Job 19
19
1Job svarade, och sade: 2Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom? 3I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig. 4Far jag vill, så far jag mig vill. 5Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek. 6Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn. 7Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt. 8Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig. 9Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud. 10Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä. 11Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda. 12Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo. 13Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne. 14Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig. 15Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon. 16Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun. 17Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn. 18Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig. 19Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig. 20Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder. 21Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig. 22Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda? 23Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda; 24Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten: 25Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene; 26Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud. 27Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte; 28Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom? 29Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Nu markerat:
Job 19: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Job 19
19
1Job svarade, och sade: 2Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom? 3I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig. 4Far jag vill, så far jag mig vill. 5Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek. 6Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn. 7Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt. 8Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig. 9Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud. 10Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä. 11Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda. 12Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo. 13Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne. 14Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig. 15Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon. 16Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun. 17Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn. 18Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig. 19Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig. 20Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder. 21Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig. 22Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda? 23Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda; 24Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten: 25Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene; 26Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud. 27Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte; 28Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom? 29Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in