Därför uppmanar jag, som själv är en äldste (ledare) och ett ögonvittne till den Smordes (Kristi) lidande och som har del i den härlighet som kommer att bli uppenbarad, nu de äldste (ledarna i församlingen) bland er:
Föd (uppfostra, beskydda, led, var herdar för) Guds hjord som är hos er [som ni ansvarar för].
Vaka över dem (gr. episkopeo, jfr Heb 12:151 Tim 3:1), inte av tvång (pliktskyldigt),
utan självmant (villigt).
Inte motiverat av girighet [genom ett felaktigt fokus på de förmåner som tillhör tjänsten],
utan passionerat (hängivet).
Inte som herrar över (arroganta diktatorer som trycker ner) dem som anförtrotts er (som ni ansvarar över, er lott),
var i stället föredömen för hjorden [var levande exempel på en kristen livsstil som de kan följa].
Då ska ni, när den högste Herden uppenbaras, krönas med en segerkrans (lagerkrans) av ära (värdighet) som aldrig vissnar.
[När Petrus blev upprättad av Jesus fick han liknande instruktioner av Jesus själv, se Joh 21:15-17.]
På samma sätt ska ni som är yngre [unga i ålder eller tron] underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) de äldre. [De äldre syftar troligtvis utifrån sammanhanget här på församlingens ledare – de äldste. Petrus kommer säkert ihåg den sista måltiden, hur Jesus klädde sig i ödmjukhet när han bokstavligt band en tjänares handduk kring sig och tvättade lärjungarnas fötter, se Joh 13:4.]
Vidare gäller detta er alla [oavsett position]: Klä er i ödmjukhet mot varandra, för [som det står i Ords 3:34]:
”Gud själv står emot de arroganta (högmodiga, översittarna),
men ger nåd (favör, välsignelse) till de ödmjuka”.
Ödmjuka er därför (låt er därför ödmjukas) under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er i rätt (sinom, lämplig) tid, när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]
[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben ”ödmjuka” och ”kastat” i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man ”kastade” sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. ”Kasta” står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]
Var nyktra (balanserade, alerta i sinnet, ha självkontroll) och var uppmärksamma (redo, vaksamma), för er motståndare, djävulen, går ständigt omkring som ett rytande lejon och söker någon att sluka (förgöra). Stå emot honom, fasta (orubbliga) i tron! Ni vet att era syskon (hela den kristna kroppen) runt om i hela världen utstår (tar sig segrande igenom) samma sorts lidanden. Men all nåds Gud – han som har kallat er till sin eviga härlighet i den Smorde (Messias, Kristus) sedan ni en kort tid har lidit – ska själv
upprätta (fullt ut rätta till, återställa; fullkomna, fullända),
stödja (grundligt plantera; stötta, stabilisera),
styrka (”funktionsförstärka”)
[för att få rörlighet och kunna uträtta något på det mest effektiva sättet] och
befästa (stadfästa; lägga en fast grund i) er.
[Fyra verb beskriver hur Gud ger styrka och fasthet i tron. Upprätta (gr. katartizo) används i Matt 4:21 för att beskriva hur trasiga nät lagas. Ordet för att stödja är detsamma som i återgivningen av Jesu personliga uppmaning till Petrus – något som här också uppfylls, se Luk 22:31-32.]
Honom tillhör makten (auktoriteten) i evigheters evighet, amen (låt det ske så).
Bibelappen
Bibelappen för barn
