Apostlagärningarna 22:1-30
Apostlagärningarna 22:1-30 Svenska Folkbibeln (SFB98)
"Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff. Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus. Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. När jag senare hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning, och jag såg honom och hörde honom säga till mig: Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. Jag sade: Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom. Då sade han till mig: Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta." Så långt hade de lyssnat på honom, men nu skrek de: "Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva." Och de skrek, slet av sig kläderna och kastade upp damm i luften. Befälhavaren gav då order om att Paulus skulle föras in i fästningen och att han skulle förhöras under gisselslag, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. När man hade sträckt ut honom och skulle gissla honom, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni gissla en romersk medborgare som inte ens har blivit dömd?" Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad tänker du göra? Den här mannen är romersk medborgare." Då gick befälhavaren och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för detta medborgarskap." Paulus svarade: "Men jag är född med det". De som skulle förhöra honom drog sig genast tillbaka. Också befälhavaren blev förskräckt, då han fick veta att Paulus var romersk medborgare, eftersom han hade låtit fängsla honom. Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Apostlagärningarna 22:1-30 Nya Levande Bibeln (BSV)
Han sa: "Kära syskon och ni som är ledare för folket, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar." Och när de hörde Paulus tala på deras eget språk blev de ännu tystare. Han fortsatte: "Jag är jude, född i staden Tarsos i Kilikien, men uppväxt här i Jerusalem. Jag hade Gamaliel som lärare, och blev mycket noggrant undervisad om Moses lag och alla våra traditioner. Min stora passion i livet var att kämpa för Gud, precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde Jesus väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till synagogorna i Damaskus, för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem, där de sedan skulle straffas. Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Och jag föll till marken och hörde en röst som sa: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?' Jag frågade då: 'Vem är du, herre?' och han svarade: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.' De som var med mig såg ljuset men förstod inte rösten som talade till mig. Jag frågade sedan: 'Vad ska jag göra, Herre?' och Herren svarade: 'Res dig upp och gå till Damaskus. Där kommer du att få veta vilken uppgift jag har utsett dig till.' Men det starka ljuset hade gjort mig blind, och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare. I Damaskus bodde en man som hette Ananias. Han var mycket hängiven och noga med att följa Moses lag och hade därför gott anseende bland alla judar i Damaskus. Den här mannen kom till mig och ställde sig bredvid mig och sa: 'Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!' Och i samma stund kunde jag se honom. Sedan sa han till mig: 'Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Fullkomlige och höra honom tala. Och nu ska du inför alla människor intyga och berätta vad du har sett och hört. Tveka därför inte, utan tillbe Jesus och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder.' Senare, när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn. Jag såg Herren Jesus som sa till mig: 'Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du berättar om mig.' 'Men, Herre', invände jag, 'de känner ju mig. De vet att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. Och när Stefanos dödades, han som inför alla berättade om dig, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade till och med kläderna åt dem som stenade honom!' Men Herren Jesus sa till mig: 'Lämna Jerusalem, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!' " Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat lugnt, men nu började de ropa: "Döda honom! Se till att han försvinner! Han har ingen rätt att leva!" Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade jord upp i luften. Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska honom tills han erkände sitt brott, så att man fick reda på varför folkmassan var så rasande. Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: "Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?" Och när officeren hörde detta gick han till kommendanten och sa: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!" Då gick kommendanten till Paulus och frågade: "Är det sant att du är romersk medborgare?" "Ja", svarade Paulus, "det är jag." "Det är jag också", muttrade kommendanten, "men det kostade mig väldigt mycket pengar!" "Jag blev det när jag föddes", svarade Paulus. Soldaterna som skulle ha piskat och förhört honom drog sig kvickt tillbaka när de hörde att Paulus var romersk medborgare, och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, eftersom det var han som hade befallt att Paulus skulle bindas och piskas. Nästa dag släppte kommendanten ut Paulus ur fängelset och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus från fästningen och ställde honom inför det judiska rådet för att få reda på vad bråket handlade om.
Apostlagärningarna 22:1-30 Karl XII 1873 (SK73)
I män, bröder och fäder, hörer min ursäkt, som jag nu gör för eder. Och då de hörde, att han talade på Ebreisko till dem, dessmer ljud gåfvo de honom. Och han sade: Jag är en Judisk man, född i Tarsen i Cilicien; men uppfödd här i staden vid Gamaliels fötter, granneliga lärder uti fädernas lag, hafvandes nit om Gud, såsom ock I alle i denna dag; Och hafver förföljt denna vägen allt intill döden, bindandes och kastandes i fängelse både män och qvinnor; Såsom ock öfverste Presten mig vittne är, och hele hopen af de äldsta, af hvilkom jag hade tagit bref till bröderna, och for till Damascum, att föra ock dem, som der voro, bundna till Jerusalem, att de skulle blifva näpste. Så hände sig, vid jag var på vägen, och kom in mot Damascum, vid middagstid, att ett stort sken af himmelen ljungade kringom mig hasteliga. Och jag föll ned på jordena, och hörde ena röst, sägandes till mig: Saul, Saul, hvi förföljer du mig? Och jag svarade: Ho äst du, Herre? Sade han till mig: Jag är Jesus af Nazareth, den du förföljer. Och de som med mig voro, sågo skenet, och vordo förfärade; men röstena hörde de intet, hans som talade med mig. Då sade jag: Herre, hvad skall jag göra? Då sade Herren till mig: Statt upp, och gack in i Damascum; och der skall dig sagdt varda, om allt det dig förelagdt är till att göra. Och efter jag såg intet, för den klarhetens skull som gick af det skenet, vardt jag ledd vid handena af mina följare, som med mig voro, och kom in i Damascum. Och der var en gudfruktig man efter lagen, benämnd Ananias, ett godt rykte hafvandes när alla Judar, som der bodde. Han kom till mig, och stod, och sade till mig: Saul, käre broder, haf din syn igen. Och i samma stundene fick jag min syn, och såg honom. Då sade han: Våra fäders Gud hafver beredt dig, att du skall känna hans vilja, och se den Rättfärdiga, och höra röstena af hans mun; Ty du skall vara honom ett vittne för alla menniskor, om det du sett och hört hafver. Och nu, hvad töfvar du? Statt upp, och låt dig döpa, och två af dina synder, åkallandes Herrans Namn. Då hände sig, att när jag var kommen igen till Jerusalem, och bad i templet, att jag vardt tagen uti ena syn; Och såg honom, sägandes till mig: Låt lida dig, och gack snarliga utu Jerusalem; ty de varda icke anammande ditt vittnesbörd om mig. Och jag sade: Herre, de veta sjelfve att jag drog i häktelse, och hudflängde allestäds i Synagogorna dem som trodde på dig. Och då dins vittnes Stephani blod utgjutet vardt, var jag ock med, och samtyckte hans död, och vaktade deras kläder som dråpo honom. Och han sade till mig: Gack, ty jag vill sända dig fjerran bort till Hedningarna. Men de hörde honom allt intill detta ordet. Då upphofvo de sina röst, och sade: Tag bort sådana mennisko af jordene; ty det är icke tillbörligit att han skall lefva. Och då de så ropade, och kastade sin kläder af, och hofvo stoft upp i vädret; Lät höfvitsmannen leda honom in i lägret, och böd att han skulle huflängas och ransakas, att han måtte få veta, för hvad sak de hade så ropat på honom. Och då han honom bundit hade med tåg, sade Paulus till underhöfvitsmannen, som när stod: Mågen I ock hudflänga någon Romersk man, och odömdan? Då underhöfvitsmannen det hörde, gick han till öfversta höfvitsmannen, och bådade honom, sägandes: Hvad vill du göra; ty denne mannen är en Romare? Då gick öfverste höfvitsmannen till honom, och sade: Säg mig, äst du ock en Romare? Då sade han: Ja. Då svarade höfvitsmannen: Jag hafver köpt detta borgerskapet med en stor summo. Då sade Paulus: Jag är ock födder (en Romare). Och straxt gingo de ifrå honom, som skulle hafva ransakat honom; och höfvitsmannen begynte frukta, sedan han fick veta att han var en Romare, och att han hade bundit honom. Dagen derefter ville han veta förvisso, för hvad sak han var beklagad af Judomen; och löste honom utu banden, och lät öfversta Presterna komma tillhopa, och hela Rådet, och lät Paulum komma fram för dem.
Apostlagärningarna 22:1-30 Svenska 1917 (SVEN)
»Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.»Apg. 7,2 f. När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte: »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören. Jag förföljde 'den vägen' ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;Apg. 9,1 f. det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade. Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig. Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?' Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.' Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig. Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.' Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus. Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.Apg. 9,10 f Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom. Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.'Apg. 2,38 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.' Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig. Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.' Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.'»Apg. 9,15. 13,2. Gal. 1,15 f. 2,2 Tim. 1, Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.» Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften, bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta varför de så ropade mot honom. Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?» När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.» Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.» Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den redan genom födelsen.» Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom. Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.
Apostlagärningarna 22:1-30 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
"Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar." När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det ännu tystare. Och han fortsatte: "Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff. Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra. Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom. Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna." Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften. Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. När de hade sträckt ut honom för piskan, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?" Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!" Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet." Paulus svarade: "Men jag är född med det." De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor. Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Apostlagärningarna 22:1-30 nuBibeln (NUB)
”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare. Han fortsatte: ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas. Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare. Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom. Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’ När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn. Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’ ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ” Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande. Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?” ”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.” Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.” ”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus. De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare. Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.
Apostlagärningarna 22:1-30 Svenska Kärnbibeln (SKB)
”Bröder [åhörare] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin]! Lyssna nu på vad jag har att säga er till mitt försvar (mina argument).” [Paulus öppnar sitt tal på samma sätt som Stefanos gjorde, se Apg 7:2. Paulus är tydlig med sina judiska rötter. Ordet för försvar är grekiska apologia, ordet apologi kommer härifrån. Detta är den andra av tre detaljerade berättelser om Paulus omvändelse i Apostlagärningarna. Den första återberättar Lukas, se Apg 9:1-30, medan denna och den tredje, i Apg 26:4-23, är Paulus egna berättelser. De är snarlika men med några små skillnader. Här riktar han sig till judar, och betonar den messiastroende juden Ananias roll i omvändelsen. I nästa försvarstal, som är riktat till Agrippa och romare, är det inte lika viktigt och Ananias nämns inte ens.] När de hörde att han talade till dem på hebreiska (den arameiska dialekten, se Apg 21:40) blev det ännu tystare. Paulus fortsatte: ”Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt (in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. [Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se Apg 23:16. Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i Apg 5:34. Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.] [Tidigare liv:] Jag förföljde ’den Vägen’ ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff. [Omvändelsen:] Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. Jag föll till marken och hörde en röst som sa till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sa till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra. Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. [Ananias roll:] En viss Ananias, en from (hängiven, gudfruktig) och lagtrogen man [som levde efter Moseböckernas undervisning] som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sa: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom. Då sa Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla (fråga efter, ropa och vädja till) hans namn [i bön]. [Synen i templet:] När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet [under något av de dagliga bönepassen klockan nio, tolv eller tre], kom jag i hänryckning. Jag såg honom, och han sa till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. Jag sa: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanos blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. [Apg 7:58] Då sa han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna.” Ända tills nu hade de [folkskaran] lyssnat på Paulus [då han gett sitt vittnesbörd på den arameiska dialekten], men nu ropade de högt: ”Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!” De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften. [Det är inte helt klart varför de slet av sig sina mantlar, kanske för att vara redo att stena honom, se Apg 7:58? Att kasta damm på huvudet var ett tecken på sorg. Att skaka av sig det av fötterna var ett tecken på att man tog bort det som var oheligt, se Apg 13:1. Att de kastar damm kan bero på att de här på tempelområdet inte hade något annat att kasta på honom, se Joh 8:5-8.] [Lysias förstod inte hebreiska/arameiska så han beslutade sig för den vanliga romerska metoden för att få höra sanningen – förhör under tortyr. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen, och det var inte ovanligt att offret dog under detta straff. Detta var ett mycket värre straff än piskningen Paulus och Silas fick i Filippi, se Apg 16:22.] Befälhavaren [Lysias] beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. När de hade sträckt ut honom för piskan, sa Paulus till officeren som stod där: ”Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?” Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren [Lysias] och berättade det och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!” Då gick befälhavaren dit och frågade honom: ”Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?” Paulus svarade: ”Ja.” Befälhavaren sa: ”Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet.” Paulus svarade: ”Men jag är född med det.” De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor. Nästa dag ville han [befälhavaren Lysias] få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet [Sanhedrin] skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Apostlagärningarna 22:1-30 Bibel 2000 (B2000)
»Bröder och fäder, lyssna på vad jag nu har att säga er till mitt försvar.« När de hörde att det var på hebreiska han talade till dem blev det ännu tystare, och han fortsatte: »Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds sak lika ivrigt som ni alla gör i dag. Jag har varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. Det kan översteprästen och hela rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till våra bröder i Damaskus och reste dit för att också där fängsla folk och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff. Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ Jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. Jag frågade: ’Vad skall jag göra, herre?’ Och Herren svarade: ’Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra.’ Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus. Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden, kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: ’Saul, min broder, öppna dina ögon och se!’ Och strax kunde jag se honom. Han sade: ’Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst. Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört. Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’ När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’ Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’« Ända hit hade de lyssnat, men när han sade detta började de ropa: »Bort med honom från jordens yta! En sådan bör inte få leva.« De skrek, slet i sina kläder och kastade upp sand i luften. Kommendanten lät då föra in Paulus i fästningen och gav order att han skulle förhöras under prygel, så att man fick reda på varför de skränade så mot honom. När man band fast honom för att piska honom sade han till officeren som var med: »Är det tillåtet att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?« Då gick officeren till kommendanten och anmälde saken och sade: »Vad är det du tänker göra? Den mannen är romersk medborgare.« Kommendanten gick till honom och frågade: »Är du verkligen romersk medborgare?« När Paulus svarade ja, sade kommendanten: »Jag betalade en stor summa pengar för att få detta medborgarskap.« — »Jag fick det när jag föddes«, sade Paulus. De som skulle förhöra honom lät honom då genast vara, och kommendanten själv blev förskräckt när han insåg att det var en romersk medborgare som han hade låtit fängsla. Då kommendanten ville få klarhet om vad judarna anklagade Paulus för lät han nästa dag ta av honom bojorna, befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas och förde ner Paulus och ställde honom inför dem.