1 Moseboken 12
12
Gud kallar Abram
1Nu sa Herren (Jahveh) till Abram:
”Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
från ditt land [Haran i Mesopotamien]
och från din släkt (hemort)
och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31-32]
till landet jag ska visa dig.
[Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8-10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att ”gå till sig själv”, dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även ”platsen för din födelse” och ”ursprung”. Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen ”från”, vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
2Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
och göra ditt namn stort (dig ärbar)
och du ska bli
en välsignelse.
3Och jag ska välsigna
dem som välsignar dig,
och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: ”tar lätt på dig”)
ska jag förbanna (helt förgöra),
och välsignade –
ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram].”
[Vers 2-3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Centralt i vers 3a finns en kiastisk struktur som rör sig från välsigna till förbanna. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä. Helheten i dessa två verser beskriver sju välsignelser:
Jag ska göra dig till ett stort folkslag
Jag ska välsigna dig
Jag ska göra ditt namn stort
Du ska bli till en välsignelse
Jag ska välsigna dem som välsignar dig
Jag ska förbanna dem som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade]
4Abram gick som Herren (Jahveh) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (hebr. Charan) [1 Mos 11:31]. 5Abram tog Saraj, sin hustru, och Lot, sin brorson, och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt ”själarna”) som de hade fått i Haran. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
6Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint [ordagrant: ”lärarens ek”]. På den tiden bodde kanaanéerna i landet.
[Shechem betyder skuldra/axel och beskriver platsen väl rent geografiskt då bergen Gerizim och Ebal ligger på var sin sida som två skuldror. Detta är första gången Shechem nämns i Bibeln. Nästa omnämnande är 200 år senare, när Abrahams barnbarn Jakob kommer hit. Den arkeologiska platsen Tell Balata hittades 1903 och har bekräftats vara Shechem. Intressant är att fynden visar att platsen har varit bebodd sedan tidig bronsålder (3500 f.Kr.), men murarna är från 1900 f.Kr. När Abraham kommer hit (strax före 2000 f.Kr.) används frasen platsen (hebr. maqom) Shechem, medan i 1 Mos 33:18 är det staden (hebr. ir) Shechem. Det hebreiska ordet ir beskriver en befäst stad. Något som också bekräftas av att dess port omnämns, se 1 Mos 34:20. Centralt i staden har fynd gjorts av ett heligt tempel med ett stort stenbelagt torg, det kan vara där den speciella eken (Mores terebint) som det refereras till, stod. Bara 500 meter söder om staden finns Jakobs brunn, se Joh 4:4.]
7Herren (Jahveh) visade sig för Abram och sa: ”Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land.” Och han byggde ett altare där till Herren (Jahveh) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahveh) och åkallade Herrens (Jahvehs) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).
Abram går till Egypten
10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: ”Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; ’Det är hans hustru,’ och de kommer att döda mig, men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig.” [1 Mos 20:1-18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 år (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.] 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
17Herren (Jahveh) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18Farao kallade till sig Abram och sa: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sa du: ’hon är min syster’, så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!” 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter.
[Texten berättar inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler, vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17-18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Saraj.]
Nu markerat:
1 Moseboken 12: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln