4 Mosebok 32
32
1Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap; och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det var beqvämt rum till att föda boskap. 2Så kommo de, och talade till Mose, och till Presten Eleazar, och till Förstarna i menighetene: 3Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, 4Som Herren slagit hade för Israels menighet, är beqvämt till boskap, och vi dine tjenare hafve boskap; 5Och sade ytterligare: Hafve vi funnit nåde för dig, så gif dinom tjenarom detta landet till eget; och så fare vi intet öfver Jordanen. 6Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifva här? 7Hvi omvänden I Israels barnas hjerta, att de icke skola draga utöfver, uti det land, som Herren dem gifva skall? 8Alltså gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrå KadesBarnea, till att skåda landet; 9Och då de voro komne ditupp, allt intill den bäcken Escol, och sågo landet, omvände de Israels barnas hjerta, så att de icke ville in uti landet, som Herren dem gifva ville. 10Och Herrans vrede förgrymmade sig på den tiden, och han svor, och sade: 11Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrå tjugu år och deröfver, skola ju icke se det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver; derföre, att de mig icke troliga efterföljt hafva; 12Undantagnom Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son; ty de hafva Herranom troliga efterföljt. 13Så förgrymmade sig Herrans vrede öfver Israel, och lät fara dem hit och dit i öknene i fyratio år, intilldess en ände vardt på allt det slägtet, som syndat hade emot Herran. 14Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena skola vara desto flere, och att I också Herrans vrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel. 15Förty om I vänden eder ifrå honom, så varder han ock ännu länger låtandes eder blifva i öknene, och så förderfven I allt detta folket. 16Då gingo de fram, och sade: Vi vilje allenast bygga här fägårdar för vår boskap, och städer för vår barn; 17Men vi vilje väpna oss, och gå framför Israels barn, intilldess vi före dem till deras rum; vår barn skola blifva uti de fasta städer för landsens inbyggares skull. 18Vi vilje icke vända hemåt, intilldess Israels barn intaga hvar sitt arf; 19Ty vi vilje intet ärfva med dem på hinsidan Jordan; utan vårt arfvegods må vara på denna sidone Jordan österut. 20Mose sade till dem: När I det göra viljen, att I rusten eder till strid för Herranom; 21Så drager öfver Jordan för Herranom, hvilken som helst ibland eder väpnader är, tilldess I utdrifven hans fiendar ifrå hans ansigte; 22Och landet blifver undergifvet för Herranom; sedan skolen I vända om, och oskyldige vara för Herranom, och för Israel; och skolen så hafva detta landet till eget för Herranom. 23Men om I det icke göra viljen, si, så varden I syndande emot Herran, och varden edra synder förnimmande, då de begripa eder. 24Så bygger nu städer för edor barn, och fägårdar för edor boskap; och görer som I sagt hafven. 25Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dine tjenare skola göra såsom min herre budit hafver. 26Vår barn, hustrur, håfvor, och all vår boskap skola blifva uti Gileads städer. 27Men vi dine tjenare vilje alle väpnade draga i stridena för Herranom, såsom min herre sagt hafver. 28Då böd Mose för deras skull Prestenom Eleazar, och Josua, Nuns son, och de öfversta fäderna i Israels barnas slägter; 29Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfver Jordan med eder, alle väpnade till strid för Herranom, och landet blifver eder allt undergifvet; så gifver dem det landet Gilead till eget; 30Men draga de icke med eder väpnade, så skola de ärfva med eder i Canaans lande. 31Gads barn och Rubens barn svarade, och sade: Såsom Herren talat hafver till dina tjenare, så vilje vi göra. 32Vi vilje draga väpnade för Herranom in uti Canaans land, och besitta vårt arfvegods på desso sidone Jordan. 33Så gaf Mose Gads barnom, och Rubens barnom, och den halfva slägtene Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers Konungs, och Ogs rike, Konungens i Basan, landet och städerna i alla gränsor, deromkring. 34Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer, 35Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha, 36Bethnimra och Betharan, bevarada städer och fägårdar. 37Rubens barn byggde Hesbon, Eleale, Kiriathaim, 38Nebo, BaalMeon; och förvände namnen; och Sibma; och gåfvo de städer namn, som de byggde. 39Och Machirs barn, Manasse sons, drogo till Gilead, och vunno den, och fördrefvo de Amoreer, som derinne voro. 40Då gaf Mose Machir, Manasse sone, Gilead; och han bodde deruti. 41Men Jair, Manasse son, drog bort, och vann deras byar, och kallade dem HavothJair. 42Nobah drog åstad, och vann Kenath med dess döttrar, och kallade dem Nobah efter sitt namn.
Nu markerat:
4 Mosebok 32: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
4 Mosebok 32
32
1Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap; och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det var beqvämt rum till att föda boskap. 2Så kommo de, och talade till Mose, och till Presten Eleazar, och till Förstarna i menighetene: 3Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon, 4Som Herren slagit hade för Israels menighet, är beqvämt till boskap, och vi dine tjenare hafve boskap; 5Och sade ytterligare: Hafve vi funnit nåde för dig, så gif dinom tjenarom detta landet till eget; och så fare vi intet öfver Jordanen. 6Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifva här? 7Hvi omvänden I Israels barnas hjerta, att de icke skola draga utöfver, uti det land, som Herren dem gifva skall? 8Alltså gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrå KadesBarnea, till att skåda landet; 9Och då de voro komne ditupp, allt intill den bäcken Escol, och sågo landet, omvände de Israels barnas hjerta, så att de icke ville in uti landet, som Herren dem gifva ville. 10Och Herrans vrede förgrymmade sig på den tiden, och han svor, och sade: 11Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrå tjugu år och deröfver, skola ju icke se det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver; derföre, att de mig icke troliga efterföljt hafva; 12Undantagnom Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son; ty de hafva Herranom troliga efterföljt. 13Så förgrymmade sig Herrans vrede öfver Israel, och lät fara dem hit och dit i öknene i fyratio år, intilldess en ände vardt på allt det slägtet, som syndat hade emot Herran. 14Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena skola vara desto flere, och att I också Herrans vrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel. 15Förty om I vänden eder ifrå honom, så varder han ock ännu länger låtandes eder blifva i öknene, och så förderfven I allt detta folket. 16Då gingo de fram, och sade: Vi vilje allenast bygga här fägårdar för vår boskap, och städer för vår barn; 17Men vi vilje väpna oss, och gå framför Israels barn, intilldess vi före dem till deras rum; vår barn skola blifva uti de fasta städer för landsens inbyggares skull. 18Vi vilje icke vända hemåt, intilldess Israels barn intaga hvar sitt arf; 19Ty vi vilje intet ärfva med dem på hinsidan Jordan; utan vårt arfvegods må vara på denna sidone Jordan österut. 20Mose sade till dem: När I det göra viljen, att I rusten eder till strid för Herranom; 21Så drager öfver Jordan för Herranom, hvilken som helst ibland eder väpnader är, tilldess I utdrifven hans fiendar ifrå hans ansigte; 22Och landet blifver undergifvet för Herranom; sedan skolen I vända om, och oskyldige vara för Herranom, och för Israel; och skolen så hafva detta landet till eget för Herranom. 23Men om I det icke göra viljen, si, så varden I syndande emot Herran, och varden edra synder förnimmande, då de begripa eder. 24Så bygger nu städer för edor barn, och fägårdar för edor boskap; och görer som I sagt hafven. 25Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dine tjenare skola göra såsom min herre budit hafver. 26Vår barn, hustrur, håfvor, och all vår boskap skola blifva uti Gileads städer. 27Men vi dine tjenare vilje alle väpnade draga i stridena för Herranom, såsom min herre sagt hafver. 28Då böd Mose för deras skull Prestenom Eleazar, och Josua, Nuns son, och de öfversta fäderna i Israels barnas slägter; 29Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfver Jordan med eder, alle väpnade till strid för Herranom, och landet blifver eder allt undergifvet; så gifver dem det landet Gilead till eget; 30Men draga de icke med eder väpnade, så skola de ärfva med eder i Canaans lande. 31Gads barn och Rubens barn svarade, och sade: Såsom Herren talat hafver till dina tjenare, så vilje vi göra. 32Vi vilje draga väpnade för Herranom in uti Canaans land, och besitta vårt arfvegods på desso sidone Jordan. 33Så gaf Mose Gads barnom, och Rubens barnom, och den halfva slägtene Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers Konungs, och Ogs rike, Konungens i Basan, landet och städerna i alla gränsor, deromkring. 34Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer, 35Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha, 36Bethnimra och Betharan, bevarada städer och fägårdar. 37Rubens barn byggde Hesbon, Eleale, Kiriathaim, 38Nebo, BaalMeon; och förvände namnen; och Sibma; och gåfvo de städer namn, som de byggde. 39Och Machirs barn, Manasse sons, drogo till Gilead, och vunno den, och fördrefvo de Amoreer, som derinne voro. 40Då gaf Mose Machir, Manasse sone, Gilead; och han bodde deruti. 41Men Jair, Manasse son, drog bort, och vann deras byar, och kallade dem HavothJair. 42Nobah drog åstad, och vann Kenath med dess döttrar, och kallade dem Nobah efter sitt namn.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in