Ordspråksboken 30
30
1Detta är Agurs, Jake sons, ord, lära och tal; dens mansens, till Ithiel, ja till Ithiel och Uchal. 2Ty jag är den aldragalnaste, och menniskors förstånd är icke när mig. 3Jag hafver icke lärt vishet; och hvad heligt är, vet jag icke. 4Hvilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar vädret i sina händer? Ho binder vattnet uti ett kläde? Ho hafver stadfäst alla verldenes ändar? Huru heter han? Och huru heter hans Son? Vetst du det? 5All Guds ord äro genomluttrad, och äro en sköld dem som tro uppå honom. 6Lägg intet till hans ord, att han icke skall straffa dig, och du varder lögnaktig funnen. 7Tu ting bedes jag af dig, att du dock icke ville neka mig dem, förr än jag dör: 8Afguderi och lögn låt vara långt ifrå mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del af spis få. 9Jag måtte eljest, om jag alltför mätt vorde, neka och säga: Ho är Herren? eller, om jag alltför fattig vorde, måtte stjäla, och förtaga mig på mins Guds Namn. 10Förråd icke tjenaren för hans herra, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld. 11Det är ett slägte, som banna sin fader, och icke välsigna sina moder; 12Ett slägte, som sig tycker rent vara, och äro dock icke ifrå sinom träck rene tvagne; 13Ett slägte, som sin ögon högt upphäfva, och sin ögnahvarf högt upphålla; 14Ett slägte, som hafver svärd för tänder, hvilke med sina oxlatänder uppfräta och förtära de elända i landena, och de fattiga ibland menniskorna. 15Iglen har två döttrar: Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta, och det fjerde säger icke: Det är nog: 16Helvetet, en ofruktsam qvinnos lif; jorden varder icke af vattnet mätt; och elden säger icke: Det är nog. 17Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modrene, det måste korparna vid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta. 18Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke: 19Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och ens mans väg till ena pigo. 20Alltså är horkonones väg; hon uppsluker, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafver intet illa gjort. 21Ett land varder igenom tre ting oroligit, och det fjerde kan det icke fördiaga: 22En tjenare, då han Konung varder; en dåre, då han alltför mätt är; 23En vanartig, då hon gift varder; och en tjenarinna, då hon sina frues artving varder. 24Fyra äro små ting på jordene, och klokare än de vise: 25Myrorna, ett svagt folk, likväl skaffa de om sommaren sin spis; 26Kuniler, ett svagt folk, likväl göra de sitt hus i bergsklippomen; 27Gräshoppor hafva ingen Konung, likväl draga de ut med hela hopar; 28Spindelen virkar med sina händer, och är i Konungapalats. 29Tre ting hafva en skön gång, och det fjerde går väl: 30Lejonet mägtigt ibland djuren, och vänder icke tillbaka för någrom; 31En vedehund med starka länder; och en vädur; och en Konung, dem ingen sig emotsätta tör. 32Hafver du varit fåvitsk, och upphäfvit dig, och haft ondt för händer, så lägg handena på munnen. 33Då man mjölk kärnar, gör man der smör utaf; och den der näsona trycker, han tvingar der blod ut; och den der vrede uppväcker, han tvingar der träto ut.
Nu markerat:
Ordspråksboken 30: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Ordspråksboken 30
30
1Detta är Agurs, Jake sons, ord, lära och tal; dens mansens, till Ithiel, ja till Ithiel och Uchal. 2Ty jag är den aldragalnaste, och menniskors förstånd är icke när mig. 3Jag hafver icke lärt vishet; och hvad heligt är, vet jag icke. 4Hvilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar vädret i sina händer? Ho binder vattnet uti ett kläde? Ho hafver stadfäst alla verldenes ändar? Huru heter han? Och huru heter hans Son? Vetst du det? 5All Guds ord äro genomluttrad, och äro en sköld dem som tro uppå honom. 6Lägg intet till hans ord, att han icke skall straffa dig, och du varder lögnaktig funnen. 7Tu ting bedes jag af dig, att du dock icke ville neka mig dem, förr än jag dör: 8Afguderi och lögn låt vara långt ifrå mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del af spis få. 9Jag måtte eljest, om jag alltför mätt vorde, neka och säga: Ho är Herren? eller, om jag alltför fattig vorde, måtte stjäla, och förtaga mig på mins Guds Namn. 10Förråd icke tjenaren för hans herra, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld. 11Det är ett slägte, som banna sin fader, och icke välsigna sina moder; 12Ett slägte, som sig tycker rent vara, och äro dock icke ifrå sinom träck rene tvagne; 13Ett slägte, som sin ögon högt upphäfva, och sin ögnahvarf högt upphålla; 14Ett slägte, som hafver svärd för tänder, hvilke med sina oxlatänder uppfräta och förtära de elända i landena, och de fattiga ibland menniskorna. 15Iglen har två döttrar: Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta, och det fjerde säger icke: Det är nog: 16Helvetet, en ofruktsam qvinnos lif; jorden varder icke af vattnet mätt; och elden säger icke: Det är nog. 17Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modrene, det måste korparna vid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta. 18Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke: 19Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och ens mans väg till ena pigo. 20Alltså är horkonones väg; hon uppsluker, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafver intet illa gjort. 21Ett land varder igenom tre ting oroligit, och det fjerde kan det icke fördiaga: 22En tjenare, då han Konung varder; en dåre, då han alltför mätt är; 23En vanartig, då hon gift varder; och en tjenarinna, då hon sina frues artving varder. 24Fyra äro små ting på jordene, och klokare än de vise: 25Myrorna, ett svagt folk, likväl skaffa de om sommaren sin spis; 26Kuniler, ett svagt folk, likväl göra de sitt hus i bergsklippomen; 27Gräshoppor hafva ingen Konung, likväl draga de ut med hela hopar; 28Spindelen virkar med sina händer, och är i Konungapalats. 29Tre ting hafva en skön gång, och det fjerde går väl: 30Lejonet mägtigt ibland djuren, och vänder icke tillbaka för någrom; 31En vedehund med starka länder; och en vädur; och en Konung, dem ingen sig emotsätta tör. 32Hafver du varit fåvitsk, och upphäfvit dig, och haft ondt för händer, så lägg handena på munnen. 33Då man mjölk kärnar, gör man der smör utaf; och den der näsona trycker, han tvingar der blod ut; och den der vrede uppväcker, han tvingar der träto ut.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in