Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
"Anförtro dig åt HERREN!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.
Bibelappen
Bibelappen för barn
