Johannes 11:28-57

När Marta sagt detta gick hon bort och kallade på sin syster Maria, och viskade i hemlighet till henne: ”Läraren (gr. didaskalos) är här (han är nära) och han kallar på dig vid namn.” När Maria hörde detta reste hon sig snabbt upp och gick till honom. Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på den plats där Marta hade mött (konfronterat) honom. När de judar som var med Maria inne i huset för att trösta henne såg att hon rest sig upp hastigt och gått ut, följde de efter henne eftersom de trodde hon skulle till graven för att gråta. När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa till honom: ”Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död.” När Jesus såg henne brista ut i högljudd gråt gång på gång, och att judarna som följt med henne också grät högljutt, blev han djupt upprörd (kände vrede) i sin ande, och kände smärta (oro). Han sa: ”Var har ni lagt honom?” De svarade honom: ”Herre, kom och se.” Jesus grät stilla (fällde tårar i tysthet). Judarna sa: ”Se hur han höll av (hade ett starkt vänskapsband med) honom.” Men några av dem sa: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde mannen, gjort så att Lasarus inte behövt dö?” [Det kan finnas flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt på en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött – han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra.] Jesus blev upprörd till vrede igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Han sa: ”Ta bort stenen!” Då sa Marta, den dödes syster: ”Herre, vid det här laget luktar han, det har ju gått fyra dagar sedan han dog.” Jesus sa till henne: ”Sa jag inte till dig att om du trodde (litade, lutade dig emot) mig skulle du få se Guds härlighet?” Så de tog bort stenen där den döde låg, och Jesus lyfte upp sina ögon och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag sa detta med tanke på de människor som står här runtomkring, så att de ska kunna välja att tro att du sänt mig.” När han sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sa till dem: ”Gör honom fri på en gång och låt honom gå!” Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom. Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.] Därför sammankallade översteprästerna och fariséerna ett råd. [Stora Rådet, Sanhedrin, var det högsta beslutande organet bland judarna. Det bestod av 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. De hade dagliga möten. Här är enda gången ordet Sanhedrin används i obestämd form (ett råd), vilket kan antyda att detta var ett informellt möte. I normala fall skulle översteprästen Kaifas, se vers 49, varit den som sammankallat mötet.] De sa: ”Vad ska vi göra? För den här mannen gör många tecken (bevis, mirakler). Om vi låter honom fortsätta på det här sättet, kommer alla att tro på honom, och romarna kommer att ta bort både vår plats [templet i Jerusalem] och vår nation.” Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sa till dem: ”Ni förstår ingenting, ni tänker inte heller logiskt, det är bättre för oss att en man dör för folket än att en hel nation går under.” Detta sa han inte av sig själv, utan profetiskt eftersom han var överstepräst detta år. Han profeterade att Jesus skulle dö för [den judiska] nationen, och inte bara för nationen utan också för Guds skingrade barn som skulle samlas och bli till ett. Från den dagen började de tillsammans planera att döda (undanröja) honom. Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordost om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.] Den judiska påskhögtiden var nära, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem för att rena sig [göra sig ceremoniellt rena och redo för att kunna delta i högtiden]. De letade efter Jesus och medan de stod i [förgården till] templet sa de till varandra: ”Vad tror ni, ska han inte komma till högtiden?” Översteprästerna och fariséerna hade nu också gett order om att den som visste var Jesus var skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.