Psaltaren 35
35
1En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida. 2Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig. 3Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp. 4Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja; 5Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem. 6Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem. 7Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop. 8Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen. 9Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp. 10All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare. 11Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är. 12De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade. 13Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat. 14Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder. 15Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp. 16Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig. 17Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon. 18Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig. 19Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig. 20Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena; 21Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna. 22Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig. 23Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre. 24Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig. 25Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom. 26Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig. 27Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill. 28Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
Nu markerat:
Psaltaren 35: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Psaltaren 35
35
1En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida. 2Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig. 3Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp. 4Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja; 5Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem. 6Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem. 7Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop. 8Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen. 9Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp. 10All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare. 11Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är. 12De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade. 13Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat. 14Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder. 15Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp. 16Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig. 17Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon. 18Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig. 19Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig. 20Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena; 21Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna. 22Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig. 23Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre. 24Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig. 25Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom. 26Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig. 27Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill. 28Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in