Job 10
10
1Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse; 2Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig. 3Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro? 4Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser? 5Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år; 6Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd; 7Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand? 8Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles. 9Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen. 10Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost? 11Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig. 12Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda. 13Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg. 14Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad. 15Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet; 16Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig. 17Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra. 18Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig; 19Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena. 20Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas; 21Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land? 22Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
Nu markerat:
Job 10: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Job 10
10
1Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse; 2Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig. 3Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro? 4Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser? 5Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år; 6Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd; 7Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand? 8Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles. 9Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen. 10Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost? 11Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig. 12Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda. 13Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg. 14Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad. 15Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet; 16Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig. 17Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra. 18Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig; 19Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena. 20Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas; 21Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land? 22Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in