Första Moseboken 1:1-5
Första Moseboken 1:1-5 Svenska Folkbibeln (SFB98)
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen.
Första Moseboken 1:1-5 Karl XII 1873 (SK73)
I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var på djupet, och Guds Ande sväfde öfver vattnet. Och Gud sade: Varde Ljus, och det vardt Ljus. Och Gud såg ljuset, att det var godt. Då skilde Gud ljuset ifrå mörkret. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och vardt af afton och morgon den första dagen.
Första Moseboken 1:1-5 Svenska 1917 (SVEN)
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
Första Moseboken 1:1-5 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.
Första Moseboken 1:1-5 nuBibeln (NUB)
I början skapade Gud himlarna och jorden. Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande svävade över vattnen. Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.
Första Moseboken 1:1-5 Svenska Kärnbibeln (SKB)
I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen. [Uttrycket ”himlar och jord” beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1-2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med ”Och Gud sa”. Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta. Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.] [ Jesus i skapelsen Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger: För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga. Frasen ”i honom” kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som ”genom/i den förste, den bäste” – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord. Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver: bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets. Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs. Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset. ] Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus” – och det blev ljus [över jordens yta]. Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång]. Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.
Första Moseboken 1:1-5 Bibel 2000 (B2000)
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.