Första Korinthierbrevet 14:1-40 - Jämför alla versioner

Dela

Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera. Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen. Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar. Att profetera är bättre än att tala med tungor, såvida man inte kan tolka sina ord så att församlingen blir uppbyggd. Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid? På samma sätt med er: om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan ljud. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar och han en främling för mig. På samma sätt med er: när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. Därför skall den som talar med tungor be om förmågan att tolka sitt tal. Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt. Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor. Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. I lagen står det: Genom människor med andra språk och främmande tungomål skall jag tala till detta folk, men ändå skall de inte lyssna till mig , säger Herren. Därför blir tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett tecken för de troende och inte för de otroende. Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: »Ni är galna.« Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: »Hos er finns verkligen Gud.« Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten. Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit? Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd. Mina bröder, sök att vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet. Låt allt ske värdigt och med ordning.

Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande. Men den som profeterar talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen. Jag vill gärna att ni alla talar tungomål, men ännu hellre att ni profeterar. Den som profeterar är viktigare än den som talar tungomål, ifall han inte uttyder sitt tal så att församlingen blir uppbyggd. Bröder, tänk om jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, ifall jag inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? På samma sätt är det med livlösa instrument som ger ljud ifrån sig, till exempel flöjt eller harpa. Om det inte är någon skillnad mellan tonerna, hur ska man då kunna förstå vad som spelas? Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? Så är det också med er. Om ni inte talar begripliga ord med era tungor, hur ska man då kunna förstå vad ni säger? Då talar ni ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan mening. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd. Därför ska den som talar tungomål be om att kunna uttyda det. För om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än någon av er. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål. Bröder, var inte barn till förståndet. Nej, var barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren . Alltså är tungomålen ett tecken inte för de troende utan för de otroende, medan profetian är ett tecken inte för de otroende utan för de troende. Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: "Gud finns verkligen i er!" Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud. Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna, för Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom i alla de heligas församlingar ska kvinnorna vara tysta i era församlingar. De får inte tala utan ska underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något ska de fråga sina män därhemma, för det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Var det kanske från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom? Om någon tror sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. Alltså, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. Men låt allt ske värdigt och med ordning.

Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen. Jag önskar att ni alla skall tala tungomål men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om inte denne uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd. Antag, mina bröder, att jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, om jag inte meddelar er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Även om livlösa instrument som flöjt eller harpa ger ljud ifrån sig, hur skall man kunna uppfatta vad som spelas, om det inte är någon skillnad på tonerna? Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften. Hur många språk det än kan finnas i världen, så är inget ljud utan mening. Men om jag inte vet vad ljuden betyder, blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen. Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det. Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet. Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål. Bröder, var inte barn till förståndet. Var i stället barn i fråga om ondskan och vuxna till förståndet. Det står skrivet i lagen: "Genom folk med främmande språk och främmande läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig", säger Herren. Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende, under det att profetian är ett tecken, inte för de otroende utan för dem som tror. Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: "Gud är verkligen i er!" Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna. Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

Sträva efter kärleken, men sök också efter andliga gåvor, inte minst gåvan att profetera. Den som talar ett annat språk talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår ju vad han säger, eftersom han talar hemligheter i anden. Men den som profeterar talar till människor, och hans ord bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar ett annat språk blir själv uppbyggd, men den som profeterar bygger upp församlingen. Jag önskar att ni alla ska tala andra språk, men ännu hellre att ni profeterar. Att profetera är nämligen viktigare än att tala andra språk, om man nu inte tolkar det så att församlingen byggs upp. Syskon, om jag nu kom till er och bara talade andra språk, skulle det hjälpa er om jag inte förmedlade någon uppenbarelse, kunskap, profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur ska man då kunna uppfatta vad som spelas på flöjt eller harpa? Och om en trumpetsignal är otydlig, hur ska soldaterna då kunna göra sig redo för strid? På samma sätt är det med er när ni talar. Om er tunga formar obegripliga ord, hur ska människor då kunna förstå vad ni menar? Ert tal blir ju då bara nonsens ut i tomma luften. I världen finns hur många språk som helst, och inget av dem är utan mening. Men om en människa talar till mig på ett språk vars ljud jag inte kan tolka, då står vi där som främlingar för varandra. På samma sätt är det med er. När ni är ivriga att få andliga gåvor, sök då att få rikligt med sådana som bygger upp församlingen. Den som talar andra språk bör be om gåvan att tolka det han säger. Om jag ber på ett annat språk så är det min ande som ber, men mitt förnuft producerar ingenting. Hur förhåller det sig då? Jo, jag vill be med min ande, men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande, men också med mitt förnuft. För om du tackar Gud bara med din ande, hur ska då någon som inte förstår det kunna säga sitt amen till ditt tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre byggs inte upp. Själv är jag tacksam till Gud för att jag talar andra språk mer än någon av er. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att även andra kan lära sig något, än tiotusen ord på ett annat språk. Syskon, var inte barn till förståndet. Var barn när det gäller allt ont, men vuxna till ert förstånd. Det står ju i lagen: ” ’Jag ska tala till detta folk på ett okänt språk och med främlingars mun. Men ändå ska de inte lyssna på mig’, säger Herren.” Att tala andra språk är ett tecken för de icke-troende, inte för de troende, medan profeterandet är ett tecken för de troende, inte för de icke-troende. Föreställ er att, när hela församlingen kommer tillsammans, alla talar olika främmande språk. Om det då kommer in människor som inte förstår, eller några som inte alls tror, så kommer de självklart att säga att ni är fullständigt galna. Men om alla i stället talar profetiskt, och det kommer in någon som inte tror, eller någon som inte förstår dessa saker, då avslöjas han av alla och ställs till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans hjärtas blottas. Då faller han ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen Gud.” Hur ska det då vara, syskon? Jo, när ni möts ska var och en bidra med något: sång, undervisning, uppenbarelse, tal på andra språk eller tolkning av det. Men målet med allt ska vara att församlingen byggs upp. När man talar ett annat språk, får bara två eller tre tala, en i taget, och någon ska tolka. Om ingen kan tolka, måste talaren vara tyst under samlingen och bara tala tyst inom sig inför Gud. På samma sätt får bara två eller tre profetera i en samling, och de andra ska pröva budskapet. Om någon i samlingen får en uppenbarelse, ska den förste sluta tala. Alla kan ni profetera, en i taget, så att var och en kan lära sig något och bli uppmuntrad. Profeternas ande kan styras av profeterna. Gud är inte oordningens utan fridens Gud. Liksom det är i de heligas alla församlingar, ska kvinnorna tiga i era församlingar. De får inte lov att tala, utan ska underordna sig, som det står i lagen. Om de undrar över något ska de fråga sina män när de kommer hem, eftersom det inte är lämpligt att en kvinna talar i församlingen. Var det från er som Guds ord kom från början? Är det bara till er det har kommit? Om någon anser sig vara en profet, eller andlig, ska han veta att det jag skriver till er är en befallning från Herren. Men om någon inte vill acceptera detta, ska han inte heller bli accepterad. Alltså, mina syskon: sträva efter att profetera, och hindra inte någon från att tala andra språk. Se bara till att allt sker värdigt och med ordning.

Sträva (ordagrant ”spring efter”, följ) efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål [ett bönespråk som inte förstås om det inte finns någon som kan uttyda] talar inte till människor utan till Gud, eftersom ingen förstår honom. Han talar [gudomliga] mysterier (hemligheter) i sin ande. Men den som profeterar [talar inspirerat av Gud, med eller utan referens till framtida händelser] talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål bygger upp sig själv, men den som profeterar (talar inspirerat av Gud) bygger upp församlingen. Jag vill gärna att ni alla talar tungomål, men ännu hellre [önskar jag] att ni [alla] profeterar. Den som profeterar [talar inspirerat av Gud genom att predika och undervisa] är större (mer betydelsefull) än den som talar tungomål, om den [som talar tungotal] inte uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd. Syskon (bröder och systrar i tron), tänk er att jag kommer till er och talar [obegripliga] tungomål, vad hjälper det er (vad blir det för nytta och vinst) om jag inte ger er någon: uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning (doktrin)? [Denna lista hör ihop parvis. Uppenbarelse hör ihop med profetia och kunskap med undervisning. Uppenbarelse kommer genom profeten och kunskap genom läraren. Vers 3 fokuserar på ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst” medan här i vers 6 kommer nästa steg, ”uppenbarelse och kunskap”, som leder till en djupare tro.] [Nu följer fyra liknelser: flöjt, harpa, trumpet och okända språk. Korint var en internationell stad med många nationaliteter och språk. En kristen som talar i tungor jämförs med en främling som talar ett okänt språk. Paulus poäng är att okända språk inte enar utan splittrar.] Om livlösa instrument, som till exempel flöjt eller harpa, inte ger klara (distinkta) toner ifrån sig, hur ska man då kunna förstå vad som spelas? Om en militärtrumpet [med olika signaler för anfall eller reträtt] skulle ge en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? Så är det också med er. Om ni inte talar begripliga ord med era tungor, hur ska man då kunna förstå vad ni säger? Då talar ni ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan mening. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. Så är det också med er, eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd. Därför ska den som talar tungomål be om att kunna uttyda det. För om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär då detta? Jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. [Efter en introduktion kommer en kiasm där vers 16-17 hör ihop med vers 24-25. Temat är att det som sägs i en gudstjänst måste vara begripligt.] Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt ”Amen” (det är sant) till din tacksägelse, när han inte förstår vad du säger? Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd [om de inte förstår vad du säger]. [Amen är ett hebreiskt ord som betyder ”fast”, ”trovärdig”, ”sann”. Det bekräftar vad som nyss har sagts. Församlingen var engagerad och svarade instämmande efter en bön eller lovprisning. Detta bruk var vanligt både i synagogan och i den tidiga kristna församlingen.] Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än någon av er. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen [myriader av ord] med tungomål. Syskon (bröder och systrar i tron), var inte [som omogna] barn till förståndet (i era tankar). Vad gäller ondskan, så ska ni vara som spädbarn medan ni är vuxna [mogna] till förståndet. Det står skrivet i undervisningen (gr. nomos) [här syftar nomos på hela GT]: ”Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren.” [] Alltså är tungomålen ett tecken inte för de troende utan för de otroende [som är på väg att börja tro], medan profetian [som förklarar Guds ord och vilja] är ett tecken inte för de otroende utan för de troende. Om nu hela församlingen samlas och alla talar [okända] tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna? Men om alla profeterar [i ordning, två eller tre i taget, se vers 29] och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han överbevisad [om sin synd och otro] av alla [profetiska ord som ger klarhet över Guds ord] och dömd (utvärderad) av alla [Bibelns ord]. Hans hjärtas hemligheter (inre liv) uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ”Gud finns verkligen i (bland) er!” [Detta är det andra stora stycket som handlar om ordningen i gudstjänsten. I den första sektionen, , tog Paulus upp problem kring nattvardsfirandet där några var hungriga och andra var berusade. I detta stycke tar han upp det som sägs i gudstjänsten som verkade vara kaotisk. Predikan och bön måste ske under ordnade former.] Hur ska det då vara, syskon (bröder och systrar i tron)? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning [av lärare], en [profetisk] uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. [Dessa fem element visar på en delaktighet i gudstjänsten. Det verkar dock som om samlingarna har blivit onödigt långa och kontraproduktiva. Både män och kvinnor bad och profeterade, se tidigare stycket . Nu uppmanas både män och kvinnor att inte tala i munnen på varandra, vänta på sin tur och ibland vara tysta.] Om någon [man eller kvinna i församlingen] talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud. Två eller tre profeter [män eller kvinnor, se ] ska tala, och de andra ska [reflektera och] pröva det som sägs. [Det ska ges tid att reflektera över och pröva det som sagts. Det är naturligt att de som har gåvan att ”skilja mellan andar” använder sin gåva här för att urskilja det som sagts, se .] Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade (styrkta, hjälpta). Och profeternas andar underordnar sig profeterna. [Målet är ökad kunskap och uppbyggelse. Den sista delen, ”profeternas andar är underordnade”, innebär att den som talar själv kan kontrollera sitt tal. De kan inte säga ”Gud fick mig att göra det” som en ursäkt för att tala okontrollerat i munnen på varandra.] [Dessa direktiv, riktade till dem som talar i tungor och dem som profeterar, är till för att skapa struktur.] För Gud är inte oordningens (förvirringens) Gud utan fridens. På samma sätt är det i alla andra heligas församlingar. [Det är en fin kombination av struktur och frihet. Ibland har den sista delen av denna vers kombinerats med nästa vers, men på samma sätt som i är det en lämplig avslutning på argumentet om Guds ordning och frid som var ett kännetecken i alla församlingar, och borde vara det även i Korint.] [Ur sitt sammanhang verkar följande verser motsäga att kvinnor kan be och profetera, som Paulus nyss skrev i . I församlingen i Korint fanns bl.a. det gifta paret Priscilla och Aquila som Paulus bott hos i åtta månader, se . Frun, Priscilla, är med och undervisar Apollos, se . Tillrättavisar han nu henne och säger att ingen kvinna får tala i gudstjänsten? Var det fel av Maria från Magdala att på Jesu uppdrag berätta för lärjungarna att han var uppstånden, se ? Ser man sammanhanget så tar Paulus här upp tre olika grupper som störde ordningen i gudstjänsten: 1. Profeter (både män och kvinnor) uppmanas att inte prata i munnen på varandra utan vara tysta, se vers 30. 2. Tungomålstalare, både män och kvinnor, uppmanas att vara tysta om det inte finns någon som kan uttyda, se vers 28. 3. En grupp gifta kvinnor, som troligen ställde frågor och störde, uppmanas att inte göra det. Eftersom de ska fråga sina män hemma var orsaken inte ointresse, snarare tvärtom. Kanske förstod man inte grekiskan och frågade om ordens betydelse. Korint var en multikulturell stad där många olika språk talades. Alla dessa tre grupper ska vara tysta och inte störa gudstjänsten.] Kvinnorna ska vara tysta i era församlingar. De får inte tala [småprata och störa under gudstjänsten] utan ska underordna sig [mötesledaren], som också lagen (lärosystemet – gr. nomos) säger. Vill de veta något ska de fråga sina män därhemma, för det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Var det kanske från er som Guds ord gick ut, eller var det bara till er det kom? [Det är oklart vilken lag/undervisning Paulus syftar på i vers 34. Normalt brukar detta grekiska ord nomos syfta på Torah (de fem Moseböckerna) eller hela GT (se ). Det finns dock ingen lag som säger att kvinnan ska vara tyst. Tvärtom, i står det: ”Herren låter sitt ord förkunnas, stor är skaran av kvinnor som kommer med glädjebudet.” Även är tydlig med att både kvinnor och män ska profetera. En alternativ förklaring är att vers 34-35 är ett citat från en judisk-kristen grupp i församlingen som ville tysta kvinnorna. Paulus har svarat på flera brevfrågor tidigare, se . Paulus två motfrågor: ”Var det kanske från er som Guds ord gick ut, eller var det bara till er det kom?” blir då riktade till män som förvränger Guds ord och försöker hindra kvinnor från att tala. Jesus refererar också på liknande sätt till fariséernas tillägg och utläggningar av Mose undervisning, se . Paulus instruktioner var tydliga och förstods av hans samtid. Tyvärr vet vi ganska lite om hur de första kristna firade gudstjänst och klädstilen som diskuteras i . Det blir därför svårt för oss att helt förstå dessa ord. Att då ensidigt använda dessa verser som ståndpunkt för eller emot kvinnors tjänst i församlingen är vanskligt. Det som dock är helt klart är att Paulus inte säger emot sig själv och tystar de kvinnliga profeterna och bedjarna i kapitel 11!] [På samma sätt som föregående stora stycke, om hur man ska leva som kristen i en fallen värld, kap 8-10, hade en avslutning () kommer en avslutning och sammanfattning på detta stycke, kap 11-14, om gudstjänsten.] Om någon tror sig vara profet [som utvecklades i kap 11] eller andlig [som diskuterades i kap 12], ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. [Allt måste ske i kärlek, kap 13.] Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. [Centralt finns en referens till budet ”att älska varandra”, som Jesus gav sina lärjungar, se .] Alltså, mina syskon (bröder och systrar i tron), var ivriga att profetera [som ordningen för gavs i vers 1-12] och hindra inte tungomålstalandet [som riktlinjer för gavs i vers 13-25]. Men låt allt ske värdigt och med ordning [som utvecklades i vers 26-35].

Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning hemlighetsfulla ord. Men den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som profeterar, han uppbygger en hel församling. Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon uppbyggelse. Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon kunskap eller någon profetia eller någon undervisning? Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig, det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som kunna skiljas från varandra? Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig då redo till strid? Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I talen? Då bliver det ju ett tal i vädret. Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening. Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig. Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål. Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna uttyda. Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad. Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet. Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse? De förstå ju icke vad du säger. Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke uppbyggda därav. -- Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla; och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål. Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till förståndet. Det är skrivet i lagen:  »Genom människor med främmande tungomål  och genom främlingars läppar  skall jag tala till detta folk,  men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.» Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro. Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen? Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att »Gud verkligen är i eder». Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och tala allenast för sig själva och för Gud. Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den förste tiga. Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att alla bliva undervisade och alla förmanade; och profeters andar äro profeterna underdåniga. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens. Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. -- Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder? Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud. Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak. Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål. Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

Be alltså att Gud ska hjälpa er att älska andra människor. Men be honom också om de förmågor som behövs i församlingen, helst förmågan att framföra budskap från honom. Den som talar ett okänt språk talar inte till människor utan till Gud. Ingen människa förstår ju vad han säger, eftersom Guds Ande låter honom tala hemligheter. Men den som framför ett budskap från Gud talar till människor, och hans ord stärker andras tro genom förmaning eller uppmuntran. Den som talar ett okänt språk blir själv stärkt i sin tro på Jesus, men den som framför ett budskap från Gud hjälper hela församlingen att få en starkare tro. Jag vill att ni alla ska tala okända språk, men jag vill ännu hellre att ni framför olika budskap från Gud. Att med Guds Andes hjälp kunna framföra ett budskap från Gud är nämligen viktigare än att kunna tala okända språk, om man nu inte har fått förmågan att tolka det okända språket så att församlingens tro blir starkare. Kära syskon, tänk om jag kom till er och bara talade på ett okänt språk. Skulle det hjälpa er? Måste jag inte samtidigt berätta om något Gud har visat mig eller om någon kunskap han har gett mig? Måste jag inte ge er något budskap från honom eller undervisa er? Låt mig förklara med en bild: Om ett instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur ska man då kunna höra vilken melodi som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, hur ska soldaterna då kunna göra sig färdiga till strid? På samma sätt är det med er när ni talar. Om er tunga formar obegripliga ord, hur ska människor då kunna förstå vad ni menar? Det låter ju bara som nonsens. Världen är full av språk, och alla innehåller ljud som går att förstå för dem som talar språken. Men om en människa talar till mig på ett språk, vars ljud jag inte kan tolka, då står vi där som främlingar för varandra. På samma sätt är det med er när ni talar okända språk i församlingen. När ni ivrigt ber Gud att ge er olika förmågor, ska ni därför be om sådana förmågor som de andra i församlingen kan förstå, så att deras tro kan bli starkare. Och den som redan har fått förmågan att tala okända språk, ska be att Gud ger honom förmågan att tolka det han säger. När vi talar ett okänt språk förstår vi ju inte själva vad vi säger, eftersom det är vår ande som ber och inte vårt förnuft. Hur ska vi då göra? Jo, vi ska be på båda sätten. Vi ska be med vår ande, men också med ord som människor förstår. Vi ska sjunga med vår ande, men också med ord som människor förstår. För om du tackar Gud bara med din ande, hur ska människorna runt omkring då kunna stämma in i ditt tack till Gud? De förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar Gud, men det hjälper inte de andra till att få en starkare tro på honom. Själv är jag väldigt tacksam för att Gud har gett mig förmågan att tala okända språk, och jag använder min förmåga oftare än någon av er. Men när jag träffar andra troende vill jag hellre tala fem ord som människor förstår och kan lära sig något av, än 10 000 ord på ett okänt språk. Kära syskon, var inte så barnsligt förtjusta över de förmågor ni har fått, att ni inte kan använda dem på ett vuxet sätt. Det enda område ni ska vara barnsliga och oskyldiga på är när det gäller att göra det som är ont. Ni måste inse att förmågan att framföra budskap från Gud är viktigare än att kunna tala okända språk. Att tala på ett okänt språk är nämligen inte ett tecken från Gud som får människor att tro. Det står ju i Skriften: " 'Jag ska tala till detta folk på okända språk och med hjälp av främlingars läppar. Men ändå ska de vägra att lyssna på mig', säger Herren." Om man däremot framför ett budskap från Gud är det ett tecken som stärker människors tro. Tänk er att ni alla har samlats och att ni då alla samtidigt talar okända språk. Om det då kommer in människor som inte förstår vad ni håller på med, eller några som inte alls tror på Jesus, då säger de självklart att ni är fullständigt galna. Men om alla istället har olika budskap att framföra från Gud, och det kommer in någon som inte tror på Jesus, eller någon som inte förstår dessa saker, då får han dåligt samvete av det han hör och inser att han lever i synd. Alla hans innersta tankar kommer att avslöjas, och därför kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: "Hos er finns verkligen Gud." Hur ska det då gå till på era samlingar, kära syskon? Jo, när ni möts ska var och en bidra med sina olika förmågor: en sjunger, en undervisar, en berättar något som Gud har visat honom, en talar okända språk, och en annan tolkar det Gud vill ha sagt på detta okända språk. Men målet med allt ni gör ska vara att församlingen får en ännu starkare tro på Jesus. När ni talar okända språk högt, får bara två eller tre tala vid varje samling, och alltid en i taget. Dessutom måste någon alltid tolka det som sägs. Om ingen av de närvarande har fått förmågan att tolka, måste den som talar okända språk vara tyst under samlingen och bara tala inom sig till Gud. På samma sätt får bara två eller tre framföra budskap från Gud i en samling, och de andra ska pröva om de tror att budskapet verkligen är från Gud. Men ni måste tala en i taget. Om Gud visar något för en annan i samlingen, ska den förste sluta tala. På så sätt kan flera få tillfälle att framföra det budskap de har fått från Gud, och hela församlingen kan lära sig något och bli uppmuntrad. Den som har fått förmågan att framföra budskap från Gud, har också fått förmågan att styra över när han ska framföra dem. Gud tycker inte om när det är oordning, för han är den som ger frid. Därför ska kvinnorna inte heller sitta och diskutera högt vid era samlingar. Den regeln följer alla de troendes församlingar. Kvinnorna ska göra som det står i Skriften, och låta männen leda samlingarna. Om de undrar över något ska de fråga sina män när de kommer hem, eftersom det inte är accepterat att en kvinna talar vid en samling. Hur kommer det sig att några av er inte vill följa de regler som tillämpas i andra församlingar? Har ni rätt att själva bestämma hur Guds budskap ska tolkas? Var det från er budskapet kom från början? Alla ni som tror att Guds Ande har gett er förmågan att framföra olika budskap från Gud, eller att ni har fått andra förmågor av honom, ni borde vara de första att inse att det jag skriver till er är en befallning från Herren Jesus själv. Men om någon inte vill acceptera det som kommer från Herren, så ska ni inte heller acceptera den människan. Som en sammanfattning till allt detta vill jag säga, kära syskon: be Gud om förmågan att framföra budskap från honom, och hindra inte någon från att tala okända språk. Se bara till att allt sker värdigt och med ordning.

Farer efter kärleken; vinnlägger eder om andeliga gåfvor; dock mest, att I propheteren. Ty den som talar med tungomål, han talar icke menniskom, utan Gudi; ty ingen hörer dertill, utan han talar hemligit i Andanom. Men den som propheterar, han talar menniskomen till förbättring, och till förmanelse, och till tröst. Den som talar med tungomål, han förbättrar sig sjelf; men den som propheterar, han förbättrar församlingen. Jag ville väl, att I alle tala kunden med tungomål; men mycket heldre, att I propheteraden; ty den som propheterar han är större än den som med tungomål talar; utan han det uttyder, på det församlingen får någon förbättring. Men nu, käre bröder, om jag komme till eder, och talade med tungomål, hvad vore jag eder nyttig? Utan jag talar med eder, antingen med uppenbarelse, eller med förstånd, eller med prophetia, eller med läro? Hafver sig dock så med de ting, som ljud göra ifrå sig, och dock intet lif hafva, såsom en pipa eller en harpa; då de icke gifva åtskiljeligit ljud ifrå sig, huru kan man veta, hvad pipadt eller harpadt är? Så ock, om en basun gifver en ovissa röst, ho gör sig då redo till strids? Så ock I, om I talen med tungomål, och icke talen det som förstås kan, huru skall man veta hvad taladt är? ty I talen i vädret. Så mångahanda slag är på rösterna i verldene, och ingen af dem är otydelig. När jag nu icke vet uttydningen på rösten, blifver jag honom, som talar, Barbarisk; och den, som talar, blifver för mig Barbarisk. Sammalunda ock I, medan I faren efter andeliga gåfvor, vinnlägger eder om församlingens bästa, att I nog hafven. Derföre, den som talar med tungomål, han bedje, att han må ock kunna det uttyda. När jag nu beder med tungone, så beder min ande; men mitt sinne är utan frukt. Huru skall det då gå till? Nämliga så: Jag skall bedja i andanom; jag skall ock bedja med sinnet; jag skall sjunga i andanom; jag skall ock sjunga med sinnet. När du nu välsignar i andanom, huru skall då den, som står i dens olärdas stad, svara dig Amen på din tacksägelse; efter han icke förstår hvad du säger? Du säger väl en god tacksägelse; men den andre varder deraf intet förbättrad. Jag tackar min Gud, att jag talar mer med tungomål, än I alle. Men jag vill heldre tala i församlingene fem ord med mitt sinne, på det jag undervisa må andra, än eljest tiotusend ord med tungomål. Käre bröder, varer icke barn i förståndet, utan varer barn i ondskone; men i förståndet varer fullkomlige. I lagen är skrifvet: Jag vill tala med andra tungor, och med andra läppar till detta folk, och de skola dock icke än så höra mig, säger Herren. Så äro nu tungomålen för ett tecken, icke dem som tro, utan dem som icke tro; men prophetien är tvärtemot, icke dem som otrogne äro, utan dem som trogne äro. Hvar nu hela församlingen tillhopakomme på en stad, och talade alla med tungomål, och der kommo någre olärde eller otrogne in, månde de icke skola säga, att I haden mist sinnet? Hvar I nu alle propheteraden, och der komme någor otrogen eller olärd in, han vorde straffad af dem allom, och dömd af allom; Och så vorde det, som lönligit är i hans hjerta, uppenbart; och så fölle han på sitt ansigte, tillbåde Gud, och bekände, att sannerliga vore Gud i eder. Huru är det då, käre bröder? När I tillsammans kommen, så hafver hvar och en af eder en Psalm; han hafver lärdom, han hafver tungomål, han hafver uppenbarelse, han hafver uttydelse; låter det allt ske till förbättring. Hvar nu någor talar med tungomål, det göre han sjelf annar, eller på det mesta sjelf tredje, och då ymsom; och en tyde det ut. Är han icke en uttydare, så tige i församlingene; men tale vid sig sjelf, och till Gud. Men Propheterna tale två eller tre; och de andre döme derom. Men hvar så händer, att dem, som sitter, varder något uppenbaradt, så tige den förste. I mågen väl alle prophetera, den ene efter den andra, på det alle måge lära, och alle varda förmanade. Och Propheternas andar äro Prophetomen underdånige; Ty Gud är icke oskickelighetenes, utan fridsens Gud, som uti alla de heligas församlingar. Edra qvinnor tige uti församlingarna; ty dem är icke tillstadt att tala, utan att de äro underdåniga, såsom ock lagen säger. Men vilja de något lära, så skola de fråga sina män hemma; det står icke qvinnor väl, att de tala i församlingene. Eller är Guds ord utkommet ifrån eder? Eller är det allena kommet till eder? Der nu någor låter sig tycka att han är en Prophet, eller andelig, han besinne hvad jag skrifver eder; ty det äro Herrans bud. Men är någor oförståndig, han vare oförståndig. Derföre, käre bröder, lägger eder vinn om att I propheteren, och förmener icke att tala med tungomål. Låter all ting ärliga och skickeliga tillgå.