Markus 2:1-12

Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kapernaum [där han bodde i Petrus hus]. Ryktet spred sig att han var hemma igen, och det samlades så mycket folk att det inte ens fanns plats utanför dörren [det var trängsel ända ut till gatan]. Mitt under det att han samtalade (förde en konversation) om Ordet med dem, kom de dit med en förlamad man. Det var fyra män som bar honom. När de inte kunde komma nära Jesus på grund av allt folket, började de gräva sig igenom taket ovanför Jesus. [Hus i Mellanöstern hade oftast platta tak med en trappa på utsidan. På så sätt kunde man komma upp på taket utan att gå in i huset. Takets översta lager bestod av grus och jord som de fyra männen nu först grävde sig igenom.] När de sedan brutit upp en öppning hissade de ner bädden som den förlamade låg på. När Jesus såg deras tro [den lame mannens och hans vänners tro], sa han till den förlamade: ”Mitt barn (med fokus på att han tillhör familjen), dina synder är förlåtna (borttagna).” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte (hade en inre dialog) i sina hjärtan: ”Varför talar denne man [en människa som vi] på det här sättet? Han hädar ju (är respektlös mot Gud). Vem kan förlåta synder utom Gud?” I sin ande visste Jesus på en gång exakt vad de tänkte inom sig, och sa till dem: ”Varför tänker ni allt detta i era hjärtan? Vad är lättast att säga till den förlamade: ’Dina synder är förlåtna (borttagna),’ eller att säga: ’Stå upp, ta din bädd och börja gå’? Men för att ni ska veta (se med egna ögon) att Människosonen har auktoritet (rättighet, makt, kraft) här på jorden att förlåta synder, säger jag dig”, och så sa han till den förlamade: ”Stå upp, ta din bädd och gå hem.” Då reste sig mannen upp på en gång och tog sin bädd (bår) och gick ut mitt framför ögonen på dem alla. Man häpnade (tappade helt fattningen) och prisade (tackade) Gud och sa: ”Vi har aldrig sett något liknande förut!”