Hesekiel 1:4-28

Jag såg en stormvind komma från norr — ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld. Längst därinne tyckte jag mig se fyra varelser. De såg ut så här: de hade mänsklig gestalt, men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, fötterna liknade tjurklövar och glänste som blank koppar. Under vingarna hade de människohänder åt fyra håll. Alla fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar vidrörde varandra. De kunde gå utan att vända sig, var och en gick rakt fram. Så såg deras ansikten ut: de hade ett människoansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte till höger och alla fyra ett tjuransikte till vänster och alla fyra ett örnansikte. Vingarna upptill höll de utbredda: var och en hade två vingar som vidrörde de andras och två som skylde kroppen. Var och en gick rakt fram. De gick dit andekraften styrde dem, och de vände sig inte när de gick. Mellan dem syntes något som liknade glödande kol, det fladdrade som fackelsken mellan varelserna. Elden lyste klart, och ur elden sköt blixtar. Varelserna for av och an likt blixtar. När jag betraktade varelserna fick jag se ett hjul på marken vid var och en av de fyra. Hjulen gnistrade som krysolit. Alla fyra såg likadana ut och tycktes vara gjorda så, att ett hjul satt inuti ett annat. De kunde röra sig åt alla fyra hållen, och de vände sig inte när de rörde sig. Hjulen bestod av fyra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötarna. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen med dem. Och när varelserna lyfte från marken, lyfte också hjulen. Varelserna gick dit andekraften styrde dem, och hjulen lyfte alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen. När de stod stilla, stod hjulen stilla, och när de lyfte från marken, lyfte hjulen alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem. Ovanför varelsernas huvuden fanns något som liknade ett valv. Det hade en fruktansvärd glans som av is och välvde sig över deras huvuden. Under valvet höll de vingarna utsträckta så att de vidrörde de andras, och med två vingar skylde de kroppen. Jag hörde bruset från deras vingar. När de rörde sig lät det som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst — ett larm som från en krigshär. När de stannade sänkte de vingarna. Över valvet ovanför deras huvuden hördes ett dån, och däruppe syntes något som liknade safir. Det såg ut som en tron. Och högst uppe, på det som såg ut som en tron, syntes något som tycktes ha mänsklig gestalt. Från det som föreföll vara hans höfter och uppåt såg jag att det glimmade som av vitt guld — det liknade en eldkrans — och från det som föreföll vara hans höfter och neråt såg jag något som liknade eld. Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom. Så tedde sig anblicken av Herrens härlighet. När jag såg detta föll jag ner med ansiktet mot marken. Och jag hörde någon tala.