Job 29
29
Avslutande monolog av Job (kap 29-31)
Sammanfattning av Jobs lidande
1Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
[Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:]
2Om det ändå vore som i tidigare månader,
som i de dagar då Gud gav sitt beskydd,
3då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23],
och i hans ljus vandrade jag genom mörkret!
4Då jag var i min ”bästa årstids” dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt],
då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält,
5då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
och mina barn fanns runt omkring mig,
6då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11]
7När jag gick till porten i staden
och intog min plats på torget,
8när de såg mig, drog de unga sig undan
och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående.
9Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.]
10Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
deras tunga fastnade i gommen.
[Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.]
11När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
och när ett öga såg mig, lovordade det mig.
12eftersom jag räddade den fattige som ropade
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13Den döende välsignade mig,
änkans hjärta fick jag att jubla.
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15Ögon var jag åt den blinde
och fötter åt den halte (lame) var jag.
[Både ögon och fötter står i dualformen, dvs. två ögon och två fötter.]
16En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag
och jag utforskade (redde ut) den okändes sak. [Sökte upp människor som led i tysthet, och gav dem rätt.]
17Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen).
18Jag tänkte då: ”I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
mina dagar blir många som sanden.
[En positiv bild av familjen samlad som i ett ”fågelbo” i en nära gemenskap.]
19Min rot [under mig]
är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor],
och nattens dagg vilar i
mina grenar [ovan mig].
[Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jfr Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.]
20Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9],
och min båge [min arm] förnyas i min hand.”
[Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.]
[Job ser nu i vers 21-25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7-10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3-4.]
21De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah),
och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn].
[Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.]
23De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn).
[De sista regnen före spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.]
24Jag log mot dem – de trodde inte det,
och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör].
25Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),
jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp),
som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande.
[Job är en skuggbild av Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2-3. Även hans lidande, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är ”Nahums by” eller mer ordagrant ”tröstens by”!]
Nu markerat:
Job 29: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
Job 29
29
Avslutande monolog av Job (kap 29-31)
Sammanfattning av Jobs lidande
1Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
[Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:]
2Om det ändå vore som i tidigare månader,
som i de dagar då Gud gav sitt beskydd,
3då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23],
och i hans ljus vandrade jag genom mörkret!
4Då jag var i min ”bästa årstids” dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt],
då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält,
5då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
och mina barn fanns runt omkring mig,
6då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11]
7När jag gick till porten i staden
och intog min plats på torget,
8när de såg mig, drog de unga sig undan
och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående.
9Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.]
10Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
deras tunga fastnade i gommen.
[Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.]
11När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
och när ett öga såg mig, lovordade det mig.
12eftersom jag räddade den fattige som ropade
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13Den döende välsignade mig,
änkans hjärta fick jag att jubla.
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15Ögon var jag åt den blinde
och fötter åt den halte (lame) var jag.
[Både ögon och fötter står i dualformen, dvs. två ögon och två fötter.]
16En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag
och jag utforskade (redde ut) den okändes sak. [Sökte upp människor som led i tysthet, och gav dem rätt.]
17Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen).
18Jag tänkte då: ”I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
mina dagar blir många som sanden.
[En positiv bild av familjen samlad som i ett ”fågelbo” i en nära gemenskap.]
19Min rot [under mig]
är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor],
och nattens dagg vilar i
mina grenar [ovan mig].
[Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jfr Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.]
20Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9],
och min båge [min arm] förnyas i min hand.”
[Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.]
[Job ser nu i vers 21-25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7-10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3-4.]
21De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah),
och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn].
[Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.]
23De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn).
[De sista regnen före spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.]
24Jag log mot dem – de trodde inte det,
och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör].
25Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),
jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp),
som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande.
[Job är en skuggbild av Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2-3. Även hans lidande, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är ”Nahums by” eller mer ordagrant ”tröstens by”!]
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln