Efesierbrevet 4
4
1Så förmanar jag nu eder, jag fången i Herranom, att I vandren såsom tillbörligit är, i den kallelse, der I uti kallade ären; 2Med alla ödmjukhet och saktmodighet; med tålamod, unddragandes den ene den andra i kärlekenom; 3Vinnläggande eder att hålla Andans enhet genom fridsens band; 4En kropp, och en Ande, såsom I ock kallade ären uti ett edars kallelses hopp; 5En Herre, en tro, ett dop, en Gud, och allas våra Fader; 6Hvilken är öfver eder alla, genom eder alla, och i eder alla. 7Men hvarjom och enom af oss är gifven nåd, efter Christi gåfvos mått. 8Derföre säger han: Han är uppstigen i höjden, och hafver fört fängelset fånget, och hafver gifvit menniskomen gåfvor. 9Men det han uppfaren är, hvad är det annat än han for först härned, uti de nedersta jordenes rum? 10Den der nederfor, han är ock den der uppfor öfver alla himlar, på det han skulle all ting uppfylla. 11Han hafver ock somliga satt till Apostlar, somliga till Propheter, somliga till Evangelister, somliga till herdar och lärare; 12Att de helige skola skickelige vara till ämbetsens verk, genom hvilket Christi lekamen må uppbyggd varda: 13Tilldess att vi alle kommom till ena tro, och Guds Sons kunskap, och vardom en fullkommen man, den der är uti Christi fullbordiga ålders mått; 14På det vi icke mer skolom vara barn, och låta oss beveka och omföras af allahanda lärdomsväder, genom menniskors skalkhet och illfundighet, med hvilka de falla till, att de måga bedraga oss. 15Men varom rättsinnige i kärlekenom, och växom till i all stycke i honom, som hufvudet är, Christus; 16Af hvilkom hele kroppen tillhopafogas, och en lem hänger intill den andra genom all ledamöten, der den ene tjenar dem andra, efter det verk som hvar lem hafver i sitt mått, och gör att kroppen växer sig sjelf till förbättring, genom kärleken. 17Så säger jag nu, och betygar det i Herranom, att I icke mer vandren såsom de andre Hedningar vandra, i deras sinnes fåfängelighet; 18Hvilkas förstånd förmörkradt är, och de bortkomne ifrå det lif som af Gudi är, genom den fåvitsko som i dem är, och genom deras hjertas blindhet; 19Hvilke, sedan de vordo förstockade, gåfvo de sig sjelfva uti otukt, till att bedrifva all orenlighet, samt med girighet. 20Men I hafven icke så lärt Christum; 21Om I annars honom hört hafven, och uti honom lärde ären, huru ett rättsinnigt väsende är i Jesu. 22Så lägger nu bort ifrån eder den gamla menniskan, der I förra med umgingen, hvilken genom lustar i villfarelse sig förderfvar; 23Och förnyer eder i edar sinnes anda; 24Och ikläder eder den nya menniskona, den efter Gud skapad är, i sannskyldiga rättfärdighet och helighet. 25Derföre, lägger bort lögnen, och taler sanningen, hvar och en med sin nästa; efter vi ärom inbördes lemmar. 26Vredgens och synder icke; låter icke solena gå ned öfver edra vrede. 27Gifver ock icke lastarenom rum. 28Den der stulit hafver, han stjäle icke mer; utan heldre arbete med sina händer det godt är; på det han något skall hafva dela med den som nödtorftig är. 29Intet ohöfviskt tal gånge utaf edar mun; utan det nyttigt är till förbättring, der det behöfves; att det må dem, som det höra, till tacka vara. 30Och bedröfver icke Guds Helga Anda, der I med beseglade ären till förlossningenes dag. 31All bitterhet och grymhet, och vrede, och rop, och hädelse vare långt ifrån eder, samt med alla ondsko. 32Men varer inbördes till hvarannan vänlige, godhjertige; och förlåter den ene dem andra, såsom ock Gud genom Christum hafver förlåtit eder.
Nu markerat:
Efesierbrevet 4: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Efesierbrevet 4
4
1Så förmanar jag nu eder, jag fången i Herranom, att I vandren såsom tillbörligit är, i den kallelse, der I uti kallade ären; 2Med alla ödmjukhet och saktmodighet; med tålamod, unddragandes den ene den andra i kärlekenom; 3Vinnläggande eder att hålla Andans enhet genom fridsens band; 4En kropp, och en Ande, såsom I ock kallade ären uti ett edars kallelses hopp; 5En Herre, en tro, ett dop, en Gud, och allas våra Fader; 6Hvilken är öfver eder alla, genom eder alla, och i eder alla. 7Men hvarjom och enom af oss är gifven nåd, efter Christi gåfvos mått. 8Derföre säger han: Han är uppstigen i höjden, och hafver fört fängelset fånget, och hafver gifvit menniskomen gåfvor. 9Men det han uppfaren är, hvad är det annat än han for först härned, uti de nedersta jordenes rum? 10Den der nederfor, han är ock den der uppfor öfver alla himlar, på det han skulle all ting uppfylla. 11Han hafver ock somliga satt till Apostlar, somliga till Propheter, somliga till Evangelister, somliga till herdar och lärare; 12Att de helige skola skickelige vara till ämbetsens verk, genom hvilket Christi lekamen må uppbyggd varda: 13Tilldess att vi alle kommom till ena tro, och Guds Sons kunskap, och vardom en fullkommen man, den der är uti Christi fullbordiga ålders mått; 14På det vi icke mer skolom vara barn, och låta oss beveka och omföras af allahanda lärdomsväder, genom menniskors skalkhet och illfundighet, med hvilka de falla till, att de måga bedraga oss. 15Men varom rättsinnige i kärlekenom, och växom till i all stycke i honom, som hufvudet är, Christus; 16Af hvilkom hele kroppen tillhopafogas, och en lem hänger intill den andra genom all ledamöten, der den ene tjenar dem andra, efter det verk som hvar lem hafver i sitt mått, och gör att kroppen växer sig sjelf till förbättring, genom kärleken. 17Så säger jag nu, och betygar det i Herranom, att I icke mer vandren såsom de andre Hedningar vandra, i deras sinnes fåfängelighet; 18Hvilkas förstånd förmörkradt är, och de bortkomne ifrå det lif som af Gudi är, genom den fåvitsko som i dem är, och genom deras hjertas blindhet; 19Hvilke, sedan de vordo förstockade, gåfvo de sig sjelfva uti otukt, till att bedrifva all orenlighet, samt med girighet. 20Men I hafven icke så lärt Christum; 21Om I annars honom hört hafven, och uti honom lärde ären, huru ett rättsinnigt väsende är i Jesu. 22Så lägger nu bort ifrån eder den gamla menniskan, der I förra med umgingen, hvilken genom lustar i villfarelse sig förderfvar; 23Och förnyer eder i edar sinnes anda; 24Och ikläder eder den nya menniskona, den efter Gud skapad är, i sannskyldiga rättfärdighet och helighet. 25Derföre, lägger bort lögnen, och taler sanningen, hvar och en med sin nästa; efter vi ärom inbördes lemmar. 26Vredgens och synder icke; låter icke solena gå ned öfver edra vrede. 27Gifver ock icke lastarenom rum. 28Den der stulit hafver, han stjäle icke mer; utan heldre arbete med sina händer det godt är; på det han något skall hafva dela med den som nödtorftig är. 29Intet ohöfviskt tal gånge utaf edar mun; utan det nyttigt är till förbättring, der det behöfves; att det må dem, som det höra, till tacka vara. 30Och bedröfver icke Guds Helga Anda, der I med beseglade ären till förlossningenes dag. 31All bitterhet och grymhet, och vrede, och rop, och hädelse vare långt ifrån eder, samt med alla ondsko. 32Men varer inbördes till hvarannan vänlige, godhjertige; och förlåter den ene dem andra, såsom ock Gud genom Christum hafver förlåtit eder.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in