). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]

Gud (Elohim) sa: ”Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.”

Ja, även för alla jordens (markens) djur och alla himlens himmelens flygande varelser och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv – varje grön ört (växt) är till föda (mat).” Ja, så blev det.

Gud (Elohim) sa: ”Låt ljusbärarna på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dag och natt, och de ska vara som tecken (signaler) [för att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år.

Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asah) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering).” Ja, så blev det. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen ”dela upp, portionera ut”, ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]

Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asah) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.

Ja, jorden bringade fram grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Och Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert).

Och Gud (Elohim) satte (satte; tillförordnade – hebr. asah) de två ljusbärarna den större [solen] för att råda över dagen, och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3). Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. Hebr. asa är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]

Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)”, och det skedde så. Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav. Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert).

Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan).”

Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]: boskapsdjur, krypande djur (insekter, kräldjur, osv) och vilda djur enligt sitt slag.” Och det skedde så.

Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet vimla (svärma) av vimlande (svärmande) levande varelser och låt flygare (fåglar, flygande djur; insekter) flyga över jorden mot himlens utsträckning (expansion) [atmosfären].” [Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet ”flygare” (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter, fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.]

Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asah) markens djur efter sitt slag och boskapsdjuren efter sitt slag och allt som kryper på marken efter sitt slag. Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, vackert).