Romarbrevet 8:18-39
Romarbrevet 8:18-39 Bibel 2000 (B2000)
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade — ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Romarbrevet 8:18-39 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet:"För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår". Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Romarbrevet 8:18-39 Nya Levande Bibeln (BSV)
Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här på jorden inte betyder någonting jämfört med den härlighet som Gud en dag ska ge oss. Ja, hela skapelsen väntar med spänning på att få se vilken härlighet Guds barn ska få. Allt skapat har ju kommit vid sidan av Guds plan, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till att dö. Men han gav oss ett hopp om att skapelsen en dag ska befrias från sitt kretslopp av ständigt nedbrytande. Ja, en dag ska allt skapat få del av den härliga frihet som Guds barn får njuta av. Vi vet att hela skapelsen ropar som en kvinna när hon ska föda barn. Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en försmak av härligheten, ropar i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska göra oss till sina barn och befria våra kroppar helt och hållet. Vi är räddade redan nu, men har samtidigt ett hopp om fullständig frihet. Om vi redan var fullständigt fria behövde vi ju inte se fram emot det, för vem hoppas på något som redan har hänt? Men genom att vänta på att detta hopp en dag ska uppfyllas, lär vi oss att vara uthålliga. Dessutom hjälper Guds Ande oss i vår svaghet. Vi vet ju inte ens vad vi ska be om, men hans Ande ropar en ordlös bön till Gud från vårt inre. Och Gud, som känner allas hjärtan, vet vad Anden menar, för när Guds Ande ber för dem som tillhör Gud, ber han alltid så som Gud vill. Vi vet att Gud kan använda varje händelse till något gott för dem som älskar honom och enligt hans plan får tillhöra honom. Och det goda Gud vill, är att vi ska bli lika Jesus, hans Son. Gud bestämde nämligen redan från början att de som tackade ja till att få tillhöra honom, skulle bli lika Jesus, så att Sonen skulle bli den förstfödde i en lång rad med syskon. Och dem som han i förväg hade bestämt skulle bli lika Sonen, dem inbjöd också Gud att få tillhöra honom och lät dem bli skuldfria inför honom. Och de som har blivit skuldfria inför Gud, ska också få dela hans härlighet. Vad drar vi då för slutsats av detta? Jo, att om Gud är på vår sida, spelar det ingen roll vem som är emot oss! Gud skonade ju inte ens sin egen Son, utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Skulle han då inte vara beredd att skänka oss allt annat också tillsammans med honom? Om någon anklagar oss som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, vad spelar det för roll? Gud själv har ju förklarat oss skuldfria inför honom. Och om någon dömer oss, vad spelar det för roll? Kristus själv är ju vår försvarare, han som dog och till och med uppstod och nu sitter på Guds högra sida och regerar tillsammans med honom. Skulle något kunna hindra oss från att ta emot Kristus kärlek? Nej, inget! Det spelar ingen roll om vi upplever nöd eller ångest, om vi blir förföljda, får svälta, saknar kläder eller råkar ut för faror och dödshot. Att detta ska hända vet vi ju redan, för det står i Skriften: "Det är för att vi tjänar dig som man hela tiden försöker döda oss. Vi är som får som väntar på att bli slaktade." Men mitt i allt detta vinner vi en total seger genom det som Kristus i sin kärlek gjorde för oss. Det spelar ingen roll om vi lever eller dör. Jag är helt övertygad om att inget kan skilja oss från den kärlek Gud visade oss genom Jesus Kristus, vår Herre. Inga änglar eller demoner, inget som finns nu eller kommer att finnas i framtiden, inga krafter i himlen eller i djupet eller något annat i skapelsen kan hindra hans kärlek från att nå oss.
Romarbrevet 8:18-39 Karl XII 1873 (SK73)
Ty jag håller det så före, att denna tidsens vedermöda är icke lika emot den härlighet, som på oss uppenbaras skall. Ty kreaturens högeliga åstundan väntar efter, att Guds barn skola uppenbaras; Efter kreaturen äro vanskelighetene underkastade emot sin vilja; men för hans skull, som dem underkastat hafver, på en förhoppning. Ty kreaturen skola ock varda fri af förgängelighetenes träldom, till Guds barnas härliga frihet. Ty vi vete, att hvart och ett kreatur suckar och ängslas med oss, allt härtill. Och icke de allenast; utan ock vi sjelfve, som hafvom Andans förstling, suckom ock vid oss sjelfva efter barnaskapet, och väntom vår kropps förlossning. Ty vi äre väl salige vordne, dock i hoppet; men hoppet, om det synes, är det icke hopp; ty huru kan man hoppas det man ser? Om vi nu hoppes det vi icke sem, så vänte vi det med tålamod. Sammaledes hjelper ock Anden våra skröplighet; ty vi vete icke hvad vi skolom bedja, såsom det bör sig; utan sjelfver Anden manar godt för oss, med osägeliga suckan. Men han, som skådar hjertan, han vet hvad Andans sinne är; ty han manar för helgonen, efter Guds behag. Men vi vete att dem, som hafva Gud kär, tjena all ting till det bästa, de som efter uppsåtet äro kallade. Ty hvilka han hafver föresett, dem hafver han ock beskärt, att de skulle vara hans Sons beläte like; på det han skall vara den förstfödde ibland många bröder. Men dem som han hafver beskärt, dem hafver han ock kallat; och dem han hafver kallat, dem hafver han ock gjort rättfärdiga; men dem som han hafver gjort rättfärdiga, dem hafver han ock gjort härliga. Hvad vilje vi nu säga härtill? Är Gud för oss, ho kan vara emot oss? Hvilken ock icke hafver skonat sin egen Son, utan gifvit honom ut för oss alla; huru skulle han icke ock gifva oss all ting med honom? Hvilken vill åklaga dem som Gud hafver utkorat? Gud är den som rättfärdigar. Hvilken är den som vill fördöma? Christus är den som lidit hafver döden; ja, han är ock den som uppväckt är; den ock sitter på Guds högra hand, och manar godt för oss. Ho kan skilja oss ifrå Christi kärlek? Bedröfvelse, eller ångest, eller förföljelse, eller hunger, eller nakenhet, eller farlighet, eller svärd? Såsom skrifvet är: För dina skull vardom vi dödade hela dagen; vi vardom hållne såsom slagtofår. Men i allt detta öfvervinne vi, genom honom som oss älskat hafver. Ty jag är viss derpå, att hvarken död, eller lif, eller Änglar, eller Förstadöme, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola; Eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur, skall skilja oss ifrå Guds kärlek, som är i Christo Jesu, vårom Herra.
Romarbrevet 8:18-39 Svenska 1917 (SVEN)
Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas, att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet. Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga. Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock. Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? Så är ju skrivet: »För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår.» Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Romarbrevet 8:18-39 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår . Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Romarbrevet 8:18-39 nuBibeln (NUB)
Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här i denna tid inte betyder någonting jämfört med den härlighet som en dag ska uppenbaras för oss. Hela skapelsen väntar med spänning på att få se Guds barn uppenbaras. Allt skapat har ju hamnat i ett tillstånd av tomhet, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till tomheten, dock i hopp om att skapelsen en dag ska befrias från förgänglighetens slaveri och få del av Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen våndas som en kvinna när hon ska föda barn. Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en första gåva, våndas i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska ge oss sina barns rättigheter och befria vår kropp. Vi är räddade i hoppet, men ett hopp som man redan ser uppfyllt är inget hopp, för vem hoppas på något som redan har hänt? Men om vi hoppas på något vi ännu inte ser, väntar vi uthålligt. Dessutom hjälper Guds Ande oss i vår svaghet. Vi vet ju inte ens vad vi ska be om, men Anden vädjar för oss med outtalade ord. Och han, som känner allas hjärtan, vet vad Anden menar, för Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att Gud i allting verkar för något gott för dem som älskar honom och som han har kallat enligt sin plan. Dem som Gud har utvalt har han också bestämt till att bli lika hans Son, så att han skulle bli den förstfödde bland många bröder. Dem som han i förväg har bestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga har han också gett del av härligheten. Vad drar vi då för slutsats av detta? Jo, att om Gud är på vår sida, vem kan då vara emot oss? Gud skonade ju inte ens sin egen Son, utan utlämnade honom för att rädda oss alla. Skulle han då inte vara beredd att skänka oss allt annat också tillsammans med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud själv har ju gjort oss rättfärdiga. Vem kan döma oss? Kristus, han som dog och till och med uppstod och nu sitter på Guds högra sida, vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristus kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse, svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: ”Det är för dig som vi dagen lång dödas och räknas som slaktfår.” Men mitt i allt detta vinner vi en fullkomlig seger genom honom som har visat oss sin kärlek. Jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som finns nu eller som kommer att finnas i framtiden, varken krafter i höjden eller i djupet eller något annat i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Romarbrevet 8:18-39 Svenska Kärnbibeln (SKB)
För jag menar [efter att ha gått igenom olika alternativ] att den här (nuvarande) tidens lidanden inte betyder (är värda) någonting mot [väger lätt jämfört med] den härlighet (ära, glans – gr. doxa) som kommer att uppenbaras (avslöjas) för (i) oss [och bli vår]. För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande] på Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer att ske först då Jesus kommer tillbaka, se 1 Joh 3:2.] Skapelsen (naturen) blev ju lagd under förgängelsen [utsattes för ett tillstånd av tomhet – utan mål och mening], inte frivilligt utan genom honom som lade den därunder [Gud tillät det ske] i hopp [i förväntan och tillförsikt] om att även skapelsen ska befrias från förfallets (fördärvets, förgängelsens) slaveri och nå fram till Guds barns härliga frihet (den frihet som tillhör Guds barns härlighet). Vi vet (har förstått) att hela skapelsen [fortfarande] – fram till nu – suckar (jämrar sig) och lider tillsammans i smärta (i födslovåndor). Och inte bara den, utan också vi själva som har Andens förstlingsfrukt [som har fått Guds Ande som en första gåva, se 2 Kor 1:22Ef 1:14], också vi suckar inom oss medan vi väntar [oförtrutet och välkomnande] på [vår] adoption (barnaskapet) – vår kropps förlossning (återlösning, befrielse). För i hoppet [med den förväntansfulla förvissningen om att kroppen ska befrias] blev vi frälsta (räddade, befriade, helade, upprättade). Men ett hopp som man ser [uppfyllt] är inget hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan ser? Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas]. [Detta stycke ramas in av Andens hjälp och bön (vers 26) och Jesu vädjan för oss, se vers 34. Centralt finns Jesus som den förstfödde, se vers 29b.] På samma sätt [som både skapelsen och vi suckar, se vers 22-23] hjälper (undsätter) ju också Anden oss [när han går med och stöttar precis där det behövs] i vår svaghet (bräcklighet, skörhet). För vi vet inte (har inte vetat) exakt vad vi borde be om (hur vi lämpligast bör be). Men Anden själv [träder in och] ber (går i förbön; vädjar, medlar) för oss med outsägliga suckar [som inga ord kan uttrycka]. Och han som [ständigt] rannsakar (ser igenom; undersöker, utforskar) hjärtan, han vet (förstår, ser, känner till; är medveten om) vad Andens tanke är (vad Anden menar), för han vädjar (går i förbön; vädjar, medlar) [ber och manar ständigt gott] för de heliga så som Gud vill [ordagrant: ”enligt Gud” – i harmoni med Guds vilja]. [Hjälper, gr. synantilambanomai används bara här och i Luk 10:40 (där Marta vädjar om sin syster Marias hjälp). Det sammansatta ordet beskriver bokstavligen någon som tillsammans (gr. sun) – på andra sidan (gr. anti) – tar tag (gr. lambano). Verbformen är medium vilket också förstärker att Anden inte tar över, utan erbjuder oss en hjälpande hand mitt i vår svaghet. Det grekiska ordet för svaghet omfattar även vår förgängliga kropp och följdverkningarna av sjukdom, se vers 20. Frasen ”träder in som vår förebedjare” är i grundtexten det grekiska ordet hupererentugchano. Det används bara här i NT och betyder att Anden ”över” och ”mer än” – hjälper oss att träffa målet!] Vi vet (har sett/insett; är förvissade om) att för dem som älskar Gud [dvs. de som aktivt gör hans vilja och lyder hans bud, se Joh 14:15] samverkar allt [låter Gud ständigt och aktivt allting samverka] till det bästa, för dem som är kallade [har gensvarat på hans kallelse] efter hans beslut [gr. prothesis – enligt en plan som han i förväg lagt fram och berett efter sina syften]. [Denna vers formar en kiasm som ramas in av temat insikt – vår förståelse och Guds rådslut. I nästa nivå följer två villkor som inleds ”för dem”. Centralt står att allting (som i grekiskan står i plural) samverkar till det bästa. Här ingår även att lida för sin tro. Paulus har just talat om den här tidens lidanden (vers 18) och lite längre fram i sammanhanget räknar han upp dessa (vers 35-36), men också den överväldigande segern mitt i allt detta (vers 37-39). Vi kan bara älska Gud eftersom han först visade oss sin kärlek (1 Joh 4:19). Gud vill använda oss och våra omständigheter för sitt rikes utbredning (Fil 1:12). Denna vers säger inte att allt som händer är gott, men däremot att allt som händer i slutändan medverkar till ett gott resultat för dem som älskar Gud och har gensvarat på hans kallelse.] [För Gud är allvetande.] Dem som han på förhand kände till [visste skulle bli hans en dag], förutbestämde (gr. proorizo) han också till att bli lika [få sin inre karaktär formad efter] hans Sons avbild, så att han [Jesus] skulle bli den förstfödde (högste; mest betydelsefulle) bland många syskon (bröder och systrar i tron). [Förutbestämma är ordagrant ”att i förväg sätta upp gränser”.] Och dem som han förutbestämde [att de skulle ta emot Jesus och formas efter hans avbild], dem (dessa) kallade han också, och dem som han kallade, dem (dessa) förklarade han också rättfärdiga, och dem som han förklarade rättfärdiga, dem (dessa) förhärligade (ärade – gr doxazo) han också [se vers 18]. Vad ska vi nu säga om (gentemot – gr. pros) [”i riktning mot” allt] detta [se vers 28-30, men även hela sammanhanget från vers 17]? Om Gud är för (över – gr. hyper) oss, vem kan [då] vara emot (gr. kata) oss [”dra ner” oss, dvs. få oss totalt på fall]? [Ps 118:6] Han som ju inte [ens] skonade sin egen Son, utan utlämnade [personligen gav upp] honom för oss alla, hur skulle han inte också fritt [komma att] skänka (ge, unna, bevilja) oss allt (allting) [tillsammans] med honom. [Grekiskan betonar ordet för ”inte” (genom att använda ouchi) i slutet på versen – betydelsen blir att det vore helt uteslutet.] Vem kan anklaga Guds utvalda? Det är Gud som rättfärdiggör. Vem är den som dömer? [Det är Jesus som har all auktoritet och är den som ska döma alla människor en dag.] Den Smorde (Messias, Kristus) är den som har dött, och ännu viktigare, har uppstått från de döda, han sitter nu på Guds högra sida och vädjar (ber ständigt, manar gott) för oss. [Vers 35-38 formar en kiasm som ramas in av att ingenting kan skilja oss från Jesu kärlek! Den centrala versen är vers 37.] Vem ska [då kunna] skilja oss från den Smordes (Messias, Kristi) [osjälviska, utgivande och rättfärdiga] kärlek? Lidande (nöd, betryck, problem – ett generellt ord för svårigheter), eller ångest (trångmål, begränsning – ”smal passage; ett litet hoptryckt område”), eller förföljelse [fientlig och förtryckande hetsjakt i syfte att utplåna], eller hunger (svält), eller nakenhet [brist på kläder; ofrivillig exponering], eller fara [då det är riskfyllt att bekänna Jesus], eller svärd [dödshot eller t.o.m. avrättning]? [Paulus nämner sju lidanden en troende kan behöva gå igenom. Alla trångmål för en sann troende närmare Jesus – han som vet vad lidande är. Listan ökar i intensitet och allvar. Istället för att skriva ”Vad ska skilja” används ”Vem ska skilja”, vilket personifierar motståndet, se vers 38-39. Se även 2 Kor 11:23-28Rom 5:3-4.] Som det även står skrivet [Ps 44:23]: På grund av dig [vår tro på dig Gud] blir vi dödade hela dagen [är våra liv i ständig fara], vi räknas (ses i människors ögon) som slaktfår. [Skulle något av detta kunna skilja oss från Jesu kärlek?] Nej, i allt detta vinner vi en överlägsen seger [är vi mer än segrare genom att vi, förutom den triumferande segern, också ger ära till Gud, välsignelse till andra och oss själva], genom honom som har älskat oss [med sin osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek]. Jag är helt övertygad (förvissad) om att: [Nu räknar Paulus upp tio saker som finns i Guds universum. Ofta är det motpoler. Denna lista tar vid där uppräkningen av sju lidanden slutade – martyrdöden av svärd, se vers 35.] varken död [med all sin skräck och plåga], eller liv (ett överflödande liv) [med sina lockelser], varken änglar, eller andefurstar [demoniska furstar], eller auktoriteter (makter) [både mänskliga tyranner och demoniska krafter], varken vad som sker just nu, eller vad som kommer att hända, varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt], eller något djup [makter i den mörka och onda världen, helvetets krafter], eller något annat skapat [djur, människor, universum, eller mänskliga skapade myndigheter, ordningar, strukturer]
