Lukas 22
22
Planer på att döda Jesus
(Matt 26:2-5; Mark 14:1-2; Joh 11:45-53)
1Det osyrade brödets högtid, som [också hade kommit att] kallas påsk (pesach), var nu nära. 2Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket.
[Under påsken var det många tillresta judar i Jerusalem. Ett öppet gripande av Jesus skulle kunna skapa upplopp och romersk militär skulle ingripa, se Mark 14:2. Visade det sig att de judiska ledarna var orsaken, skulle deras position och förmåner äventyras.
Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder ”gå förbi”, se 2 Mos 12:11-13. Pesach inleds eftermiddagen den 14:e nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15:e nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid, se 2 Mos 12:17-20; 3 Mos 23:4-12. På Jesu tid hade dessa två högtider vuxit samman och sågs som en enhet.]
13:e nisan (tisdag kväll – onsdag eftermiddag)
Judas förbereder förräderiet mot Jesus
(Matt 26:14-16; Mark 14:10-11; Joh 11:45-53)
3Då [efter måltiden i Betania, se Mark 14:9-10] for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv. [Djävulen hade gett tanken till Judas under en lång tid, se Joh 13:2. I stället för att stå emot frestelsen faller Judas för den, se Jak 1:13-15.] 4Han gick i väg och samtalade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus (förråda och överlämna honom åt dem). 5De var glada och kom överens om att ge honom pengar. [Trettio silvermynt, se Matt 26:15.] 6Judas gick med på detta och började söka efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom utan att folket var med [för att förhindra upplopp och oroligheter].
7Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, när påskalammen skulle slaktas.
[Fyra dagar tidigare hade varje judisk familj räknat efter hur många lamm man behövde. De hade valt ut ett felfritt lamm som togs med hem. Under dessa fyra dagar fäste sig hela familjen vid detta oskyldiga lamm som snart skulle dö. Den 14:e nisan tog man med sig lammet som slaktades av prästerna i tempelförgården på eftermiddagen. Samma kväll åt man påskmåltiden, som förutom lammet bestod av osyrat bröd och bittra örter för att påminna om slaveriet i Egypten.
Symboliken i hur Jesus blir detta offerlamm är tydlig. Samtidigt som tusentals lamm förs in till Jerusalem, går också Jesus upp till Jerusalem. Samtidigt som varje familj hade ett lamm hemma under fyra dagar, var Jesus öppet bland folket i templet och ingen kunde fälla honom för något han sagt, se Luk 21:37. Prästerna som offrade lammen, var de som drev på och som orsakade Jesu död.]
Påskmåltiden förbereds
(Matt 26:17-19; Mark 14:12-16)
8Jesus skickade i väg Petrus och Johannes och sa: ”Gå och förbered så vi kan äta påskmåltiden.”
9De frågade honom: ”Var vill du att vi ska förbereda den?”
10Han svarade: ”När ni kommer in i staden ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom till det hus där han går in. [Detta måste ha varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor, män bar vinsäckar.] 11Säg till ägaren av huset: ’Läraren frågar dig: »Var är gästrummet där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?»’ 12Han kommer då att visa er ett stort rum på övervåningen som är möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på. Antagligen samma rum som man samlades i även senare, se Apg 1:13.] Förbered för oss där.”
13De gick och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.
14:e nisan (onsdag kväll – torsdag eftermiddag)
Herrens nattvard
(Matt 26:20-30; Mark 14:17-26; Joh 13:21-30; 1 Kor 11:23-25)
14Nu när tiden var inne [efter solnedgången då påsken inleddes] tog Jesus sin plats vid bordet, och apostlarna med honom. [Måltiden intogs liggande längs med ena sidan av bordet med huvudet närmast och fötterna längst bort.]
15Han sa till dem: ”Med en intensiv längtan har jag väntat på att få äta detta påskalamm innan mitt lidande börjar. 16För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.” [Den himmelska bröllopsmåltiden, Upp 19:6-9.]
17Han tog en bägare [den första av två som omnämns av Lukas, Jesus följer den judiska påskmåltidens ordning med flera bägare] och bad tackbönen. [Antagligen den judiska välsignelsen Kiddush som inleder alla högtider. Kiddush är hebreiska för helgelse. I bönen tackar man Gud och ber bland annat: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som har skapat vinrankans frukt.”]
Sedan sa han: ”Tag denna bägare och dela mellan er. 18För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.”
19Sedan tog han ett bröd och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Sedan bröt han det och gav det till dem och sa: ”Detta är min kropp, som ges åt er. Gör detta till minne av mig.”
20På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sa: ”Denna bägare är det nya (förnyade) förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” [Jesus utökar betydelsen i påskmåltiden som ett förnyat förbund, se även Jer 31:31.]
Avskedsord
21”Men se, den som utlämnar mig (just nu är i full färd med att förråda och överlämna mig) har sin hand här på bordet med mig. 22För Människosonen går [framåt på den väg] som det är bestämt [av Gud], men ve (uttryck för intensiv förtvivlan och sorg) den människa som förråder honom.”
23Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta. 24Det uppstod en känsloladdad (ivrig) diskussion bland dem om vem [av de tolv lärjungarna] som ansågs (utifrån andra människors åsikter) vara den störste.
[Jesus har just berättat att han ska bli förrådd, se vers 21. De hade alla sin hand på bordet, vems hand var det? Snart har man vänt på frågan och undrar vem som är störst bland dem, och den minst trolige att förråda Jesus.]
25Då sa Jesus till dem: ”Folkens kungar uppträder som herrar (utövar sin makt) över sina landsmän, och de som har makten (auktoriteten) kallar sig ’folkens välgörare’. 26Men med er är det annorlunda. Den störste bland er ska vara som den yngste, och ledaren ska vara som tjänaren [den som leder ska ha en tjänares hjärta]. 27Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men ändå är jag mitt ibland er som er tjänare.”
[Tidigare hade Jakobs och Johannes mor begärt att hennes söner skulle sitta bredvid Jesus i hans rike, se Matt 20:20-23. Johannes var den yngste av lärjungarna och kanske diskuterades hans namn. Det är troligt att Simon Petrus, den äldste lärjungen, var en av dem som höjde sin röst i grälet eftersom Jesus vänder sig till honom personligen direkt efter att han talat till alla lärjungarna, se vers 31.]
28 [Jesus uppmuntrar nu lärjungarna.] ”Det är ni som uthålligt har varit kvar med mig, genom mina prövningar. [Många hade tröttnat, se Joh 6:66-68, men lärjungarnas trofasthet för med sig en belöning.] 29På samma sätt som min Far överlämnat (slutit ett förbund med mig och gett mig) ett rike, överlämnar jag det till er (sluter jag ett förbund med er och ger er makt). [Verbet ”överlämna” är samma grekiska ord som används för ”förbund” i vers 20.] 30Ni ska äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska sitta på troner och döma Israels tolv stammar.”
Jesus förutsäger Petrus förnekelse
(Matt 26:33-35; Mark 14:29-31; Joh 13:37-38)
[Jesus vänder sig nu till Simon Petrus och kallar honom vid hans gamla namn, inte bara en gång utan två. Petrus skulle snart inte vara fast som en klippa, som namnet Petrus betyder.]
31”Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få sålla er [alla mina lärjungar] som vete. [På samma sätt som vetet sållades från agnarna genom att kraftigt skakas i sållet, ville djävulen rubba lärjungarnas tro. I detta ligger en anspelning på Jobs historia, se Job 1:6-12; 2:1-6.] 32Men jag har redan bett för dig, att din tro inte ska ta slut (utsläckas). När du har omvänt dig, styrk då (ge en inre stabilitet åt) dina bröder [i tron].”
[Ordet ”ta slut” är det grekiska ordet ekleipo. Vårt ord eklips kommer från detta ord. Lukas använde det tidigare för att beskriva hur pengar kan ta slut, se Luk 16:9. Ordet används också om solförmörkelsen som inträffar när Jesus dör, se Luk 23:45. När Petrus tro förmörkades, var det inte slutet. Jesu bön och Petrus omvändelse öppnar upp för ljuset på nytt.]
33Då sa han [Simon Petrus] till honom: ”Herre, jag är redo att gå med dig, både till fängelse och i döden.”
34Jesus svarade: ”Jag säger dig Petrus, innan tuppen gal i dag [i gryningen], har du tre gånger förnekat att du [ens] känner mig.”
35Han sa till dem: ”När jag sände ut er utan börs [med pengar], lädersäck [med proviant och packning] och [ett extra par] sandaler, inte saknade ni något då?” [Jesus reflekterar tillbaka på när han sände ut lärjungarna för att förbereda hans väg, se Luk 9:3; 10:3-4.]
De svarade: ”Nej, inget.”
36 [Förhållandena har förändrats, nu skulle lärjungarna möta mer motstånd och behövde vara förberedda.] Då sa han till dem: ”Men nu däremot [är det andra tider], den som har en börs ska ta med den och även en lädersäck [med proviant]. Den som inte har ett svärd (mindre kortare svärd som användes i närstrid), ska sälja sin mantel och köpa ett. 37För jag säger er att detta som står skrivet [i Jes 53:12] måste uppfyllas på mig: ’Han blev räknad bland förbrytare’. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt.”
38Då sa de: ”Herre, här är två mindre svärd.”
Han svarade: ”Det räcker.” [Kan också översättas: ”Nog pratat om det.”]
I Getsemane
(Matt 26:36-46; Mark 14:32-42; Joh 18:1)
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det är just på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.]
39Han [Jesus] gick ut och begav sig till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom. 40När han kom till platsen sa han till dem: ”Be att ni inte kommer i [ger efter för] frestelse.”
[Jesus uppmuntrar dem inte att be att de inte ska bli frestade. De är frestade. Frestelse är en oundviklig del av det mänskliga livet. Istället uppmanar han sina lärjungar att inte ”gå in i” eller ”ge efter för” frestelse.]
41Han drog sig undan (”slet sig” bort) från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: 42”Fader! Om du vill (har för avsikt), så ta bort den här bägaren från mig. Men ske inte min vilja (önskan) utan din.”
[Jesu lidande liknas här vid en bägare som han måste tömma. En herde gick aldrig längre än ett stenkast från sina får för att kunna försvara dem från rovdjur. Grekiskan uttrycker starka känslor. Jesus ”sliter sig bort”, ”ber gång på gång”, ”säger i bönen” osv.]
43Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. [Han återfick styrka för att kunna gå igenom det som väntade.] 44Och då han kommit i svår ångest (vånda, kamp) bad han allt ivrigare [sträckte han sig till sitt yttersta i bön]. Hans svett blev som droppar av blod som föll ner på jorden (marken).
[Läkaren Lukas (Kol 4:14) använder grekiska orden hirdos (svett) och haima (blod). Detta beskriver exakt det ovanliga medicinska tillståndet hematidros (latin för att ”svettas blod”), som kan uppträda vid extrem fysisk eller emotionell stress då kapillärblodkärl brister och kroppen svettas blod. Ordet för att ”sträcka till sitt yttersta” (gr. ektenes), används bara en gång till om bön i NT. När Petrus är fängslad och riskerar att bli halshuggen nästa dag, är församlingen samlad och ber intensivt, se Apg 12:5. Vissa manuskript saknar vers 43-44.]
45När han rest sig upp från bönen och kom fram till lärjungarna, fann han att de hade somnat – [utmattade] av sorg. 46Då sa han till dem: ”Varför sover ni? När ni stigit upp [rest på er] – be att ni inte skulle komma i (gå in i) frestelse.” [Detta händer flera gånger, se Matt 26:39-44.]
Jesus fängslas
(Matt 26:47-56; Mark 14:43-52; Joh 18:3-11)
47Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom. 48Jesus sa till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
49När de som var omkring Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med svärd?” 50En av dem gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare [innan Jesus hann svara] och högg av honom högra örat.
[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium efter Petrus död. De andra evangelieförfattarna är försiktigare, och utlämnar inte hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
51Då sa Jesus: ”Tillåt dem gå så långt [att de tillfångatar mig].” [I Matt 26:52-53 finns fler detaljer. Jesus säger till Petrus att lägga tillbaka sitt svärd och att alla som drar svärd ska dödas med svärd. Han nämner också att han skulle kunna be om mer än tolv legioner (vilket motsvarade mer än 72 000) änglar, men hur han måste låta sig bli tillfångatagen för att profetiorna skulle uppfyllas.]
Sedan rörde han vid tjänarens öra och helade honom. [Kontrasten går inte att missa – Petrus drar svärd och sårar, Jesus rör med sin hand och helar.]
52Sedan sa Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: ”Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar? 53Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder.”
Jesus hos översteprästen
(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)
54Då grep de Jesus och förde honom till översteprästens hus. [Han fördes till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året, se Joh 18:13.] Petrus följde efter på avstånd. [Johannes följde också med. Eftersom hans familj var bekanta med översteprästen, pratade han med tjänstekvinnan vid porten, som då också släppte in Petrus, se Joh 18:15-16.]
Petrus förnekar Jesus
[Nätterna på våren i Israel kan bli kalla, särskilt i Jerusalem som ligger högt över havet.]
55Mitt på gården tände de en eld och satte sig ner tillsammans, och Petrus satte sig bland dem. 56Men en tjänsteflicka [grekiskan har: en viss tjänsteflicka/ung kvinnlig slav] som såg honom sitta [där] vid eldens sken [vänd mot ljuset] tittade noga på honom och sa: ”Den här mannen (denne) var också med honom.”
57Men han nekade och sa: ”Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt], jag känner inte honom!”
58Kort därefter fick en annan [annan är i maskulin form] se honom och sa: ”Du är också en av dem.”
Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.”
59Omkring en timme senare kom en annan fram och försäkrade: ”Det är säkert att den där mannen också var med honom. Han är ju från Galileen!” [Petrus dialekt avslöjade honom; uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
60Men Petrus svarade [med sin tydliga dialekt]: ”Jag vet inte vad du pratar om!” I samma ögonblick, medan han talade, gol tuppen.
61Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Han kom ihåg Herrens ord, hur han sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” 62Han gick ut och grät bittert.
63Männen som bevakade Jesus hånade honom och slog honom. 64De band för hans ögon och frågade honom: ”Profetera för oss! Vem var det som slog dig?” 65De sa också mycket annat hånfullt till honom.
Jesus inför det judiska Stora rådet
(Matt 26:57-68; Mark 14:61-64; Joh 18:12-14, 19-24)
66När det blev dag (tidigt vid gryningen) församlades folkets äldste [Sanhedrin – Stora rådet], både överstepräster och skriftlärda. De förde honom inför sitt råd 67och sa: ”Är du den Smorde (Messias), så säg oss det.”
Men han svarade: ”Om jag säger det till er tror ni det inte, 68och om jag frågar svarar ni inte. 69Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Allsmäktiges högra sida.”
70Då sa de alla: ”Så du är Guds Son?”
Han svarade: ”Ni själva säger att ’Jag är’.”
71Då sa de: ”Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har ju själva hört det från hans egen mun.”
Nu markerat:
Lukas 22: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
Lukas 22
22
Planer på att döda Jesus
(Matt 26:2-5; Mark 14:1-2; Joh 11:45-53)
1Det osyrade brödets högtid, som [också hade kommit att] kallas påsk (pesach), var nu nära. 2Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket.
[Under påsken var det många tillresta judar i Jerusalem. Ett öppet gripande av Jesus skulle kunna skapa upplopp och romersk militär skulle ingripa, se Mark 14:2. Visade det sig att de judiska ledarna var orsaken, skulle deras position och förmåner äventyras.
Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder ”gå förbi”, se 2 Mos 12:11-13. Pesach inleds eftermiddagen den 14:e nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15:e nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid, se 2 Mos 12:17-20; 3 Mos 23:4-12. På Jesu tid hade dessa två högtider vuxit samman och sågs som en enhet.]
13:e nisan (tisdag kväll – onsdag eftermiddag)
Judas förbereder förräderiet mot Jesus
(Matt 26:14-16; Mark 14:10-11; Joh 11:45-53)
3Då [efter måltiden i Betania, se Mark 14:9-10] for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv. [Djävulen hade gett tanken till Judas under en lång tid, se Joh 13:2. I stället för att stå emot frestelsen faller Judas för den, se Jak 1:13-15.] 4Han gick i väg och samtalade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus (förråda och överlämna honom åt dem). 5De var glada och kom överens om att ge honom pengar. [Trettio silvermynt, se Matt 26:15.] 6Judas gick med på detta och började söka efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom utan att folket var med [för att förhindra upplopp och oroligheter].
7Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, när påskalammen skulle slaktas.
[Fyra dagar tidigare hade varje judisk familj räknat efter hur många lamm man behövde. De hade valt ut ett felfritt lamm som togs med hem. Under dessa fyra dagar fäste sig hela familjen vid detta oskyldiga lamm som snart skulle dö. Den 14:e nisan tog man med sig lammet som slaktades av prästerna i tempelförgården på eftermiddagen. Samma kväll åt man påskmåltiden, som förutom lammet bestod av osyrat bröd och bittra örter för att påminna om slaveriet i Egypten.
Symboliken i hur Jesus blir detta offerlamm är tydlig. Samtidigt som tusentals lamm förs in till Jerusalem, går också Jesus upp till Jerusalem. Samtidigt som varje familj hade ett lamm hemma under fyra dagar, var Jesus öppet bland folket i templet och ingen kunde fälla honom för något han sagt, se Luk 21:37. Prästerna som offrade lammen, var de som drev på och som orsakade Jesu död.]
Påskmåltiden förbereds
(Matt 26:17-19; Mark 14:12-16)
8Jesus skickade i väg Petrus och Johannes och sa: ”Gå och förbered så vi kan äta påskmåltiden.”
9De frågade honom: ”Var vill du att vi ska förbereda den?”
10Han svarade: ”När ni kommer in i staden ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom till det hus där han går in. [Detta måste ha varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor, män bar vinsäckar.] 11Säg till ägaren av huset: ’Läraren frågar dig: »Var är gästrummet där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?»’ 12Han kommer då att visa er ett stort rum på övervåningen som är möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på. Antagligen samma rum som man samlades i även senare, se Apg 1:13.] Förbered för oss där.”
13De gick och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.
14:e nisan (onsdag kväll – torsdag eftermiddag)
Herrens nattvard
(Matt 26:20-30; Mark 14:17-26; Joh 13:21-30; 1 Kor 11:23-25)
14Nu när tiden var inne [efter solnedgången då påsken inleddes] tog Jesus sin plats vid bordet, och apostlarna med honom. [Måltiden intogs liggande längs med ena sidan av bordet med huvudet närmast och fötterna längst bort.]
15Han sa till dem: ”Med en intensiv längtan har jag väntat på att få äta detta påskalamm innan mitt lidande börjar. 16För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.” [Den himmelska bröllopsmåltiden, Upp 19:6-9.]
17Han tog en bägare [den första av två som omnämns av Lukas, Jesus följer den judiska påskmåltidens ordning med flera bägare] och bad tackbönen. [Antagligen den judiska välsignelsen Kiddush som inleder alla högtider. Kiddush är hebreiska för helgelse. I bönen tackar man Gud och ber bland annat: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som har skapat vinrankans frukt.”]
Sedan sa han: ”Tag denna bägare och dela mellan er. 18För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.”
19Sedan tog han ett bröd och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Sedan bröt han det och gav det till dem och sa: ”Detta är min kropp, som ges åt er. Gör detta till minne av mig.”
20På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sa: ”Denna bägare är det nya (förnyade) förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” [Jesus utökar betydelsen i påskmåltiden som ett förnyat förbund, se även Jer 31:31.]
Avskedsord
21”Men se, den som utlämnar mig (just nu är i full färd med att förråda och överlämna mig) har sin hand här på bordet med mig. 22För Människosonen går [framåt på den väg] som det är bestämt [av Gud], men ve (uttryck för intensiv förtvivlan och sorg) den människa som förråder honom.”
23Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta. 24Det uppstod en känsloladdad (ivrig) diskussion bland dem om vem [av de tolv lärjungarna] som ansågs (utifrån andra människors åsikter) vara den störste.
[Jesus har just berättat att han ska bli förrådd, se vers 21. De hade alla sin hand på bordet, vems hand var det? Snart har man vänt på frågan och undrar vem som är störst bland dem, och den minst trolige att förråda Jesus.]
25Då sa Jesus till dem: ”Folkens kungar uppträder som herrar (utövar sin makt) över sina landsmän, och de som har makten (auktoriteten) kallar sig ’folkens välgörare’. 26Men med er är det annorlunda. Den störste bland er ska vara som den yngste, och ledaren ska vara som tjänaren [den som leder ska ha en tjänares hjärta]. 27Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men ändå är jag mitt ibland er som er tjänare.”
[Tidigare hade Jakobs och Johannes mor begärt att hennes söner skulle sitta bredvid Jesus i hans rike, se Matt 20:20-23. Johannes var den yngste av lärjungarna och kanske diskuterades hans namn. Det är troligt att Simon Petrus, den äldste lärjungen, var en av dem som höjde sin röst i grälet eftersom Jesus vänder sig till honom personligen direkt efter att han talat till alla lärjungarna, se vers 31.]
28 [Jesus uppmuntrar nu lärjungarna.] ”Det är ni som uthålligt har varit kvar med mig, genom mina prövningar. [Många hade tröttnat, se Joh 6:66-68, men lärjungarnas trofasthet för med sig en belöning.] 29På samma sätt som min Far överlämnat (slutit ett förbund med mig och gett mig) ett rike, överlämnar jag det till er (sluter jag ett förbund med er och ger er makt). [Verbet ”överlämna” är samma grekiska ord som används för ”förbund” i vers 20.] 30Ni ska äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska sitta på troner och döma Israels tolv stammar.”
Jesus förutsäger Petrus förnekelse
(Matt 26:33-35; Mark 14:29-31; Joh 13:37-38)
[Jesus vänder sig nu till Simon Petrus och kallar honom vid hans gamla namn, inte bara en gång utan två. Petrus skulle snart inte vara fast som en klippa, som namnet Petrus betyder.]
31”Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få sålla er [alla mina lärjungar] som vete. [På samma sätt som vetet sållades från agnarna genom att kraftigt skakas i sållet, ville djävulen rubba lärjungarnas tro. I detta ligger en anspelning på Jobs historia, se Job 1:6-12; 2:1-6.] 32Men jag har redan bett för dig, att din tro inte ska ta slut (utsläckas). När du har omvänt dig, styrk då (ge en inre stabilitet åt) dina bröder [i tron].”
[Ordet ”ta slut” är det grekiska ordet ekleipo. Vårt ord eklips kommer från detta ord. Lukas använde det tidigare för att beskriva hur pengar kan ta slut, se Luk 16:9. Ordet används också om solförmörkelsen som inträffar när Jesus dör, se Luk 23:45. När Petrus tro förmörkades, var det inte slutet. Jesu bön och Petrus omvändelse öppnar upp för ljuset på nytt.]
33Då sa han [Simon Petrus] till honom: ”Herre, jag är redo att gå med dig, både till fängelse och i döden.”
34Jesus svarade: ”Jag säger dig Petrus, innan tuppen gal i dag [i gryningen], har du tre gånger förnekat att du [ens] känner mig.”
35Han sa till dem: ”När jag sände ut er utan börs [med pengar], lädersäck [med proviant och packning] och [ett extra par] sandaler, inte saknade ni något då?” [Jesus reflekterar tillbaka på när han sände ut lärjungarna för att förbereda hans väg, se Luk 9:3; 10:3-4.]
De svarade: ”Nej, inget.”
36 [Förhållandena har förändrats, nu skulle lärjungarna möta mer motstånd och behövde vara förberedda.] Då sa han till dem: ”Men nu däremot [är det andra tider], den som har en börs ska ta med den och även en lädersäck [med proviant]. Den som inte har ett svärd (mindre kortare svärd som användes i närstrid), ska sälja sin mantel och köpa ett. 37För jag säger er att detta som står skrivet [i Jes 53:12] måste uppfyllas på mig: ’Han blev räknad bland förbrytare’. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt.”
38Då sa de: ”Herre, här är två mindre svärd.”
Han svarade: ”Det räcker.” [Kan också översättas: ”Nog pratat om det.”]
I Getsemane
(Matt 26:36-46; Mark 14:32-42; Joh 18:1)
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det är just på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.]
39Han [Jesus] gick ut och begav sig till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom. 40När han kom till platsen sa han till dem: ”Be att ni inte kommer i [ger efter för] frestelse.”
[Jesus uppmuntrar dem inte att be att de inte ska bli frestade. De är frestade. Frestelse är en oundviklig del av det mänskliga livet. Istället uppmanar han sina lärjungar att inte ”gå in i” eller ”ge efter för” frestelse.]
41Han drog sig undan (”slet sig” bort) från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: 42”Fader! Om du vill (har för avsikt), så ta bort den här bägaren från mig. Men ske inte min vilja (önskan) utan din.”
[Jesu lidande liknas här vid en bägare som han måste tömma. En herde gick aldrig längre än ett stenkast från sina får för att kunna försvara dem från rovdjur. Grekiskan uttrycker starka känslor. Jesus ”sliter sig bort”, ”ber gång på gång”, ”säger i bönen” osv.]
43Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. [Han återfick styrka för att kunna gå igenom det som väntade.] 44Och då han kommit i svår ångest (vånda, kamp) bad han allt ivrigare [sträckte han sig till sitt yttersta i bön]. Hans svett blev som droppar av blod som föll ner på jorden (marken).
[Läkaren Lukas (Kol 4:14) använder grekiska orden hirdos (svett) och haima (blod). Detta beskriver exakt det ovanliga medicinska tillståndet hematidros (latin för att ”svettas blod”), som kan uppträda vid extrem fysisk eller emotionell stress då kapillärblodkärl brister och kroppen svettas blod. Ordet för att ”sträcka till sitt yttersta” (gr. ektenes), används bara en gång till om bön i NT. När Petrus är fängslad och riskerar att bli halshuggen nästa dag, är församlingen samlad och ber intensivt, se Apg 12:5. Vissa manuskript saknar vers 43-44.]
45När han rest sig upp från bönen och kom fram till lärjungarna, fann han att de hade somnat – [utmattade] av sorg. 46Då sa han till dem: ”Varför sover ni? När ni stigit upp [rest på er] – be att ni inte skulle komma i (gå in i) frestelse.” [Detta händer flera gånger, se Matt 26:39-44.]
Jesus fängslas
(Matt 26:47-56; Mark 14:43-52; Joh 18:3-11)
47Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom. 48Jesus sa till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
49När de som var omkring Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med svärd?” 50En av dem gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare [innan Jesus hann svara] och högg av honom högra örat.
[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium efter Petrus död. De andra evangelieförfattarna är försiktigare, och utlämnar inte hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
51Då sa Jesus: ”Tillåt dem gå så långt [att de tillfångatar mig].” [I Matt 26:52-53 finns fler detaljer. Jesus säger till Petrus att lägga tillbaka sitt svärd och att alla som drar svärd ska dödas med svärd. Han nämner också att han skulle kunna be om mer än tolv legioner (vilket motsvarade mer än 72 000) änglar, men hur han måste låta sig bli tillfångatagen för att profetiorna skulle uppfyllas.]
Sedan rörde han vid tjänarens öra och helade honom. [Kontrasten går inte att missa – Petrus drar svärd och sårar, Jesus rör med sin hand och helar.]
52Sedan sa Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: ”Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar? 53Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder.”
Jesus hos översteprästen
(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)
54Då grep de Jesus och förde honom till översteprästens hus. [Han fördes till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året, se Joh 18:13.] Petrus följde efter på avstånd. [Johannes följde också med. Eftersom hans familj var bekanta med översteprästen, pratade han med tjänstekvinnan vid porten, som då också släppte in Petrus, se Joh 18:15-16.]
Petrus förnekar Jesus
[Nätterna på våren i Israel kan bli kalla, särskilt i Jerusalem som ligger högt över havet.]
55Mitt på gården tände de en eld och satte sig ner tillsammans, och Petrus satte sig bland dem. 56Men en tjänsteflicka [grekiskan har: en viss tjänsteflicka/ung kvinnlig slav] som såg honom sitta [där] vid eldens sken [vänd mot ljuset] tittade noga på honom och sa: ”Den här mannen (denne) var också med honom.”
57Men han nekade och sa: ”Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt], jag känner inte honom!”
58Kort därefter fick en annan [annan är i maskulin form] se honom och sa: ”Du är också en av dem.”
Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.”
59Omkring en timme senare kom en annan fram och försäkrade: ”Det är säkert att den där mannen också var med honom. Han är ju från Galileen!” [Petrus dialekt avslöjade honom; uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
60Men Petrus svarade [med sin tydliga dialekt]: ”Jag vet inte vad du pratar om!” I samma ögonblick, medan han talade, gol tuppen.
61Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Han kom ihåg Herrens ord, hur han sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” 62Han gick ut och grät bittert.
63Männen som bevakade Jesus hånade honom och slog honom. 64De band för hans ögon och frågade honom: ”Profetera för oss! Vem var det som slog dig?” 65De sa också mycket annat hånfullt till honom.
Jesus inför det judiska Stora rådet
(Matt 26:57-68; Mark 14:61-64; Joh 18:12-14, 19-24)
66När det blev dag (tidigt vid gryningen) församlades folkets äldste [Sanhedrin – Stora rådet], både överstepräster och skriftlärda. De förde honom inför sitt råd 67och sa: ”Är du den Smorde (Messias), så säg oss det.”
Men han svarade: ”Om jag säger det till er tror ni det inte, 68och om jag frågar svarar ni inte. 69Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Allsmäktiges högra sida.”
70Då sa de alla: ”Så du är Guds Son?”
Han svarade: ”Ni själva säger att ’Jag är’.”
71Då sa de: ”Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har ju själva hört det från hans egen mun.”
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln