Psaltaren 104:1-35
Psaltaren 104:1-35 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Lova HERREN, min själ! HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd. Insvept i ljus som i en mantel, spänner du ut himlen som ett tält. Du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, du far på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på dess fästen, så att den ej vacklar till evig tid. Med djupet täckte du den som med en klädnad, upp över bergen stod vattnen. Vid din tillrättavisning flydde de, för ljudet av ditt dunder tog de till flykten. Berg höjde sig och dalar sänkte sig på den plats du hade bestämt för dem. En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida. Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden. Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen tog de sin väg. De vattnar alla markens djur, vildåsnorna släcker där sin törst. Vid dem bor himlens fåglar, från trädens grenar höjer de sin röst. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så låter du bröd komma från jorden och vin som gläder människans hjärta. Du gör hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker hennes hjärta. HERRENS träd blir mättade, Libanons cedrar, som han planterat. Fåglarna bygger där sina nästen, hägern har sitt bo i cypresserna. Stenbockarna har fått de höga bergen, klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna. Du gjorde månen till att bestämma tider, solen vet stunden då den skall gå ner. Du sänder mörker och det blir natt, då kommer alla skogens djur i rörelse. De unga lejonen ryter efter rov och begär sin föda av Gud. Solen går upp, då drar de sig tillbaka och lägger sig ner i sina hålor. Människan går ut till sin gärning och arbetar till dess att kvällen kommer. Hur många är inte dina verk, HERRE! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat. Där är havet, det stora och vida, där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser, både stora och små. Där går skeppen, där leker Leviatan som du har skapat. Alla väntar de på dig att du skall ge dem mat i rätt tid. Du ger dem och de samlar in, du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor. Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta, du tar bort deras ande och de dör och vänder åter till stoft. Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte. Må HERRENS härlighet vara i evighet! Må HERREN glädja sig över sina verk. Han ser på jorden och den bävar, han rör vid bergen och de ryker. Jag vill sjunga för HERREN så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till. Må mina tankar behaga honom, jag vill glädja mig i HERREN. Må syndare försvinna från jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ! Halleluja!
Psaltaren 104:1-35 Karl XII 1873 (SK73)
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd. Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet. Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar; Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga; Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid. Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen. Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort. Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver. Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena. Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta; Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka. När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna. Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar. Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene; Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta; Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver. Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn. De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers. Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång. Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut; De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi; Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor. Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen. Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar. Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur. Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola. Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid. Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade. Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen. Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte. Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk. Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de. Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till. Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom. Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Psaltaren 104:1-35 Svenska 1917 (SVEN)
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd. Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält; du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid. Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen. Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan. Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem. En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden. Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg. De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst. Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta. HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat; fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna. Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt. Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned. Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse, de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud. Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor. Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen. Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små. Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri. Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid. Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor. Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete. HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk, han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka. Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN. Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Psaltaren 104:1-35 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Lova HERREN, min själ! HERRE, min Gud, du är väldig och stor, klädd i majestät och härlighet. Du sveper dig i ljus som en mantel, du spänner ut himlen som ett tält, du timrar på vattnen dina salar. Du gör molnen till din vagn och far fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på dess fästen, den vacklar ej till evig tid. Du täckte den med djupet som en dräkt, högt över bergen stod vattnen. Vid din tillrättavisning flydde de, för din dundrande röst skyndade de bort. Berg höjde sig, dalar sänkte sig på den plats du bestämt för dem. Du satte en gräns som vattnen inte får gå över, aldrig mer ska de täcka jorden. Du låter källor flyta fram i dalarna, de forsar fram mellan bergen. De vattnar markens alla djur, vildåsnor släcker sin törst. Vid dem har himlens fåglar sina bon, bland grenarna hörs deras sång. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av det du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så låter du bröd komma från jorden, och vin som ger glädje åt människans hjärta. Med olja ger du glans åt hennes ansikte, och brödet styrker hennes hjärta. HERRENS träd blir mättade, Libanons cedrar som han har planterat. Fåglarna bygger där sina bon, storken har sitt hem i cypresserna. Stenbockarna har fått de höga bergen, klyftorna är klippgrävlingars tillflykt. Månen har du gjort för att visa tider, solen vet när den ska gå ner. Du sänder mörker och det blir natt, då kommer skogens alla djur i rörelse. Unga lejon ryter efter rov och begär sin föda av Gud. Solen går upp, då drar de sig undan och lägger sig ner i sina hålor. Då går människan ut till sin gärning och arbetar tills kvällen kommer. Hur mångfaldiga är inte dina verk, HERRE! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat. Där är havet, det stora och vida, med ett oräkneligt vimmel av djur, både stora och små. Där går skeppen fram, och Leviatan som du skapat för att leka där. Alla hoppas de på dig, att du ska ge dem mat i rätt tid. Du ger dem och de samlar in, du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor. Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, de dör och blir åter till stoft. Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte. Må HERRENS härlighet bestå för evigt! Må HERREN glädja sig över sina verk. Han ser på jorden och den bävar, han rör vid bergen och de ryker. Jag vill sjunga till HERREN så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till. Må min bön behaga honom, jag vill glädja mig i HERREN. Må syndare försvinna från jorden och inga gudlösa mer finnas till. Lova HERREN, min själ! Halleluja!
Psaltaren 104:1-35 nuBibeln (NUB)
Lova HERREN, min själ! HERRE, min Gud, du är hög och stor, du är klädd i majestät och prakt! Han sveper sig i ljus som en klädnad, som en tältduk har han spänt upp himlen. Över vattnen har han timrat sina salar. Molnen är hans vagnar, och han rider på vindens vingar. Han gör vindarna till sina budbärare och eldslågorna till sina tjänare. Han har lagt en fast grund för jorden, så att den aldrig kan rubbas. Du bredde ut djupet som en klädnad över den, och vattnen stod över bergstopparna. De flydde vid din tillrättavisning, vid ditt dunder tog de till flykten. Bergen reste sig, och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem. Du satte en gräns för dem, och de ska aldrig mer översvämma jorden. Du lät källor springa fram i dalarna, och de vällde fram mellan bergen. De ger djuren vatten att dricka. Där släcker vildåsnorna sin törst, Vid dem bygger himlens fåglar sina bon och låter sin sång höras från trädens grenar. Du sänder regn från dina salar över bergen, och jorden mättas med dina goda gåvor. Du låter gräset växa upp åt boskapen och örter åt människan att odla. Så växer det fram mat ur jorden och vin som gör människan glad, olja som får hennes ansikte att skina och bröd som ger henne styrka. HERRENS träd blir väl vattnade, Libanons cedrar, som han planterade. Där bygger fåglarna sina nästen, och hägern håller till bland cypresserna. De höga bergen tillhör stengetterna, och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna. Månen är gjord för att bestämma tider, och solen vet när den ska gå ner. Du sänder mörkret och natten kommer, då alla skogens djur myllrar fram. Då ryter de unga lejonen efter rov och begär sin mat av Gud. Men när solen går upp drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig. Då går människan till sitt arbete, där hon arbetar tills kvällen kommer. HERRE, hur många är inte dina verk! I vishet har du gjort alltsammans, och jorden är full av dina skapelser. Där finns det stora och vida havet, som myllrar av otaliga livsformer, av både stora och små djur. Där stävar fartygen fram, och där leker Leviatan, som du format. Alla väntar de på dig, att du ska ge dem deras föda i rätt tid. Du ger dem, och de samlar in. Du öppnar din hand, och de äter och blir mätta. Men om du vänder dig bort från dem blir de förskräckta. När du tar deras livsande ifrån dem dör de och blir åter jord. Du sänder din Ande, och nytt liv skapas. Du förnyar jorden. Må HERRENS ära bestå i evighet! Må HERREN glädja sig över sina verk! Han ser på jorden, och den bävar, han rör vid bergen, och de ryker. Jag vill sjunga till HERREN, så länge jag lever. Jag vill prisa min Gud så länge jag är till. Må mina tankar behaga honom, jag vill glädjas i HERREN. Låt syndarna förgås från jorden och de onda inte längre få finnas till!
Psaltaren 104:1-35 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahveh) min själ (hela min varelse). Herre, min Gud, du är väldig och stor, du är klädd i majestät och härlighet. Du sveper dig i ljus som en klädnad, du spänner ut (expanderar) himlarna (universum) som ett tält [här antyds ett expanderade universum, se även Ps 18:10], och har lagt (konstruerat, timrat) balkarna till dina övre rum [tronsalar] ovan skyn (vattnen). Du gör molnen till din vagn, och drar fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. [Kan även översättas: ”Du gör dina änglar till sändebud, dina tjänare till flammande eldslågor.”] Du grundade jorden på dess fästen, så att den aldrig kommer att vackla. Du täckte den med djupet som en klädnad, vattnet stod högt över bergen. På ditt kommando flydde de, för din dundrande röst skyndade de bort. De gick över bergen, de gick ner i dalarna, till den plats du hade bestämt för dem. Du har satt en gräns som vattnen inte får gå över, aldrig mer ska de täcka jorden. [1 Mos 9:11] Du förvandlar källor till flöden, och låter dem forsa fram mellan bergen. De vattnar (ger vatten att dricka) till alla markens djur, vildåsnor släcker sin törst. Vid dem har himlens fåglar sina bon, de sjunger från grenarna. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av din frukt. Du låter gräs växa för boskapen, och grödor (plantor, spannmål) som människan kan bruka. Du gör så att marken producerar bröd (mat), och vin som gör människan glad, som får hennes ansikte att skina (stråla) med [glädjens] olja [Ps 23:545:7], och bröd som styrker människans hjärta. Herrens (Jahvehs) träd har sin mättnad (tillfredsställelse, all näring som de behöver med råge), Libanons cedrar som han har planterat. Där bygger fåglarna sina bon, storken har sitt hem i furorna. De höga bergen är [ett hem] för stengetterna [Job 39:4-7], klipporna är en tillflyktsort för klippgrävlingarna [klipphyraxen, se 3 Mos 11:5]. Månen visar de bestämda tiderna [1 Mos 1:14-15], solen vet när den ska gå ner. Du har gjort mörkret och det är natt, när alla skogens djur kommer fram. De unga lejonen ryter efter byte, och söker sin mat från Gud (El). Solen går upp och de gömmer sig, de lägger sig i sina lyor. Människan kommer ut till sina sysslor och arbetar till kvällen. Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre (Jahveh), i vishet har du gjort dem alla, jorden är full av det du har skapat. Där borta är havet, stort och brett (vidsträckt), däri finns oräkneliga ting som glider omkring, levande varelser både små och stora. Där går skeppen, där är Leviatan som du har format till att leka där. [Grundordet för Leviatan betyder att tvinna och vrida sig och det verkar beskriva ett sjöodjur med reptilliknande drag, se Ps 74:14Job 40:20.] Alla dessa [allt levande som Gud har skapat] ser med förväntan på dig, att du ger dem mat i rätt tid. Du ger dem mat och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte och de blir skräckslagna. När du tar bort deras ande, dör de och återgår till jorden (stoft). När du sänder ut din livgivande ande då skapas de och du förnyar jordens yta. Låt Herrens (Jahvehs) ära (majestät, tyngd) bestå för evigt. låt Herren (Jahveh) glädja sig över allt han gjort. Han som ser på jorden och den darrar [det blir jordbävningar], han rör vid bergen och de ryker [det sker vulkanutbrott]. Jag ska sjunga till Herren (Jahveh) så länge jag lever, jag ska sjunga lovsång till min Gud (Elohim) så länge jag andas. Mitt tal (begrundan, fundering, mitt lågmälda grubblande) behagade honom, jag ska glädja mig i Herren (Jahveh). Låt syndaren försvinna från jorden och låt inte de onda finnas mer.
Psaltaren 104:1-35 Bibel 2000 (B2000)
Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud och eldslågor till dina tjänare. Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen. Det flydde för ditt rytande, när du dundrade tog det till flykten, uppför bergen, ner i dalarna, och stannade där du bestämt. Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden. Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. De ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin törst. Vid dem häckar himlens fåglar och sjunger bland täta löv. Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt vad du ger. Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst. Så frambringas föda ur jorden och vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka. Libanons cedrar släcker sin törst, Herrens träd, som han planterat. Där har fåglar sina reden, i deras kronor har hägern sitt bo. De höga bergen är stengetens hem, klyftorna ger klippgrävlingen skydd. Du gjorde månen, som visar årets tider, och solen, som vet när den skall gå ner. Du sänder mörker, och det blir natt. Då myllrar alla djur i skogen fram, de unga lejonen ryter efter rov och begär sin föda av Gud. Solen går upp, och de drar sig undan och lägger sig ner i sina hålor. Människan går ut till sina sysslor och arbetar tills kvällen kommer. Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat. Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk. När han ser på jorden skälver den, rör han vid bergen börjar de ryka. Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever, lovsjunga min Gud så länge jag är till. Må min bön behaga Herren, må jag få glädjas över honom. Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till. Lova Herren, min själ!