1 Korintierbrevet 13
13
Kärlek och de andliga gåvorna
1Om jag talar människors språk, och [ja även] änglars,
men inte också har kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
så har jag blivit som ekande brons eller en skrällande cymbal.
[Lika öronbedövande låter mitt kärlekslösa tal i Guds och människors öron. Korint var känd för sitt bronshantverk. I verkstäderna längs med gatorna slog hantverkarna på metallen när de formade kärl och hantverk. Paulus hade bott 18 månader i Korint, se Apg 18:11, och kände väl till detta bullrande oljud.]
2Om jag har profetians gåva,
förstår alla Guds dolda planer (mysterier),
har all kunskap,
och om jag har all tro så jag kunde flytta berg,
men saknar kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
så är jag ingenting [värd].
3Om jag skänker alla mina ägodelar till välgörenhet (för att ge mat åt de fattiga),
och även offrar min kropp för att brännas [som i förlängningen ärar mitt eget namn],
men saknar kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
skulle jag inte vinna någonting.
Kärlekens lov
[Få textavsnitt i Bibeln har ryckts så ur sitt sammanhang som följande fyra verser som ger Bibelns definition av kärlek. Stycket utgör kärnan i redogörelsen av de andliga gåvornas funktion i gudstjänsten och beskriver vad Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek (gr. agape) är och utför. Totalt finns femton verb som beskriver kärleken, men eftersom vers 6 berör ”två sidor av samma mynt” och de två verben bygger på samma rot chario (andra verbet är sun chairo – glädja sig tillsammans) blir det totalt fjorton (7+7) ämnen som tas upp. Centralt i kiasmen finns sju negationer som lyfter fram vad kärlek inte är eller gör – men Paulus både börjar och avslutar med att beskriva kärlekens utmärkande kännetecken. Ordet kärlek förekommer tre gånger. De två första ramar in beskrivningen tålmodig och mild. Kärnbibeln översätter nära den grekiska ordföljden, för att visa på det kiastiska mönstret.]
4Kärleken [den osjälviska, utgivande och rättfärdiga] är
tålmodig (”den sträcker sig långt”; är långlivad, fördragsam, överseende) och
mild (vänlig; visar hjälpsamhet; agerar i godhet) – [sådan är]
kärleken.
Inte avundsjuk (missunnsam; har inte en iver att tävla, jämföra; kokar inte av ilska) –
[sådan är] kärleken.
Den skryter inte (upphöjer inte sig själv; smickrar inte) [förskönar och överdriver inte].
Den är inte uppblåst (visar sig inte stolt; uppträder inte arrogant).
5Den agerar inte opassande (osmakligt, utmanande, oförskämt).
Den söker inte sitt eget (är inte självisk).
[Insisterar inte på sin väg och sina rättigheter – kiasmens centrum.]
Den brusar inte upp (blir inte irriterad och ilsken; är inte lättstött och överkänslig).
Den kommer inte ihåg (gr. logizomai) det onda (för inte loggbok över den oförrätt och orättvisa den fått utstå).
6Den gläder sig inte över orättfärdigheten [andra människors synd och misslyckanden],
utan gläder sig med sanningen [är en glad anhängare av det som är rätt och riktigt].
7Allt fördrar den [allting täcker den, skyler och finner sig kärleksfullt i].
Allt tror den [i allting är den förtröstansfull].
Allt hoppas den [allting väntar den på förväntansfullt – oavsett omständigheter].
Allt uthärdar den (under allting stannar den uthålligt kvar).
[Alla dessa fyra sista verb är aktiva, vilket talar om en livsstil. De tidigare negationerna har här sin motsats. Betydelsen blir ”inget av detta” (vers 4b-6a) och nu ”allt av detta”!
Det grekiska verbet stego (att fördra) kommer från ordet för tak eller båtdäck. Betydelsen är att täcka och skydda på insidan, men också att hålla ut i detta. Just innebörden ”att hålla ut” finns också i det sista ordet, hypomeno (att uthärda; ordagrant: att förbli under). Detta gör att även vers 7 formar en slags kiasm. I vers 6 beskrevs hur kärleken gläder sig i sanningen, men utan att för den skull skvallra och skadeglatt exponera andras svagheter. Sanning utan nåd kan bli hård och obarmhärtig. Kärleken skyddar inte synden, men betäcker omsorgsfullt syndaren, se Ords 16:6.]
Kärleken och de andliga gåvorna
8Kärleken [den rättfärdiga, osjälviska och utgivande]
upphör (sviker, misslyckas; faller) aldrig [den blir inte uttömd eller ger upp – den har alltid mer att ge].
Däremot ska profetiorna
försvinna (förgå; fullt ut avskaffas) [profetians gåva ska helt och hållet tas ur funktion],
tungomålen [gåvan att tala i tungor] ta slut (tystna)
och kunskapen försvinna (förgå; fullt ut avskaffas).
9För vi förstår (vet, känner) [bara] till en del
och vi profeterar [bara] till en del.
[Vår kunskap och vår profetiska gåva är begränsad, ofullständig, bristfällig och fragmentarisk.]
10Men när det fullkomliga [det som är fullvuxet, moget och helt perfekt] kommer,
ska det som är till en del försvinna (förgå; fullt ut avskaffas).
[Profetiorna, tungomålen och kunskapen tappar sitt värde och behövs inte då de byts ut mot hela sanningen.]
11När jag var barn (liten, omogen),
talade jag som ett [litet] barn [oförmögen att forma tydliga ord],
tänkte (kände, tyckte) som ett [litet] barn [med en förståelse enbart baserad på sinnesintryck]
och resonerade som ett [litet] barn [med ett barns logik].
Sedan jag blev man [blivit vuxen]
har jag [helt] lagt bort det barnsliga [avskaffat allt det omogna].
[Det grekiska adjektivet nepios beskriver någon som är omogen, barnslig och utan förstånd. Det används här även som ett substantiv om ett barn mellan 1 och 10 år.]
12För [här och] nu ser vi [bara] i en dunkel spegel (gåtfull spegelbild) [av putsad metall, dvs. indirekt – det vi ser är bara som en suddig reflektion av den sanna verkligheten, se 2 Kor 5:7],
men sedan [när det fulländade kommer] ska vi se ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8].
Nu förstår jag [här och nu känner jag bara] till en del [min personliga kunskap är begränsad och ofullständig],
men då ska jag förstå (känna, veta) fullt ut [få fullständig personlig kunskap],
precis som jag själv är fullständigt känd [av Gud som vet/känner till allt om mig].
13Men nu består (så förblir nu):
tro, hopp, kärlek
– dessa tre –
men störst (mest framstående) bland dem (ordagrant: av dessa) är kärleken.
[Kärleken är Guds rättfärdiga, osjälviska och utgivande ”agape-kärlek”. Tillsammans med tron (som kännetecknas av en trofast tillit och förtröstan) och hoppet (som kommer med en glädjerik och trosviss förväntan om evig frälsning) förblir kärleken hos Gud för all framtid.]
Nu markerat:
1 Korintierbrevet 13: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln