1 Moseboken Inledning
Inledning
Bokens hebreiska namn är Bereshit (i begynnelsen). Detta sätt att namnge böcker från det första eller något av de första orden var vanligt under antiken. På grekiska kallas boken Genesis, från det grekiska ordet med samma betydelse.
De första elva kapitlen kallas ofta urhistorien. Här beskrivs skapelsen och mänsklighetens tidiga historia. Här ges grundläggande svar på frågorna om vår existens. Det är Gud som har skapat universum, gjort jorden livsvänlig, fyllt den med liv och till sist skapat människan som sin avbild – för att ta hand om och ansvara över skapelsen. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd igenom hela boken, en frälsare som ska besegra ondskan utlovas redan i 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska. Urhistorien kulminerar i den dramatiska flodberättelsen varefter mänskligheten på nytt börjar sprida sig utöver jorden. Efter urhistorien flyttar fokus till hur Gud väljer ut en man och hans hustru, Abraham och Sarah, som ska bli det speciella folk som Gud använder för att kunna välsigna hela mänskligheten. Vi får följa dramatiken hur folket växer fram i fyra stora litterära enheter som fokuserar på Abraham, Isak, Jakob och till sist Jakobs tolv söner. Den sista enheten rymmer den oförglömliga berättelsen om Josef.
Toledot-formeln
Det hebreiska ordet toledot härstammar från ordet för att ”att föda fram” eller ”ge upphov till” (hebr. jalad). Ordet toledot används som en markör för en ny enhet. I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2). Kärnbibeln översätter toledot med frasen ”fortsatta historia”. Det som följer efter toledot-formeln kan vara en släkttavla eller en berättelse, men ofta inkluderas en kombination av dessa två. Gemensamt är att den vars namn toledoten bär existerar när toledoten inleds. Berättelsen eller släktlistan startar utgående från honom. Ibland, som i Noas toledot (1 Mos 6:9-9:29), är Noa i huvudrollen hela toledoten, medan det är vanligt att den som gett namn åt toledoten dör redan i inledningen varefter handlingen fokuserar på någon han gett upphov till, hans son. Så är det till exempel i Terachs toledot (1 Mos 11:27-25:11) där Terach är död fem verser in i toledoten medan resten av den långa toledoten utgörs av berättelserna om hans son Abraham.
I regel bär toledoten en människas namn, men den första toledoten heter ”himmelens och jordens toledot” (1 Mos 2:4-4:26). Himmel och jord existerar, men människan är inte skapad, därifrån går handlingen vidare. Den andra toledoten heter ”adams toledot” på hebreiska (1 Mos 5:1-6:8), och det kan tolkas endera som personen Adams toledot eller ”människans” toledot, Adam betyder människa på hebreiska. Den toledoten inleds med att människan är skapad och går vidare ända till att flodberättelsen ska börja.
De olika toledot-enheterna är sammanlänkade, så att början av en ny enhet länkar ihop den med slutet av den föregående enheten. Är man omedveten om detta kan det ses som att texten är onödigt upprepande i ”skarven” mellan toledot-enheterna, när den istället är litterärt skickligt sammanlänkad.
Utifrån användningen av toledot-formeln kan Första Moseboken delas in i tolv övergripande litterära enheter.
1. Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3)
2. Himlarnas och jordens fortsatta historia (1 Mos 2:4-4:26)
3. Människans (Adams) fortsatta historia (1 Mos 5:1-6:8)
4. Noas fortsatta historia (1 Mos 6:9-9:29)
5. Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9)
6. Shems fortsatta historia (1 Mos 11:10-26)
7. Terachs fortsatta historia (1 Mos 11:27-25:11)
8. Ismaels fortsatta historia (1 Mos 25:12-25:18)
9. Isaks fortsatta historia (1 Mos 25:19-35:29)
10. Esaus fortsatta historia, i Kanaan (1 Mos 36:1-8)
11. Esaus fortsatta historia, som stamfar till edomiterna (1 Mos 36:9-37:1)
12. Jakobs fortsatta historia (1 Mos 37:2-50:26)
Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1: Arons och Moses toledot – från tiden som följer när Gud talat med Mose på Sinai berg. Denna sista toledot omfattar resten av Moseböckerna (från 4 Mos 3:1 och hela Femte Moseboken) och avslutas med att Mose dör. Det innebär alltså att de fem Moseböckerna tillsammans består av 12 övergripande litterära enheter som föregås av skapelseberättelsen, berättelsen om alltings början. Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.
Verkligheten harmonierar med Bibelns berättelse
Skapelseberättelsen svarar på frågan om vem som satte igång vårt finjusterade universum med dess materia, tid och energi. Den svarar också på frågan om varifrån den vishet kommer, som klarade av att programmera den programkod som utgörs av DNA och som finns i allt liv.
Allt beskrivs i rätt ordning. Efter att förhållandena på jorden gjorts sådana att den kan upprätthålla liv, blir först växtlivet till, därefter skapas djurlivet i hav och luft, följt av livet på land och allra sist skapas människan. Livet skapas som olika huvudgrupper eller slag av djur. Utifrån dessa sker sedan en naturlig utveckling eller specialisering som innebär att t.ex. vargen, hunden och räven har kunnat utvecklas till enskilda arter under tidens gång. I de fallen är det endast storlek eller färg på redan existerande organ som förändras av naturliga orsaker, drivet av naturligt urval.
Arkeologiska fynd harmonierar med Bibelns berättelse. Det är helt uppenbart att en enorm katastrof av den omfattning som beskrivs i flodberättelsen har inträffat. Enorma fossilgravar vittnar om en fruktansvärd katastrof där miljarder och åter miljarder växter och djur dött och snabbt begravts, så att fossil och även kol och olja har kunnat bildas.
Att människans språk verkar gå tillbaka till olika familjer och grupper, är något som förvånat språkforskarna, men det är helt i harmoni med vad berättelsen om Babels torn beskriver. Att en vecka består av just sju dagar finns ingen bra vetenskaplig motivering till, men i Bibeln finns förklaringen redan i den första berättelsen. Bibelns verklighetsbeskrivning är i harmoni med verkligheten!
Målet – gemenskap med Gud
Ett av namnen på de fem Moseböckerna är Torah. Det hebreiska ordet Torah betyder undervisning. Ordet kommer från verbet jara som har betydelsen att kasta (som en pil) eller att skjuta iväg något. I 1 Sam 20:20 används ordet just om att skjuta pilar mot ett mål! Torah visar på en riktning och ger vägledning. Ordet för synd både på hebreiska (hebr. chata) och grekiska (gr. hamartia) har betydelsen av att missa målet. Målet för människan är att leva i gemenskap med Gud, sin Skapare.
Skrivet:
De äldsta texterna kan, i en form eller annan, vara skrivna långt före Abrahams tid (2000 f.Kr.). De senaste delarna kan tidigast vara skrivna i samband med Josefs död, kanske ca 1700-talet f.Kr. Det är också möjligt att berättelserna även traderats muntligt en okänd tid innan de skrevs ner.
Boken som helhet kan vara sammanställd tidigast efter Josefs död. Ett sannolikt förslag är att den sammanställdes tillsammans med de övriga Moseböckerna och i så fall skedde det tidigast under Moses livstid. Därefter har uppdateringar av namn, rapporten om Moses död, och förklarande tillägg gjorts, vissa så sent som på kungatiden (1 Mos 36:31).
Berör tidsperioden: Skapelsen fram till Josef (1700-talet f.Kr.).
Författare: Berättelserna om Abraham, Isak, Jakob och Josef kan vara skrivna av dem själva eller av någon i deras närhet. Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.
© Svenska Kärnbibeln