Markus 4:39-40

Han vaknade och tillrättavisade skarpt vinden och sa till sjön: ”Tyst! Var stilla!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt (kom ett stort lugn). [Det finns en fin poetisk parallellism i denna vers. Vinden och sjön tilltalas separat. Resultatet av båda dessa tilltal beskrivs också separat: stillad vind och lugn sjön.] Han sa till dem [lärjungarna]: ”Varför är ni [så] rädda (uppskrämda, tysta, fega)? Har ni ingen tro (tillit, förtröstan) ännu?”