Jeremia 4
4
1Om du vill återvända Israel,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
återvänd till mig
och om du vill slänga bort dina osmakliga ting från mina ögon
och inte vill vackla,
2och vill avlägga ed: Herren (Jahveh) lever,
i sanning, i rätt och i rättfärdighet,
då ska länderna välsigna sig i honom
och i honom ska de ha sin ära.
Förödelse från norr
3Därför säger Herren (Jahveh) så till Juda män och till Jerusalem:
Bryt åt er mark [som legat] i träda
och så inte bland törnen.
4Omskär er själva till Herren (Jahveh)
och ta bort ert hjärtas förhud ni Juda män och Jerusalems invånare,
för att inte mitt raseri ska dra fram som eld
och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte,
för era onda gärningar.
5Berätta i Juda och låt det höras i Jerusalem och säg: Blås shofar i landet, ropa högt och säg: ”Samla er själva (mobilisera) och låt oss gå till de befästa städerna.” 6Res upp ett baner Sion, bli stark (ta skydd, rädda dig), res dig inte, eftersom jag ska låta ondska komma från norr, en stor förödelse. 7Ett lejon har rest sig (stigit upp) från sitt snår och en folkslagens fördärvare har gett sig iväg och gått från sin plats till att göra landet öde, så att dess städer blir ödelagda utan invånare. 8Omgjorda därför dig själv med säcktyg, klaga och gråt, eftersom Herrens (Jahvehs) vrede inte vänder bort från oss. 9Och det ska ske på den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), att kungens hjärta ska svika och furstarnas hjärta och prästerna ska bli överraskade och profeterna ska bli undrande. 10Och jag sa: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonaj Jahveh) du har verkligen bedragit detta folk och Jerusalem och sagt: Ni ska ha frid (shalom), men svärdet har sträckts ut mot halsen (hebr. nefesh) [vårt liv hotas, se även Ps 69:2; 105:18; Ords 23:2; Jona 2:6]. 11Vid den tiden ska det sägas till detta folk [Juda] och till Jerusalem,
en brännande (torr) vind från kala höjder i öknen [ska svepa ner över] dottern mitt folks väg,
inte för att kasta eller för att rensa [säd].
[Vinden syftar troligtvis på sirocco, en kraftig ökenvind som var för stark för att skilja agnarna från vetet, eftersom den förde bort både vetet och agnarna. Guds dom liknas vid denna vind som drabbar både goda och onda.]
12En vind för stark för detta ska komma till mig, nu ska jag även tala rättvisa med dem. 13Se, han kommer upp som moln
och hans vagnar är som virvelvinden,
hans hästar är smidigare än örnar.
Ve över oss!
Eftersom vi förgås.
14Tvätta ditt hjärta från ondska Jerusalem så att du ska kunna räddas. Hur länge ska dina ondskefulla tankar bo i dig? 15En röst (lyssna) berättar från Dan och olycka hörs från Efraims berg. 16Tänk på folkslagen, se låt det höras över Jerusalem, spejare kommer från ett fjärran land och ger (låter höra) sina röster över Juda städer. 17Som fältets väktare är de mot henne runtomkring, eftersom hon har blivit upprorisk mot mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). 18Dina vägar och dina gärningar (handlingar) har skapat dessa ting mot dig, detta är din ondska, den är bitter, den sträcker sig ända in i hjärtat. 19Min buk! Min buk! Jag vrider mig i smärta, mitt hjärtas kammare, mitt hjärta kvider i mig. Jag kan inte tiga, eftersom du har hört shofarens röst min själ, larmet från krig (stridslarmet). [Ordet för buk kan syfta på allt från enbart tarmarna till hela den nedre regionen, men även hela bålen. I denna vers kan man anta att hela kroppen är påverkad.] 20Det ena fördärvet förkunnas efter det andra fördärvet, eftersom hela landet är förött. Plötsligt är mitt tält spolierat, mina tältdukar i ett ögonblick. 21Hur länge ska jag se baner [fanor som bärs av armén i striden], höra rösten av shofar? 22Eftersom mitt folk är dårar, de känner mig inte, de är enfaldiga söner och de saknar förstånd, de är kloka i att göra ont, men att göra gott saknar de kunskap om. 23Jag ser jorden och se, den är öde och tom [1 Mos 1:2] och till himlarna och där finns inget ljus. 24Jag ser bergen och se, de darrar och alla kullar rör sig fram och tillbaka. 25Jag ser och se, ingen människa och alla fåglar under himlarna har flytt. 26Jag ser och se, de fruktbara fälten är öken och alla dess städer är nedbrutna inför Herrens (Jahvehs) ansikte och inför hans brinnande vrede. 27Därför säger Herren (Jahveh) så: Hela landet ska bli öde, men jag ska inte helt göra slut på det. 28Över detta ska jorden sörja och himlarna därovan bli svarta (mörka) eftersom jag har talat det, det är min plan, jag ska inte ändra mig och inte ta tillbaka den. 29Från rösten (ljudet) av ryttare och bågskyttar flyr hela staden, de går in i snåren och upp på klipporna, alla städer är övergivna och ingen man bor därinne. 30Och du, som är bortskämd vad gör du, eftersom du klär dig själv i scharlakan och täcker dig med smycken av guld och gör dina ögon stora med färg? Fåfängt har du gjort dig själv tjusig, dina älskare föraktar dig, de söker din själ (ditt liv). 31Eftersom jag har hört en röst som från en kvinna i födslosmärta, ångesten som hos henne som föder sitt första barn, dottern Sions röst, som flämtar efter luft, som spretar med sina händer: Ve över mig, eftersom min själ förgås till de som slaktar.
Nu markerat:
Jeremia 4: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
Jeremia 4
4
1Om du vill återvända Israel,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
återvänd till mig
och om du vill slänga bort dina osmakliga ting från mina ögon
och inte vill vackla,
2och vill avlägga ed: Herren (Jahveh) lever,
i sanning, i rätt och i rättfärdighet,
då ska länderna välsigna sig i honom
och i honom ska de ha sin ära.
Förödelse från norr
3Därför säger Herren (Jahveh) så till Juda män och till Jerusalem:
Bryt åt er mark [som legat] i träda
och så inte bland törnen.
4Omskär er själva till Herren (Jahveh)
och ta bort ert hjärtas förhud ni Juda män och Jerusalems invånare,
för att inte mitt raseri ska dra fram som eld
och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte,
för era onda gärningar.
5Berätta i Juda och låt det höras i Jerusalem och säg: Blås shofar i landet, ropa högt och säg: ”Samla er själva (mobilisera) och låt oss gå till de befästa städerna.” 6Res upp ett baner Sion, bli stark (ta skydd, rädda dig), res dig inte, eftersom jag ska låta ondska komma från norr, en stor förödelse. 7Ett lejon har rest sig (stigit upp) från sitt snår och en folkslagens fördärvare har gett sig iväg och gått från sin plats till att göra landet öde, så att dess städer blir ödelagda utan invånare. 8Omgjorda därför dig själv med säcktyg, klaga och gråt, eftersom Herrens (Jahvehs) vrede inte vänder bort från oss. 9Och det ska ske på den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), att kungens hjärta ska svika och furstarnas hjärta och prästerna ska bli överraskade och profeterna ska bli undrande. 10Och jag sa: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonaj Jahveh) du har verkligen bedragit detta folk och Jerusalem och sagt: Ni ska ha frid (shalom), men svärdet har sträckts ut mot halsen (hebr. nefesh) [vårt liv hotas, se även Ps 69:2; 105:18; Ords 23:2; Jona 2:6]. 11Vid den tiden ska det sägas till detta folk [Juda] och till Jerusalem,
en brännande (torr) vind från kala höjder i öknen [ska svepa ner över] dottern mitt folks väg,
inte för att kasta eller för att rensa [säd].
[Vinden syftar troligtvis på sirocco, en kraftig ökenvind som var för stark för att skilja agnarna från vetet, eftersom den förde bort både vetet och agnarna. Guds dom liknas vid denna vind som drabbar både goda och onda.]
12En vind för stark för detta ska komma till mig, nu ska jag även tala rättvisa med dem. 13Se, han kommer upp som moln
och hans vagnar är som virvelvinden,
hans hästar är smidigare än örnar.
Ve över oss!
Eftersom vi förgås.
14Tvätta ditt hjärta från ondska Jerusalem så att du ska kunna räddas. Hur länge ska dina ondskefulla tankar bo i dig? 15En röst (lyssna) berättar från Dan och olycka hörs från Efraims berg. 16Tänk på folkslagen, se låt det höras över Jerusalem, spejare kommer från ett fjärran land och ger (låter höra) sina röster över Juda städer. 17Som fältets väktare är de mot henne runtomkring, eftersom hon har blivit upprorisk mot mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). 18Dina vägar och dina gärningar (handlingar) har skapat dessa ting mot dig, detta är din ondska, den är bitter, den sträcker sig ända in i hjärtat. 19Min buk! Min buk! Jag vrider mig i smärta, mitt hjärtas kammare, mitt hjärta kvider i mig. Jag kan inte tiga, eftersom du har hört shofarens röst min själ, larmet från krig (stridslarmet). [Ordet för buk kan syfta på allt från enbart tarmarna till hela den nedre regionen, men även hela bålen. I denna vers kan man anta att hela kroppen är påverkad.] 20Det ena fördärvet förkunnas efter det andra fördärvet, eftersom hela landet är förött. Plötsligt är mitt tält spolierat, mina tältdukar i ett ögonblick. 21Hur länge ska jag se baner [fanor som bärs av armén i striden], höra rösten av shofar? 22Eftersom mitt folk är dårar, de känner mig inte, de är enfaldiga söner och de saknar förstånd, de är kloka i att göra ont, men att göra gott saknar de kunskap om. 23Jag ser jorden och se, den är öde och tom [1 Mos 1:2] och till himlarna och där finns inget ljus. 24Jag ser bergen och se, de darrar och alla kullar rör sig fram och tillbaka. 25Jag ser och se, ingen människa och alla fåglar under himlarna har flytt. 26Jag ser och se, de fruktbara fälten är öken och alla dess städer är nedbrutna inför Herrens (Jahvehs) ansikte och inför hans brinnande vrede. 27Därför säger Herren (Jahveh) så: Hela landet ska bli öde, men jag ska inte helt göra slut på det. 28Över detta ska jorden sörja och himlarna därovan bli svarta (mörka) eftersom jag har talat det, det är min plan, jag ska inte ändra mig och inte ta tillbaka den. 29Från rösten (ljudet) av ryttare och bågskyttar flyr hela staden, de går in i snåren och upp på klipporna, alla städer är övergivna och ingen man bor därinne. 30Och du, som är bortskämd vad gör du, eftersom du klär dig själv i scharlakan och täcker dig med smycken av guld och gör dina ögon stora med färg? Fåfängt har du gjort dig själv tjusig, dina älskare föraktar dig, de söker din själ (ditt liv). 31Eftersom jag har hört en röst som från en kvinna i födslosmärta, ångesten som hos henne som föder sitt första barn, dottern Sions röst, som flämtar efter luft, som spretar med sina händer: Ve över mig, eftersom min själ förgås till de som slaktar.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln