Lukasevangeliet 15:11-24 - Jämför alla versioner

Dela

Han sade: »En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Vidare sade han: "En man hade två söner. Den yngre av dem sade till sin far: Far, ge mig den del av förmögenheten som ska bli min. Då delade han sin egendom mellan dem. Några dagar senare packade den yngre sonen ihop allt sitt och reste långt bort till ett främmande land. Där levde han hämningslöst och slösade bort sin förmögenhet. När han hade gjort slut på allt, drabbades det landet av en svår svält och han började lida nöd. Då gick han bort och tog tjänst hos en av landets medborgare, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen gav honom något. Då kom han till besinning och sade: Hur många arbetare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl! Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare. Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er! Ta fram den finaste dräkten och klä honom, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.

Vidare sade han: "En man hade två söner. Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.

Jesus sa: ”En man hade två söner. Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna. Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar. Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd. Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin. Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något. Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl! Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig. Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’ Och så gick han tillbaka hem till sin far. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom. Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’ Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest. För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen.

Vidare sa han [Jesus]: ”En man (en viss person) hade två söner. [Den yngre beskrivs i vers 12-24 och den äldre i vers 25-32.] Den yngre av dem [troligtvis ogift och under 18 år] sa till sin far: ’Far, ge mig på en gång den del av förmögenheten som tillhör mig.’ Då skiftade han sina tillgångar mellan dem. [Den äldste sonen fick dubbel lott, se ; i det här fallet med två söner innebär att han får två tredjedelar och den yngre en tredjedel.] Inte så många dagar senare samlade den yngre sonen ihop allt han ägde [sålde sin del av det skiftade arvet] och for bort till ett fjärran land. Han slösade bort sin rikedom genom att leva ett utsvävande liv [ordagrant: leva utan att spara eller hålla igen]. När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna). Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant: ’limmade sig fast vid’) en av invånarna i landet [som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen]. Han skickade ut honom på sina marker för att vakta svin. [Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se .] Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. [Vissa manuskript har ’fylla buken med fröskidor’. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.] Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv), sa han [reflekterande]: ’Hur många anställda hos min far har inte mat i överflöd, och här är jag, på väg att svälta ihjäl. Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»’ Så han bröt upp och gick till sin egen far. Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång. [I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka. Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!] Men sonen sa till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.’ Men fadern sa till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.] Hämta den gödda kalven [som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle] och slakta den, så ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.’ Och de började fira.

Ytterligare sade han: »En man hade två söner. Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem. Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet. Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd. Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något. Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger! Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.' Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt. Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.' Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada. Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.

Jesus berättade sedan en tredje bild för dem. Han sa: "En man hade två söner. Den yngre sa till sin pappa: 'Jag vill ha min del av arvet nu, istället för att vänta tills du dör.' Och pappan gick med på att dela sin egendom mellan sönerna. Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt och omoraliskt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar. Men en svår hungersnöd drabbade landet, och han började svälta. I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom, och mannen skickade ut honom för att vakta svin. Till slut var han så hungrig, att han längtade efter att få äta av svinens mat, men ingen gav honom något. Då insåg han äntligen hur dum han varit och sa till sig själv: 'Hemma hos pappa har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl! Jag går hem till pappa och säger: Pappa, jag har syndat mot både Gud och dig. Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.' Och så gick han tillbaka hem till sin pappa. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans pappa honom och fylldes av kärlek och medlidande. Och han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom. Sonen utbrast: 'Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.' Men hans pappa sa till tjänarna: 'Skynda er! Ta fram mina finaste kläder och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha en stor fest. För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men har kommit tillbaka till mig.' Och så började festen.

Och han sade: En man hade två söner. Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, få mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan. Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga. Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nöd; Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin. Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen. Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger. Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig. Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger. Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom. Och sonen sade till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son. Då sade fadren till sina tjenare: Bärer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter. Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad. Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.