Markusevangeliet 12:1-27
Markusevangeliet 12:1-27 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: "En man planterade en vingård. Han satte stängsel kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den till vingårdsarbetare och reste bort. När tiden var inne, skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att få sin del av vingårdens avkastning. Men de tog fast honom, slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då skickade han en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och hånade. Sedan skickade han ännu en och honom dödade de. Han skickade också många andra. En del slog de, andra dödade de. Ännu en hade han, en älskad son. Honom sände han till slut till dem. Han tänkte: De kommer att ha respekt för min son. Men vingårdsarbetarna sade till varandra: Här har vi arvtagaren! Kom, låt oss döda honom, så blir arvet vårt. Och de tog fast honom, dödade honom och kastade ut honom ur vingården. Vad skall nu vingårdens herre göra? Han skall komma och döda vingårdsarbetarna och lämna vingården till andra. Har ni inte läst det här stället i Skriften: "Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten." "Herren har gjort detta, och underbar är den i våra ögon."" De hade nu velat gripa honom men vågade inte för folket. De förstod att det var med tanke på dem som han hade berättat liknelsen. Och de lämnade honom och gick sin väg. Sedan sände de till honom några fariseer och herodianer för att snärja honom genom något ord. De kom till honom och sade: "Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet? Skall vi betala eller inte?" Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: "Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det." De räckte fram ett, och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" De svarade: "Kejsarens." Då sade Jesus till dem: "Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud." Och de förundrade sig över honom. Till Jesus kom också sadduceer - dessa påstår att det inte finns någon uppståndelse - och de frågade honom: "Mästare, Mose har gett oss denna föreskrift: "Om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då skall hans bror gifta sig med henne och skaffa barn åt sin bror." Nu fanns där sju bröder. Den förste gifte sig. Han dog utan att ha lämnat efter sig några barn. Den andre gifte sig med henne, men också han dog barnlös. På samma sätt gick det med den tredje. Ingen av de sju lämnade barn efter sig. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa skall hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne." Jesus sade till dem: "Tar ni inte fel, just därför att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då inte i Moses bok läst stället om törnbusken, hur Gud sade till Mose: "Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?" Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni misstar er fullständigt."
Markusevangeliet 12:1-27 Nya Levande Bibeln (BSV)
Sedan började Jesus tala till folket genom att berätta bilder. Han sa: "En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt. Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men samma sak hände igen. De slog honom i huvudet och förolämpade honom. Nästa tjänare som han sände dödade de. Ja, alla som ägaren sände, misshandlade de eller slog ihjäl. Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: 'Honom ska de väl ändå visa respekt för.' Men lantbrukarna sa till varandra: 'Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!' Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården." "Vad tror ni ägaren gör när han får reda på vad som har hänt?" frågade Jesus. "Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra. Har ni inte läst det här stället i Skriften: 'Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen. Herren har utvalt den, och den är underbar att se!' " De judiska ledarna ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån. De judiska ledarna skickade nu några fariseer och anhängare till kung Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. Och de kom och sa: "Mästare, vi vet att du alltid är uppriktig. Du frågar inte efter vad folk tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att betala skatt till den romerska kejsaren. Ska vi göra det eller inte?" Men Jesus förstod att de bara låtsades vilja lyda Gud, och sa: "Varför försöker ni lura mig? Ta hit ett romerskt mynt så får jag titta på det." Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: "Vems bild är det här, och vems namn står under bilden?" "Kejsarens", svarade de. "Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." Och de blev mycket förvånade över hans svar. Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de: "Mästare, i Moses lag står det att om en man dör och lämnar efter sig fru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom. Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men snart dog också han utan att lämna några barn efter sig. Med den tredje gick det likadant, och så fortsatte det ända tills hon hade varit gift med alla sju utan att ha fått några barn. Till sist dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems fru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne!" Jesus svarade: "Ni förstår varken Skriften eller Guds kraft. Det är därför ni tar så fel. När de döda uppstår igen kommer de inte att gifta sig, utan blir som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om den brinnande törnbusken, där Gud säger till Mose: 'Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel."
Markusevangeliet 12:1-27 Karl XII 1873 (SK73)
Och han begynte tala dem till i liknelser: En man plantade en vingård, och gärde deromkring en gård, och grof en press, och byggde ett torn, och lejde honom ut vingårdsmännom; och for så ut i fremmande land. Och då rätta tiden var, sände han sin tjenare till vingårdsmännerna, att han skulle anamma, af vingårdsmännerna, utaf vingårdsens frukt; Men de togo honom, och slogo honom, och läto honom gå ifrå sig tomhändtan. Åter sände han till dem en annan tjenare; den kastade de hufvudet sönder med sten, och läto honom gå ifrå sig försmäddan. Åter sände han en annan, den dråpo de; och många andra, somliga hudflängde de, och somliga dråpo de. Så hade han ännu en enda son, den han kär hade; honom sände han ock till dem på det sista, sägandes: De hafva ju en försyn för min son. Men vingårdsmännerna sade emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss dräpa honom, så varder arfvedelen vår. Då togo de honom, och dråpo honom, och kastaden utu vingården. Hvad skall nu vingårdsherren göra? Han skall komma, och förgöra vingårdsmännerna, och få vingården androm. Hafven I ock icke läsit denna Skriften? Den stenen, som byggningsmännerne bortkastade, är vorden en hörnsten; Af Herranom är detta gjordt, och är underligit för vår ögon. Och de sökte efter att gripa honom; men de räddes för folket; ty de förstodo att han sade denna liknelsen om dem. Så gåfvo de honom öfver, och gingo sin väg. Och sände de till honom några af de Phariseer, och de Herodianer, att de skulle gripa honom i orden. Då de kommo, sade de till honom; Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och sköter om ingen; ty du ser icke efter menniskors person, utan lärer Guds väg rätt. Är det ock rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi gifvan, eller icke gifvan? Men han förstod deras skrymtan, och sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit penningen, att jag må se honom. Och de båro honom fram. Då sade han till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? Sade de till honom: Kejsarens. Då svarade Jesus, och sade till dem: Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de förundrade sig på honom. Så kommo de Sadduceer till honom, hvilke säga att ingen uppståndelse är, och sporde honom, sägande: Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om någors mans broder dör, och låter hustru efter sig, och låter ingen barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd. Det voro sju bröder; och den förste tog sig hustru, och han blef död, och lefde ingen säd efter sig; Och den andre tog henne, och blef död; den icke heller lefde säd efter sig; och den tredje sammalunda; Så att sju togo henne, och lefde dock ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun. Hvilkensderas hustru skall hon nu vara i uppståndelsen, då de skola uppstå? Ty sju hade haft henne till hustru. Svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, derföre att I icke veten Skriftena, ej heller Guds kraft. Ty då de uppståndne äro ifrå de döda, tager man sig icke hustru, och icke gifs heller hustru manne; utan de äro såsom Änglar, som i himmelen äro. Men om de döda, att de skola uppstå, hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes Gud talade med honom i buskanom, sägandes: Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Han är icke de dödas Gud, utan deras Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville.
Markusevangeliet 12:1-27 Svenska 1917 (SVEN)
Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära någon del av vingårdens frukt. Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom gå tomhänt tillbaka. Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i huvudet och skymfade. Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de. Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och andra dräpte de. Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.' Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.' Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut ur vingården. -- Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra. Haven I icke läst detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?» De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg. Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord. Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?» Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.» Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.» Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom. Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder. Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig. Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje. Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun. Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft? Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.»
Markusevangeliet 12:1-27 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: "En man planterade en vingård. Han satte stängsel runt den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut den till vinodlare och reste bort. När tiden var inne sände han en tjänare till vinodlarna för att få sin del av vingårdens frukt. Men de tog fast honom, slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och förnedrade. Sedan sände han ännu en, och honom dödade de. Han sände också många andra: några slog de, andra dödade de. Nu hade han en enda kvar, sin älskade son. Till sist sände han honom till dem och tänkte: De kommer att ha respekt för min son. Men vinodlarna sade till varandra: Här är arvtagaren! Kom, vi dödar honom, så blir arvet vårt. Och de tog fast honom, dödade honom och kastade ut honom ur vingården. Vad ska nu vingårdens herre göra? Han ska komma och döda vinodlarna och ge vingården till andra. Har ni inte läst det här stället i Skriften: Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon." Då ville de gripa honom, men vågade inte för folket. De förstod att det var med tanke på dem som han hade berättat liknelsen. Och de lämnade honom och gick sin väg. Sedan sände de några fariseer och herodianer till honom för att snärja honom genom något som han sade. De kom till honom och sade: "Mästare, vi vet att du är ärlig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du lär oss sanningen om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller inte? Ska vi betala eller inte betala?" Men Jesus förstod deras hyckleri och sade till dem: "Varför prövar ni mig? Ge mig en denar och låt mig se på den." De räckte fram en, och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" De svarade: "Kejsarens." Då sade Jesus till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." Och de var förundrade över honom. Till Jesus kom också några saddukeer, de som påstår att det inte finns någon uppståndelse. De frågade honom: "Mästare, Mose har gett oss föreskriften att om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då ska han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror . Nu fanns det sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men han dog och efterlämnade inga barn. Den andre gifte sig med henne, men också han dog barnlös. På samma sätt gick det med den tredje. Ingen av de sju efterlämnade några barn. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, när de uppstår, vems hustru blir hon då? Alla sju var ju gifta med henne." Jesus sade till dem: "Tar ni inte fel, just för att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok vid stället om törnbusken hur Gud sade till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes. Ni misstar er grundligt."
Markusevangeliet 12:1-27 nuBibeln (NUB)
Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt. Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men de slog honom i huvudet och förolämpade honom. Nästa tjänare som han sände dödade de. Han sände flera andra, men en del misshandlade de, andra slog de ihjäl. Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’ Men lantbrukarna sa till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården. Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra. Har ni inte läst det här stället i Skriften: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten. Detta är Herrens verk och förunderligt i våra ögon.’ ” De ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i liknelsen, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån. De skickade nu några fariseer och anhängare till Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. Och de kom och sa till honom: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du låter dig inte påverkas av människor och ser inte till personen, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Ska vi göra det eller inte?” Men Jesus förstod att de hycklade och sa: ”Varför försöker ni sätta mig på prov? Ta hit en denar så får jag titta på den.” Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” Och de blev förvånade över hans svar. Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de: ”Mästare, Mose skrev att om en man dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror. Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men dog utan att lämna några barn efter sig, likadant den tredje och alla sju; inga lämnade efter sig några barn. Sedan dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.” Jesus svarade: ”Är det inte därför ni tar så fel eftersom ni förstår varken Skriften eller Guds kraft? När de döda uppstår ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om törnbusken, där Gud säger till Mose: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel.”
Markusevangeliet 12:1-27 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Han började tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård, murade en mur kring den [för att skydda från vilda djur], högg ut ett presskar [under vinpressen för att samla upp saften från de pressade druvorna] och byggde ett vakttorn. [Vingården är en välkänd symbol på landet Israel, se t.ex. Jes 5:1-2.] Därefter arrenderade han ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort. När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23-25.] Då fångade de tjänaren och misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.] Då skickade han en annan tjänare till dem. De kastade stenar mot honom och skadade hans huvud, och förolämpade (hånade) honom grovt. Sedan skickade han ännu en, och honom dödade de. Han skickade också många andra. En del slog de, andra dödade de. Han hade fortfarande en son kvar [att skicka], sin älskade son. Han sände honom som den siste. Han sa: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men vinodlarna sa till varandra: ’Här är arvtagaren! Kom, låt oss döda honom så blir arvet vårt.’ De tog fast honom, och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han ska komma och avsätta (döma, förgöra) vinodlarna, och ge vingården åt andra. Har ni inte ens läst det i Skriften [Ps 118:22-23]: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten [som är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter]. Detta kommer från Herren, och den [hörnstenen, Jesus] är underbar i våra ögon (övergår mänskligt förstånd).’ ” Nu ville de [översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i Jerusalem, se Mark 11:27] gripa honom, de förstod att han hade berättat liknelsen mot dem (med hänvisning till dem). Men de var rädda för folket och lämnade honom och gick sin väg. De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något ord [någon fras han sagt]. [Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.] De kom till honom och sa: ”Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] Men Jesus förstod att de hycklade och sa till dem: ”Varför försöker ni snärja mig (sätter ni mig på prov)? Ge mig ett mynt (en denar) och låt mig se på det!” [En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.] De hämtade ett. [Eftersom man bara använde judiska mynt i templet skickade de antagligen någon till växlingsborden för att hämta ett romerskt mynt.] Han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sa Jesus till dem: ”Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!” De tappade helt fattningen och stod som förstelnade och förundrade sig över honom. [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.] [Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: ”Lärare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8.] Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig. Den andre [yngre brodern] gifte sig med henne och dog utan att lämna några barn efter sig, och den tredje gjorde likadant. Ingen av de sju fick några barn. Sist av alla dog också kvinnan. Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne.” [Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.] Jesus svarade dem [saddukéerna, se vers 18]: ”Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)? [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna [som undervisar om uppståndelsen] och inte heller Guds kraft [som kan resa upp de döda]. Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?’ Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse).”
Markusevangeliet 12:1-27 Bibel 2000 (B2000)
Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. « De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg. Sedan skickade de till honom några fariseer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. De kom och sade till honom: »Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?« Men han förstod att de hycklade och svarade: »Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.« De räckte fram en, och han frågade: »Vems bild och namn är detta?« — »Kejsarens«, svarade de. Jesus sade: »Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« Då häpnade de över honom. Sedan kom det några saddukeer — de säger att det inte finns någon uppståndelse — och frågade honom: »Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern . Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. Den andre gifte sig med änkan och dog också barnlös, likaså den tredje. Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« Jesus svarade: »Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er? När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan är som änglar i himlen. Men vad det beträffar att de döda uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste.«