Markus 8
8
1Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem: 2Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; 3Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga. 4Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan? 5Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju. 6Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket. 7Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram. 8Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro. 9Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem. 10Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha. 11Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen. 12Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas. 13Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver. 14Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet. 15Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg. 16Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd. 17Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt? 18Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet? 19Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf. 20Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju. 21Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet? 22Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom. 23Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något såg. 24Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä. 25Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan såg klarliga alla. 26Och han lät gå honom hem, och sade: Gack intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne. 27Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara? 28De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna. 29Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus. 30Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom; 31Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen. 32Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom. 33Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gack bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer. 34Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig. 35Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den som mister sitt lif, för mina och Evangelii skull, han skall det behålla. 36Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ? 37Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må? 38Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar.
Nu markerat:
Markus 8: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Markus 8
8
1Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem: 2Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; 3Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga. 4Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan? 5Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju. 6Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket. 7Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram. 8Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro. 9Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem. 10Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha. 11Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen. 12Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas. 13Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver. 14Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet. 15Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg. 16Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd. 17Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt? 18Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet? 19Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf. 20Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju. 21Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet? 22Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom. 23Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något såg. 24Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä. 25Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan såg klarliga alla. 26Och han lät gå honom hem, och sade: Gack intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne. 27Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara? 28De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna. 29Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus. 30Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom; 31Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen. 32Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom. 33Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gack bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer. 34Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig. 35Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den som mister sitt lif, för mina och Evangelii skull, han skall det behålla. 36Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ? 37Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må? 38Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in