Lukasevangeliet 20:9-26
Lukasevangeliet 20:9-26 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Sedan berättade han denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra." När de hörde detta, sade de: "Det får aldrig hända!" Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med detta ord i Skriften: "Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten." Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder." De skriftlärda och översteprästerna ville nu gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var om dem han hade talat i denna liknelse. De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några för att vakta på honom. Dessa skulle låtsas vara ärliga och söka få fast honom för något som han sade, så att man kunde utlämna honom åt överheten, åt landshövdingen. De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte anpassar dig efter människor utan verkligen förkunnar Guds väg. Är det rätt att vi betalar skatt till kejsaren eller inte?" Men han genomskådade deras list och sade till dem: "Visa mig ett mynt. Vems bild och inskrift har det?" De svarade: "Kejsarens". Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." Och de kunde inte få fast honom för något som han sade inför folket. De förundrade sig över hans svar och hade inget att säga.
Lukasevangeliet 20:9-26 Nya Levande Bibeln (BSV)
Sedan vände sig Jesus till folket igen och berättade en bild för dem. Han sa: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste utomlands och var borta under många år. När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. Ägaren sände då en annan tjänare, men samma sak hände med honom. Han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg utan att ha fått något. Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och drev iväg. 'Vad ska jag göra?' sa ägaren. 'Jo, nu vet jag! Jag sänder min egen älskade son. Honom visar de säkert respekt för.' Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: 'Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!' "Vad tror ni ägaren gör med dessa lantbrukare?" frågade Jesus. "Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra." När folket hörde detta, protesterade de högljutt: "Nej! Det kommer aldrig att hända!" Men Jesus såg på dem och sa: "Vad betyder då detta som står i Skriften: 'Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen.' Den som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad. " Översteprästerna och laglärarna ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket. Medan folkets ledare väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några män som skulle låtsas vara noga med att följa Guds vilja, men egentligen var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. De tänkte sedan överlämna honom till de romerska myndigheterna. "Mästare", sa de till honom. "Vi vet hur ärlig du är när du undervisar. Du ger inte efter för vad andra tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att vi betalar skatt till den romerska kejsaren?" Men Jesus genomskådade deras list och sa: "Visa mig ett romerskt mynt. Vems bild finns på det, och vems namn?" "Kejsarens", svarade de. "Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. Tvärtom var de så förvånade över hans svar att de blev helt tysta.
Lukasevangeliet 20:9-26 Karl XII 1873 (SK73)
Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid. När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer. Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer. Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut. Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom. Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår. Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma? Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det. Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten? Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken. Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem. Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld. Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt. Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej? Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig? Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens. Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
Lukasevangeliet 20:9-26 Svenska 1917 (SVEN)
Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'? Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
Lukasevangeliet 20:9-26 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Sedan började han berätta denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård. Han arrenderade ut den till vinodlare och reste bort för en längre tid. När tiden var inne sände han en tjänare till vinodlarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens frukt. Men vinodlarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och förnedrade och skickade i väg tomhänt. Sedan sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och kastade ut. Då sade vingårdens herre: Vad ska jag göra? Jag ska sända min älskade son. Honom ska de väl ha respekt för. Men när vinodlarna fick se honom, samrådde de med varandra och sade: Här är arvtagaren! Vi dödar honom, så blir arvet vårt. Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? Han ska komma och döda dessa vinodlare och ge vingården till andra." När de hörde detta, sade de: "Det får inte hända!" Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med det här stället i Skriften: Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten ? Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad." De skriftlärda och översteprästerna ville då gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen. De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några spioner som skulle låtsas vara ärliga för att få fast honom för något som han sade, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar parti för någon utan lär ut sanningen om Guds väg. Är det tillåtet för oss att betala skatt till kejsaren eller inte?" Men han genomskådade deras list och sade till dem: "Visa mig en denar. Vems bild och inskrift har den?" De svarade: "Kejsarens." Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." De lyckades inte få fast honom för något som han sade inför folket utan teg, förundrade över hans svar.
Lukasevangeliet 20:9-26 nuBibeln (NUB)
Sedan berättade han för folket denna liknelse: ”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste bort för en längre tid. När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. Ägaren sände då en annan tjänare, men han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg tomhänt. Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och kastade ut. ’Vad ska jag göra?’ sa ägaren. ’Jo, jag sänder min egen älskade son. Honom visar de väl respekt för.’ Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ Så släpade de ut sonen ur vingården och dödade honom.” ”Vad ska nu vingårdsägaren göra med dem?” frågade Jesus. ”Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra.” När de hörde detta, sa de: ”Nej! Det får aldrig hända!” Men Jesus såg på dem och sa: ”Vad betyder då det som står skrivet: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten.’ Var och en som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad. ” De skriftlärda och översteprästerna ville arrestera Jesus genast, men de var rädda för folket. De förstod att det var dem han syftade på i liknelsen. Medan de väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några som skulle låtsas vara rättfärdiga och som var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för, för att sedan kunna överlämna honom åt landshövdingens makt och myndighet. ”Mästare”, frågade de honom, ”vi vet att du har rätt när du talar och undervisar. Du låter dig inte påverkas av människor, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Men Jesus genomskådade deras list och sa: ”Visa mig en denar. Vems bild finns på den, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. De förvånades över hans svar och blev alldeles tysta.
Lukasevangeliet 20:9-26 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Sedan började han berätta denna liknelse för folket: ”En man planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1-7]. Mannen arrenderade ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste till ett annat land under en lång tid. När den rätta tiden var inne [för skörd] sände (gr. apostello) han en tjänare [med auktoritet för ett uppdrag] till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23-25. Vinodlarna som arrenderade marken förväntades skicka en viss del av skörden till ägaren som hyra.] Men vinodlarna misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.] Då skickade (gr. pempo) han en annan tjänare till dem. Även denne slog de och förnedrade och skickade i väg tomhänt. Sedan skickade (gr. pempo) han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och kastade ut. Då sa vingårdens herre: ’Vad ska jag göra? Jo, jag ska skicka min son – min älskade. [Samma fras som Fadern använder om Sonen, se Matt 3:17]. Honom ska de väl ha respekt för.’ Men när vinodlarna fick se honom diskuterade de med varandra (vägde argument för och emot) och sa: ’Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så blir arvet vårt.’ Så de körde ut honom från vingården och dödade honom.” [Jesus förklarar liknelsen:] ”Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? Han ska komma och avsätta (döma, förgöra) dem och arrendera ut vingården åt andra.” När de [folket där på tempelområdet som lyssnade på Jesus] hörde detta sa de: ”Låt aldrig detta hända!” Men han såg på dem och frågade: ”Vad betyder då det som står skrivet [i Ps 118:22-23]: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten?’ [Den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.] Den som faller på den stenen blir krossad, men den som stenen faller på blir söndersmulad.” [Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14-15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34-3544-45.] De skriftlärda och översteprästerna hade gärna gripit honom i den stunden (där och då), men de fruktade folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen. De [skriftlärda och översteprästerna, se vers 19] vaktade på Jesus [för att hitta ett tillfälle att snärja honom]. De skickade ut spioner [från två grupperingar, fariséer och herodianer, se Mark 12:13]. De skulle låtsas vara ärliga (rättfärdiga) för att få fast honom för något ord från honom, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. [Man vill få honom att säga något mot den romerska staten för att kunna få honom fälld i en civil rättegång. Judarna hade inte rätt att döma någon till döden; det var bara det romerska styret som kunde göra det.] De frågade honom: ”Lärare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar någons parti utan lär ut sanningen om Guds väg. Är det tillåtet för oss att betala skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] Men han genomskådade deras list och sa till dem: ”Låt mig se ett mynt (en denar). Vems bild och överskrift har den?” De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sa han till dem: ”Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud.” [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom. En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.] De kunde inte fånga honom i något av hans ord inför folket. Helt förundrade (förvånade) över hans svar teg de.
Lukasevangeliet 20:9-26 Bibel 2000 (B2000)
Sedan gav han folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och arrenderade ut den och for bort på en längre resa. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de pryglade tjänaren och körde i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Men de pryglade och skymfade honom också och körde sedan i väg honom tomhänt. Och nu skickade han en tredje, men också denne slog de blodig och kastade ut. Då sade vingårdens ägare: ’Vad skall jag göra? Jo, jag skickar min älskade son, honom har de kanske respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se honom överlade de med varandra: ’Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så vi får arvet.’ Och de släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Vad gör nu vingårdens ägare med dem? Jo, han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra.« När de hörde detta sade de: »Nej, det får aldrig ske!« Jesus såg på dem och sade: »Vad betyder då det som står skrivet: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.« De skriftlärda och översteprästerna hade velat gripa honom med en gång, men de var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. De höll ögonen på honom och skickade fram några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. De frågade honom: »Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?« Men han genomskådade deras list och sade: »Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?« — »Kejsarens«, svarade de. Då sade han: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« De lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg.