Johannesevangeliet 11:1-57

Dela

Johannesevangeliet 11:1-57 Svenska Folkbibeln (SFB98)

En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk." Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den." Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen." Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom." Sedan han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom." Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han, så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom." När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror skall uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: "Mästaren är här och kallar på dig." Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne, såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." Och Jesus grät. Då sade judarna: "Se, hur han älskade honom!" Men några bland dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?" Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: "Tag bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön." När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå." Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk." En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?" Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn. Från den dagen överlade de om att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan begav sig bort därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där var han tillsammans med sina lärjungar. Judarnas påsk var nära, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: "Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?" Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som visste var han fanns skulle tala om det, så att de kunde gripa honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 Nya Levande Bibeln (BSV)

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han bodde i Betania tillsammans med sina systrar Maria och Marta (Det var hans syster Maria som smorde Herren Jesus med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår). De två systrarna skickade nu ett meddelande till Jesus och lät säga: "Herre, din vän Lasaros är sjuk." Men när Jesus hörde det sa han: "Hans sjukdom ska inte leda till döden utan ska visa Guds härlighet, så att jag, Guds Son, blir upphöjd och ärad genom detta." Så trots att Jesus tyckte mycket om Marta, Maria och Lasaros, stannade han därför kvar där han var i ytterligare två dagar. Sedan sa han till sina efterföljare: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Men hans efterföljare protesterade: "Mästare, för bara några dagar sedan försökte de judiska ledarna i Judeen att stena dig. Ska du verkligen gå dit igen?" Då svarade Jesus: "Det är ljust tolv timmar om dagen. Om man går under dagen snubblar man inte, för då ser man det ljus som lyser för människorna. Men om man går i mörkret, då snubblar man, eftersom man inte har släppt in ljuset." Sedan sa han: "Vår vän Lasaros sover, men nu ska jag gå och väcka honom." Hans efterföljare trodde då att Jesus talade om vanlig sömn, så de sa: "Vad bra! Om han sover så blir han snart frisk." Men Jesus menade att Lasaros hade dött. Därför sa Jesus rent ut till dem: "Lasaros är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för hans död ska hjälpa er att tro på mig. Men nu måste vi gå till honom." Tomas, som kallades Tvillingen, sa då till de andra efterföljarna: "Kom, låt oss gå med, så att vi kan dö tillsammans med honom." När Jesus kom fram till Betania berättade man för honom att Lasaros redan hade legat i graven i fyra dagar. Betania låg bara några kilometer från Jerusalem, och många människor hade kommit därifrån för att trösta Marta och Maria i deras sorg. Men när Marta nu hörde att Jesus var på väg gick hon ut för att möta honom, medan Maria stannade hemma. Marta sa till Jesus: "Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om." Jesus svarade: "Din bror ska bli levande igen." Då sa Marta: "Ja, jag vet att han ska bli levande igen den dag alla de döda väcks upp och Gud ska döma människorna." Men Jesus sa till henne: "Jag är den som uppväcker de döda och ger dem liv igen. Den som tror på mig ska leva, även om han dör. Han får evigt liv därför att han tror på mig och ska aldrig någonsin dö. Tror du det, Marta?" "Ja, Herre", svarade hon. "Jag tror att du är Messias, den utlovade kungen och Guds Son, som skulle komma hit till världen." Sedan lämnade hon honom och gick hem igen. Där tog hon Maria åt sidan och viskade till henne: "Jesus är här och vill träffa dig." Och när Maria hörde det, reste hon sig genast upp och gick ut för att möta honom. Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. Så när människorna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till Lasaros grav för att gråta, och de följde efter henne. Och då Maria kom fram till Jesus föll hon ner vid hans fötter och sa: "Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött." När Jesus såg hur hon grät och klagade och hur de andra som följt med henne också sörjde och grät, blev han starkt upprörd och skakad, och han frågade: De sa: "Kom och se." Och Jesus började gråta. Då sa de som stod runt omkring: "Se hur mycket han älskade honom." Men några av dem sa: "Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha sett till att Lasaros inte behövde dö?" Och än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen. Jesus sa nu: "Rulla undan stenen." Men Marta, den döda mannens syster, protesterade: "Lukten kommer att vara fruktansvärd, för han har varit död i fyra dagar." Då sa Jesus till henne: "Sa jag dig inte att om du tror på mig, så ska du få se Guds härlighet?" Och då rullade de undan stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: "Far i himlen, tack för att du har hört mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig." Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut!" Och Lasaros kom ut inlindad i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: "Ta av honom svepningen och låt honom gå." Många av de människor som kommit ut tillsammans med Maria och sett vad Jesus gjorde, började nu tro på honom. Men några av dem gick bort till fariseerna och rapporterade vad Jesus hade gjort. Då kallade översteprästerna och fariseerna samman hela det judiska rådet för att diskutera situationen. De sa: "Vad ska vi göra? Den här mannen gör ju många under. Om vi låter honom fortsätta börjar snart hela folket att tro på honom, och då kommer den romerska armén att förstöra vårt tempel och utplåna vårt folk." En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: "Nu är ni allt bra dumma! Självklart kan vi inte låta hela folket gå under. Det är bättre för er om en enda människa dör, så att folket kan räddas." Detta sa inte Kajafas av sig själv. Nej, eftersom han var överstepräst det året lät Gud honom förutsäga att Jesus skulle dö för hela det judiska folket, och inte bara för dem, utan också för att samla och förena alla Guds barn som finns spridda över världen. Från den stunden var de judiska ledarna fast beslutna att döda Jesus. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring i Judeen utan drog sig bort till utkanten av öknen, till staden Efraim, där han stannade med sina efterföljare. Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många människor från hela landet kom till Jerusalem flera dagar i förväg för att gå igenom reningsceremonierna innan påsken började. De ville gärna träffa Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: "Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till påskhögtiden?" Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 Karl XII 1873 (SK73)

Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by. Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk. Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk. När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda. Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär. När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar. Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen. Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit? Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus. Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom. Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen. Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom. Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn. Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död. Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom. Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom. Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene. Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs. Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder. När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma. Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död. Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig. Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen. Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen. Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve; Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det? Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena. Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig. När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom. Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom. Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der. Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död. När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf; Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se. Och Jesus gret. Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom! Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död? Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå. Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn. Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet? Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig. Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver. Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut. Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå. Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde. Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort. Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken. Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk. Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet; Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås. Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket; Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro. Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom. Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar. Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig. Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen? Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 Svenska 1917 (SVEN)

Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk. Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.» När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.» Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära. När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var; men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.» Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?» Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.» Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.» Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.» Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn. Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.» Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.» När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven. Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder. Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma. Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död. Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.» Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.» Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.» Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.» När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom. Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.» Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät. Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!» Men somliga av dem sade: »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?» Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången. Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.» Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?» Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.» När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.» Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.» Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom. Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort. Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken. Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.» Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet, och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.» Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket. Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn. Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom. Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar. Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig. Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?» Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med väldoftande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och nu var hennes bror Lasarus sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den du har kär ligger sjuk." När Jesus hörde det, sade han: "Den sjukdomen slutar inte med döden. Den är till Guds ära, för att Guds Son ska bli förhärligad genom den." Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han ändå två dagar där han var. Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen!" Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, för han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar eftersom ljuset inte finns i honom." Efter att han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover. Men jag går för att väcka honom." Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Då sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Tomas, som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå, vi också, och dö tillsammans med honom." När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär tre kilometer därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror ska uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han ska uppstå, vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, Herre. Jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." När hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade: "Mästaren är här och kallar på dig." Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. Jesus hade inte gått in i byn än, utan var kvar på platsen där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne såg att hon reste sig hastigt och gick ut. Då följde de efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till platsen där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne grät, blev han djupt rörd och skakad i sin ande och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." Jesus grät. Då sade judarna: "Se hur han älskade honom!" Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasarus inte dog?" Jesus blev åter djupt rörd i sitt inre och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: "Ta bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?" Då tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig." När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Gör honom fri och låt honom gå." Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket." En av dem, Kaifas som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?" Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds skingrade barn. Från den dagen bestämde de sig för att döda honom. Jesus rörde sig därför inte längre öppet bland judarna utan drog sig undan därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där stannade han tillsammans med sina lärjungar. Judarnas påsk närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: "Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?" Men översteprästerna och fariseerna hade gett order om att den som visste var han fanns skulle tala om det så att de kunde gripa honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 nuBibeln (NUB)

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han bodde i byn Betania tillsammans med sina systrar Maria och Marta (Det var samma Maria, vars bror Lasaros nu låg sjuk, som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår). De två systrarna skickade nu ett meddelande till Jesus: ”Herre, din vän är sjuk.” Men när Jesus hörde det sa han: ”Hans sjukdom ska inte sluta med döden utan visar Guds härlighet, så att Guds Son blir förhärligad genom detta.” Jesus älskade Marta, hennes syster och Lasaros. När han hörde att Lasaros var sjuk, stannade han kvar där han var i ytterligare två dagar. Sedan sa han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen.” Men hans lärjungar sa till honom: ”Rabbi, judarna försökte just stena dig. Ska du verkligen gå dit igen?” Då svarade Jesus: ”Har inte dagen tolv timmar? Om man går under dagen snubblar man inte, för då ser man denna världens ljus. Men om man går om natten, då snubblar man, eftersom man inte har ljus.” Sedan sa han: ”Vår vän Lasaros sover, men nu ska jag gå och väcka honom.” Hans lärjungar sa: ”Herre, om han sover så blir han snart frisk.” Jesus menade att Lasaros hade dött, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Därför sa Jesus rent ut till dem: ”Lasaros är död. Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för att ni ska tro. Men nu måste vi gå till honom.” Tomas, som kallades Tvillingen, sa då till de andra lärjungarna: ”Kom, låt oss gå med, så att vi kan dö tillsammans med honom.” När Jesus kom fram till Betania fann han att Lasaros redan hade legat i graven i fyra dagar. Betania låg bara ungefär tre kilometer från Jerusalem, och många judar hade kommit därifrån för att trösta Marta och Maria i deras sorg över deras bror. Men när Marta nu hörde att Jesus var på väg gick hon ut för att möta honom, medan Maria stannade hemma. Marta sa till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.” Jesus svarade: ”Din bror ska uppstå.” Då sa Marta: ”Ja, jag vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Men Jesus sa till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör. Och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du det?” ”Ja, Herre”, svarade hon. ”Jag tror att du är Messias, Guds Son, som skulle komma hit till världen.” Efter att ha sagt detta gick hon därifrån, kallade på sin syster Maria och viskade till henne: ”Mästaren är här och vill träffa dig.” När Maria hörde det, reste hon sig genast upp och gick ut för att möta honom. Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. Så när judarna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till graven för att gråta, och de följde efter henne. När Maria kom fram till Jesus och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne också grät, blev han djupt upprörd och skakad, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sa: ”Kom och se, Herre!” Jesus grät. Då sa de som stod runt omkring: ”Se hur mycket han älskade honom.” Men några av dem sa: ”Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha hindrat dennes död?” Än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen. Jesus sa nu: ”Ta bort stenen.” Men Marta, den döda mannens syster, sa: ”Herre, han luktar ju redan, för han har varit död i fyra dagar.” Då sa Jesus till henne: ”Sade jag dig inte att om du tror, så ska du få se Guds härlighet?” Då tog de bort stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut!” Och den döde kom ut med både armar och ben inlindade i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Många av judarna som kommit ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, började nu tro på honom. Men några av dem gick bort till fariseerna och rapporterade vad Jesus hade gjort. Då kallade översteprästerna och fariseerna samman hela det judiska rådet. De sa: ”Vad ska vi göra? Den här mannen gör ju många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar snart hela folket att tro på honom, och då kommer romarna att förstöra vårt tempel och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: ”Nu förstår ni nog ingenting! Ni bör ju inse att det är bättre för er om en enda människa dör än att hela folket går under.” Detta sa han inte av sig själv. Nej, eftersom han var överstepräst det året talade han profetiskt att Jesus skulle dö för folket, och inte bara för dem, utan också för alla kringspridda Guds barn, för att samla och förena dem. Från den stunden var de fast beslutna att döda Jesus. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig bort till utkanten av öknen, till Efraim, där han stannade med sina lärjungar. Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många från landet kom till Jerusalem i förväg för att gå igenom reningsceremonierna före påsken. De sökte efter Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: ”Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till högtiden?” Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Nu var en man som hette Lasarus sjuk (svag, kraftlös). Han var från Betania [strax utanför Jerusalem], den stad där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var den Maria som [senare hemma hos Simon den spetälskes hus, se Joh 12:3] smorde Herren med parfym (olja) och torkade hans fötter med sitt hår. Det var hennes bror Lasarus som nu var sjuk (svag, kraftlös). Systrarna sände bud till Jesus [som befann sig en dagstur från dem i Jordandalen]. Budet löd: ”Herre, din vän (han som du har en ömsesidig vänskapsrelation med) är sjuk.” När Jesus hörde detta sa han: ”Den sjukdomen (svagheten) kommer inte att leda till döden, i stället kommer Gud att förhärligas (tillbedjas), så att Guds Son blir förhärligad genom den.” Jesus älskade (osjälviskt utgivande) Marta, hennes syster [Maria] och Lasarus. När han nu hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar på den plats där han var. Sedan efter detta sa han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judéen.” Lärjungarna sa till honom: ”Rabbi (lärare), de judiska ledarna ville nyss stena dig. Ska du gå tillbaka dit?” Jesus svarade: ”Har inte dagen tolv timmar [då det är ljust]? Den som vandrar på dagen snubblar (snavar, syndar) inte, eftersom han ser världens ljus [Jesus, se Joh 8:12]. Men den som vandrar på natten, han snubblar (snavar, syndar) eftersom han inte har det ljuset inom sig.” När han sagt detta tillade han: ”Vår vän Lasarus har somnat in (är död), men jag går dit för att väcka honom ur sömnen.” Lärjungarna sa till honom: ”Herre, sover han så blir han frisk (frälst, räddad).” Jesus hade talat om hans [Lasarus] död, men de trodde att han talade om vanlig naturlig sömn. Då sa Jesus i klartext till dem: ”Lasarus har dött, och jag är glad för er skull att jag inte var där. Detta kommer att hjälpa er att tro (lita, luta er emot mig).” Då sa Tomas, som kallades tvillingen (gr. Didymus – arameiska Taama), till de andra lärjungarna: ”Låt oss också gå så att vi kan dö [bli dödade av judarna tillsammans] med honom.” När Jesus kom fram fick han veta att Lasarus redan hade varit i graven [i klippan] fyra dagar. Betania låg nära Jerusalem, bara 15 stadier (3 km) därifrån, och många judar (invånare i Judéen) hade kommit till Marta och Maria för att trösta (sympatisera med, uppmuntra) dem i sorgen över deras broder [Lasarus död]. [Enligt den judiska begravningstraditionen begravdes den döde inom ett dygn. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista.] När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon ut för att möta (konfrontera, ifrågasätta) honom, medan Maria satt kvar i huset. Marta sa till Jesus: ”Herre, om du hade varit här skulle min bror [Lasarus] inte ha dött. Men jag vet (har en klar förståelse av) att Gud kommer att ge dig vad du än ber (begär av) honom om.” Jesus sa till henne: ”Din bror ska uppstå igen (komma tillbaka till livet).” Marta svarade honom: ”Jag vet (har en klar förståelse av) att han ska uppstå igen, vid uppståndelsen på den sista (yttersta) dagen.” Jesus sa till henne [Marta]: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö, och alla (var och en) som lever [i Guds överflödande liv] och tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (skulle) aldrig någonsin (i evighet) [behöva] dö. Tror du detta?” Hon svarade honom: ”Ja Herre, jag har trott att du är den Smorde (Messias), Guds Son, han som skulle komma till världen.” När Marta sagt detta gick hon bort och kallade på sin syster Maria, och viskade i hemlighet till henne: ”Läraren (gr. didaskalos) är här (han är nära) och han kallar på dig vid namn.” När Maria hörde detta reste hon sig snabbt upp och gick till honom. Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på den plats där Marta hade mött (konfronterat) honom. När de judar som var med Maria inne i huset för att trösta henne såg att hon rest sig upp hastigt och gått ut, följde de efter henne eftersom de trodde hon skulle till graven för att gråta. När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa till honom: ”Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död.” När Jesus såg henne brista ut i högljudd gråt gång på gång, och att judarna som följt med henne också grät högljutt, blev han djupt upprörd (kände vrede) i sin ande, och kände smärta (oro). Han sa: ”Var har ni lagt honom?” De svarade honom: ”Herre, kom och se.” Jesus grät stilla (fällde tårar i tysthet). Judarna sa: ”Se hur han höll av (hade ett starkt vänskapsband med) honom.” Men några av dem sa: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde mannen, gjort så att Lasarus inte behövt dö?” [Det kan finnas flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt på en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött – han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra.] Jesus blev upprörd till vrede igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Han sa: ”Ta bort stenen!” Då sa Marta, den dödes syster: ”Herre, vid det här laget luktar han, det har ju gått fyra dagar sedan han dog.” Jesus sa till henne: ”Sa jag inte till dig att om du trodde (litade, lutade dig emot) mig skulle du få se Guds härlighet?” Så de tog bort stenen där den döde låg, och Jesus lyfte upp sina ögon och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag sa detta med tanke på de människor som står här runtomkring, så att de ska kunna välja att tro att du sänt mig.” När han sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sa till dem: ”Gör honom fri på en gång och låt honom gå!” Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom. Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.] Därför sammankallade översteprästerna och fariséerna ett råd. [Stora Rådet, Sanhedrin, var det högsta beslutande organet bland judarna. Det bestod av 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. De hade dagliga möten. Här är enda gången ordet Sanhedrin används i obestämd form (ett råd), vilket kan antyda att detta var ett informellt möte. I normala fall skulle översteprästen Kaifas, se vers 49, varit den som sammankallat mötet.] De sa: ”Vad ska vi göra? För den här mannen gör många tecken (bevis, mirakler). Om vi låter honom fortsätta på det här sättet, kommer alla att tro på honom, och romarna kommer att ta bort både vår plats [templet i Jerusalem] och vår nation.” Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sa till dem: ”Ni förstår ingenting, ni tänker inte heller logiskt, det är bättre för oss att en man dör för folket än att en hel nation går under.” Detta sa han inte av sig själv, utan profetiskt eftersom han var överstepräst detta år. Han profeterade att Jesus skulle dö för [den judiska] nationen, och inte bara för nationen utan också för Guds skingrade barn som skulle samlas och bli till ett. Från den dagen började de tillsammans planera att döda (undanröja) honom. Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordost om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.] Den judiska påskhögtiden var nära, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem för att rena sig [göra sig ceremoniellt rena och redo för att kunna delta i högtiden]. De letade efter Jesus och medan de stod i [förgården till] templet sa de till varandra: ”Vad tror ni, ska han inte komma till högtiden?” Översteprästerna och fariséerna hade nu också gett order om att den som visste var Jesus var skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.

Johannesevangeliet 11:1-57 Bibel 2000 (B2000)

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. ( Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: »Herre, din vän är sjuk.« När Jesus hörde det sade han: »Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.« Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.« Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!« Jesus svarade: »Har dagen inte tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom.« Efter att ha sagt detta fortsatte han: »Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom.« Då sade lärjungarna: »Herre, sover han, så blir han frisk.« Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. Då sade Jesus rent ut till dem: »Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.« Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med för att dö med honom.« När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.« Marta svarade: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.« Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?« Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.« Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: »Mästaren är här och kallar på dig.« När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: »Ta bort stenen.« Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.« Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.« Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: »Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.« En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: »Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.« Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. Judarnas påskfest närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod i templet: »Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?« Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som kände till var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.