Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blodet av bockar och tjurar [3 Mos 16:14-16] och askan från en [röd] kviga [4 Mos 19:217-18] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, hur mycket mer ska då inte den Smordes (Kristi) blod rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden? Han har genom den evige Anden [den helige Ande eller Jesu Ande] framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.
[Uttrycket ”den evige Anden” kan tolkas som en referens till ”den helige Ande” eller ”Jesu Ande”. Utifrån Heb 7:18-19 och sammanhanget, där kontrasten är mellan de temporära jordiska offren och det eviga himmelska offret, syftar det troligtvis på Jesu Ande. Se även Rom 1:31 Tim 3:161 Pet 3:18.]
Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet. Där det finns ett testamente [samma ord som översatts ”förbund” i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död. Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever.
[Hur Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se vers 23-24.]
På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft]. När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket.
Han sa:
Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. [2 Mos 24:8]
På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. Så renas enligt lagen [Torah] nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.
[Detta är styckets centrum och svarar på frågan varför det var nödvändigt för Jesus att dö.]
Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så. För den Smorde (Messias, Kristus) gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.
I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att genom sitt offer utplåna synden.
På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas, så blev den Smorde (Messias, Kristus) offrad en gång för att bära mångas synder [Jes 53:12]. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.
Bibelappen
Bibelappen för barn
