Psaltaren 22
22
1En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. 2Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran. 3Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet. 4Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof. 5Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut. 6Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam. 7Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse. 8Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet: 9Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom. 10Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg. 11På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif. 12Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare. 13Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig. 14De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon. 15Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax. 16Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft. 17Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat. 18Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig. 19De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad. 20Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig. 21Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna. 22Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna. 23Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene. 24Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd. 25Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det. 26Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom. 27De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga. 28Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom. 29Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna. 30Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva. 31Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn. De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
Nu markerat:
Psaltaren 22: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Psaltaren 22
22
1En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. 2Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran. 3Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet. 4Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof. 5Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut. 6Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam. 7Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse. 8Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet: 9Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom. 10Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg. 11På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif. 12Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare. 13Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig. 14De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon. 15Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax. 16Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft. 17Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat. 18Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig. 19De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad. 20Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig. 21Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna. 22Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna. 23Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene. 24Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd. 25Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det. 26Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom. 27De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga. 28Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom. 29Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna. 30Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva. 31Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn. De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in