”Samla er inte skatter (dyrbarheter; förrådshus med rikedomar) [här] på jorden,
där mal och rost [alltjämt] förstör och där tjuvar [ständigt] bryter sig in och stjäl,
utan samla er skatter i himlen,
där varken mal eller rost förstör och där tjuvar inte bryter sig in eller stjäl.
[Nu vänder Jesus sig direkt till var och en:]
För där din skatt [det du värderar högst] är, där kommer också ditt hjärta att vara.
[Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att magasinera ägodelar som utgjorde investeringar inför framtiden. Ofta bestod dessa av dyrbara kläder (som mal förstörde) och konstföremål i metall (som rostade). I grekiskan är det en ordlek i vers 19-20 – verbet för att samla, thesaurizo, delar samma rot som substantivet för skatt/skatter, thesauros. På svenska skulle detta kunna åskådliggöras så här: ”Samla er inte samlingar här på jorden, utan samla er samlingar i himlen.”]
Kroppens lampa (ljuskälla) är ögat. [Ögat speglar hjärtats inställning.]
Om ditt öga är friskt (ogrumlat, fokuserat, generöst)
så får hela din kropp ljus.
[I ett rent hjärta med rena motiv flödar Guds ljus på alla områden, se Ef 1:18. Ordet friskt kan också betyda generöst, se Jak 1:5. Det står i kontrast till ett ”sjukt” öga i nästa vers. Ett friskt öga är generöst mot andra. Ordet friskt betyder också ogrumlat och fokuserat. Eftersom vers 24 talar om att det inte går att tjäna två herrar, handlar det om att helhjärtat tjäna Gud.]
Om ditt öga däremot är sjukt (ont, avundsjukt)
blir det mörkt i hela din kropp.
Om nu ljuset inom dig är förmörkat,
hur djupt är då inte mörkret!
[Ordet sjukt (g. poneros) betyder något som är fördärvat och värdelöst, men har även betydelsen ondska och avundsjuka, se Matt 20:15. Den som ser ”generöst” på vad andra har och har blicken fäst på Gud blir själv tillfreds och tacksam över vad han faktiskt har, medan den som är självisk och tittar ”avundsjukt” på andra förbittrar sitt inre.]
Ingen kan tjäna två herrar.
Antingen kommer han att hata den ene
och älska den andre
eller hålla sig till (vara nära) den ene
och förakta (inte prioritera) den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (förrädiska rikedomar, pengar, förmögenhet).
[Det kiastiska mönstret i vers 24 gör att versens centrum och betoning är att älska och hålla fast vid Gud. Det är grunden för att tjäna honom.]
På grund (som en följd) av detta [att man inte klarar av att tjäna både Gud och mammon, se vers 24] säger jag er: Oroa (bekymra) er inte [”gå inte i bitar” – stressa inte upp er] för ert liv, vad ni ska äta eller vad ni ska dricka, inte heller för er kropp, vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? [Fil 4:6]
Se (titta noggrant) på himlens fåglar! De sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, ändå föder er himmelske Fader dem ständigt. Är inte ni mycket mer värda än de?
[Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]
Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)?
[En aln (gr. pechus) användes främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och ungefär som en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta på det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg på vår livsvandring: några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.
Det finns även en koppling till nästa vers som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]
När det kommer till kläder, varför oroar ni er? Studera (undersök noga, lär av) liljorna (de vilda blommorna) på marken, hur de växer. De arbetar inte (sliter inte hårt på gränsen till utmattning) eller spinner. Jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt (härlighet) var klädd som en av dem. Om nu Gud klär gräset på marken, som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skulle han då inte klä er? Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
Oroa er därför inte (gör er inte bekymmer) och säg: ’Vad ska vi äta?’ eller ’Vad ska vi dricka?’ eller ’Vilka kläder ska vi ta på oss?’ Allt detta jagar (strävar, frågar) ju hedningarna efter, och er himmelske Fader vet [verkligen] att ni behöver allt detta. Nej, sök först (längta, fråga och sträva främst efter) hans rike (kungarike, styre) [Guds rike] och hans rättfärdighet (rätt, rättvisa), så ska allt detta [andra – mat, dryck och kläder också, se vers 31] ytterligare ges (förökas; läggas till) åt er. [Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, inte mat och dryck, dvs. det består inte i det yttre, se Rom 14:17.]
Oroa er därför inte (gör er alltså inte bekymmer) för morgondagen, för morgondagen får själv bära sin oro (bekymra sig; kommer att ta hand om sig själv). Var dag har nog av sin egen plåga (ondska, elakhet, svårighet – gr. kakia; ordagrant: tillräcklig för dagen är dess ondska).”
Bible App
Bible App for Kids
