Första Moseboken 1:1-9

Dela

Första Moseboken 1:1-9 Bibel 2000 (B2000)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.« Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. Gud sade: »Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.« Och det blev så.

Första Moseboken 1:1-9 Svenska Folkbibeln (SFB98)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten!" Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det skedde så. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen. Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att det torra blir synligt." Och det skedde så.

Första Moseboken 1:1-9 Karl XII 1873 (SK73)

I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var på djupet, och Guds Ande sväfde öfver vattnet. Och Gud sade: Varde Ljus, och det vardt Ljus. Och Gud såg ljuset, att det var godt. Då skilde Gud ljuset ifrå mörkret. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och vardt af afton och morgon den första dagen. Och Gud sade: Varde ett Fäste emellan vattnen, och åtskilje vatten ifrå vatten. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde det vattnet, som var under fästet, ifrå det vatten, som var ofvan fästet. Och det skedde så. Och Gud kallade fästet Himmel. Och vardt af afton och morgon den andra dagen. Och Gud sade: Församle sig vattnet, som är under himmelen, uti besynnerligit rum, att det torra må synas. Och det skedde så.

Första Moseboken 1:1-9 Svenska 1917 (SVEN)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.» Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen. Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det skedde så.

Första Moseboken 1:1-9 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. Gud sade: ”Mitt i vattnet ska finnas ett valv som skiljer vatten från vatten.” Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet över valvet. Och det blev så. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen. Gud sade: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så.

Första Moseboken 1:1-9 nuBibeln (NUB)

I början skapade Gud himlarna och jorden. Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande svävade över vattnen. Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sa: ”Vattnet ska dela sig för att forma himlavalvet där uppe och haven där nere.” Gud skapade på så sätt himlavalvet, och skilde vattnet ovanför från vattnet nedanför. Det blev så. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats, så att torrt land kommer fram.” Det blev så

Första Moseboken 1:1-9 Svenska Kärnbibeln (SKB)

I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen. [Uttrycket ”himlar och jord” beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1-2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med ”Och Gud sa”. Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta. Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.] [ Jesus i skapelsen Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger: För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga. Frasen ”i honom” kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som ”genom/i den förste, den bäste” – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord. Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver: bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets. Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs. Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset. ] Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus” – och det blev ljus [över jordens yta]. Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång]. Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad). [Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet ”första” används grundtalet ”ett” (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första ”hela dagen” som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet ”dag” (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag). Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.] [ Skapelsedagarna Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan: • Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra. • Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv. • De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana. Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är ”den dag” (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för ”när” eller ”om” (1 Mos 2:16172 Mos 10:283 Mos 14:57Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med ”det blev kväll och det blev morgon” vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.] Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.” Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen. Och det skedde så. Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim). Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni). [Ordet ”utsträckning” är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder ”där” och då blir betydelsen ”vattnet där (uppe)”. En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen ”eld-vattnen” (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dualformen och översätts därför ibland som ”himlar”, se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:302 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.] Och Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda).” Och det skedde så.