Första Moseboken 18:1-15
Första Moseboken 18:1-15 Svenska Folkbibeln (SFB98)
HERREN uppenbarade sig för Abraham vid Mamres te- rebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och bugade sig till jorden och sade: "Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag skall också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare." De sade: "Gör som du har sagt." Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig att ta tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka brödkakor!" Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att tillreda den. Sedan tog han gräddmjölk, söt mjölk och kalven han låtit tillreda och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt. Och de frågade honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Där inne i tältet." Då sade han: "Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara ha en son." Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom. Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade det inte längre på kvinnors vis. Sara log inom sig och tänkte: "När jag nu blivit gammal, skall jag då upptändas av åtrå? Min herre är ju också gammal." HERREN sade till Abraham: "Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? Skulle något vara omöjligt för HERREN? Vid den bestämda tiden nästa år skall jag komma tillbaka till dig, och då skall Sara ha en son." Då nekade Sara och sade: "Jag log inte," ty hon blev förskräckt. Men han sade: "Jo, du log."
Första Moseboken 18:1-15 Karl XII 1873 (SK73)
Och Herren syntes honom i dem lundenom Mamre, der han satt vid sins tjälls dörr, då hetast var på dagenom. Och som han upplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem ifrå sins tjälls dörr, och bugade sig ned på jordene. Och sade: Herre, hafver jag funnit nåd för din ögon, så gack icke fram om din tjenare. Man vill hemta eder litet af vatten och två edra fötter, och hviler eder under trät. Och jag vill lägga för eder ett stycke bröd, att I vederqvecken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter, förty derföre ären I komne till edar tjenare. De sade: Gör som du hafver sagt. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tillredde det. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfvenom, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto. Då sade de till honom: Hvar är din hustru Sara? Han svarade: Derinne i tjället. Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefver, si, så skall Sara din hustru hafva en son. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörrena. Och de voro, både Abraham och Sara, gamle och väl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade som qvinnor pläga hafva. Derföre log hon vid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen, skall jag ännu gifva mig till lusta? Då sade Herren till Abraham: Hvi log Sara, sägandes: Menar du, att det kan vara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är? Mån Herranom något vara omöjeligit? I sinom tid vill jag komma till dig igen, om man lefver, och då skall Sara hafva en son. Då nekade Sara, och sade: Jag log intet, och vardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst.
Första Moseboken 18:1-15 Svenska 1917 (SVEN)
Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.» Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.» Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet.» Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?» Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?' Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son.» Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»
Första Moseboken 18:1-15 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
HERREN uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt. Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom. Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha. Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” HERREN sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? Skulle något vara omöjligt för HERREN? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.” Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.”
Första Moseboken 18:1-15 nuBibeln (NUB)
HERREN visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken. ”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!” Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. Sedan dukade han fram tjockmjölk och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet. ”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. Då sa han: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.” Då frågade HERREN Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? Finns det något som är omöjligt för HERREN? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.
Första Moseboken 18:1-15 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Herren (Jahveh) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältets öppning (dörr) under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem]. Han lyfte sin blick och tittade, och se, där stod tre män framför [på ett visst avstånd från] honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans, på en gång reser han sig upp.] När han såg dem sprang han från tältets öppning emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad]. Han [Abraham] sa: ”Min Herre (Adonaj), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen.” De svarade: ”Ja, gör som du talat!” Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sa: ”Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd.” [En oväntad stor volym!] Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en späd och fin [speciellt utvald] tjurkalv och gav den till en ung tjänare (yngling – hebr. naar), som skyndade sig att tillreda den. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet över glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer (som är 3/10 sea-mått), så tre sea-mått var långt mycket mer än vad som behövdes för tre gäster, Abraham och Sarah. Abrahams löfte i vers 5 nämner inget om något slaktat djur eller extravagant måltid. Ordagrant är hebreiskan: ”son av boskap, späd och god/vacker”. I Abrahams handlande finns en princip och lärdom: Lova inte för mycket för tidigt! Istället för att göra någon besviken, genom att inte uppfylla sitt löfte, är det mycket bättre att överraska med mer än vad man först har sagt.] Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt. De [trion] sa till honom: ”Var är din hustru Sarah?” Han svarade: ”Där (se – hebr. hinneh), i tältet.” [Troligen gestikulerade Abraham och pekade inåt tältet.] Och han [Herren] sa: ”Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se, då ska din hustru Sarah ha en son”. Sarah hörde detta [där hon stod] vid tältets öppning, som var bakom honom. Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis. Sarah skrattade (hebr. tsachaq) inom sig (för sig själv) och sa: ”Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal.” Herren (Jahveh) sa till Abraham: ”Varför skrattar Sarah och säger: Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? Är någonting för svårt för Herren (Jahveh)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son”. Sarah nekade och sa: ”Jag skrattade inte”, för hon var rädd. Han sa: ”Jo, du skrattade.”
Första Moseboken 18:1-15 Bibel 2000 (B2000)
Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. »Herre«, sade han, »visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.« De svarade: »Ja, gör det!« Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: »Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.« Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt. Sedan frågade de honom: »Var är Sara, din hustru?« Abraham svarade: »Inne i tältet.« Då sade han: »Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.« Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. Därför log Sara för sig själv och tänkte: »Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?« Då sade Herren till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? — Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son.« Sara blev rädd och sade: »Jag log inte.« Men Herren sade: »Jo, visst log du.«