Job 33
33
1Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord. 2Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun; 3Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd. 4Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif. 5Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig. 6Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord. 7Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår. 8Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra. 9Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd. 10Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda; 11Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar. 12Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska. 13Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör? 14Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är. 15Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene; 16Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem; 17På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod. 18Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet; 19Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga; 20Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta. 21Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem; 22Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda. 23Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet; 24Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning. 25Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen. 26Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet. 27Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt. 28Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset. 29Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom; 30På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse. 31Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala. 32Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat. 33Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.
Nu markerat:
Job 33: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Job 33
33
1Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord. 2Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun; 3Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd. 4Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif. 5Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig. 6Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord. 7Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår. 8Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra. 9Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd. 10Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda; 11Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar. 12Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska. 13Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör? 14Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är. 15Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene; 16Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem; 17På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod. 18Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet; 19Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga; 20Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta. 21Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem; 22Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda. 23Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet; 24Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning. 25Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen. 26Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet. 27Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt. 28Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset. 29Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom; 30På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse. 31Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala. 32Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat. 33Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in