Jakobsbrevet 1:19-27

Förstå nu detta, mina älskade syskon (bröder och systrar i tron): Varje människa [var och en] ska vara snar till (snabb, redo) att höra (lyssna) [främst till Guds ord, se vers 18, men också när andra människor talar], sen till att tala [avsiktligt vänta med att yttra sig], sen till vrede [medvetet avvakta med ett upprört inre ställningstagande gentemot någon/något, se Pred 7:9] – för en människas vrede uträttar inget som är rättfärdigt (rätt) inför Gud [den leder inte till en karaktär som kännetecknas av den rättfärdighet som kommer från Gud]. [Vrede (gr. orge) kommer från verbet orgao – ”att svälla/svälla upp” (av en inneboende drift eller lidelse), betecknar en sjudande vrede, avgjord ilska och upprördhet och används ofta om Guds kontrollerade vrede och berättigade motstånd, se Joh 3:36Rom 1:18Upp 19:15. Paulus uppmanar att bli vred över rätt saker, se Ef 4:26, dock inte förbanna människor, se Jak 3:9Kol 3:8Ords 29:11Rom 12:19-21.] Ni måste själva ta beslutet att ta bort (klä av) all er orenhet (smuts) och all överflödande ondska [hat och illvilja som bubblar upp, manifesteras och befläckar hela själen] från era liv [permanent ta bort och medvetet skjuta ondskan utom räckhåll för alltid på samma sätt som man skulle ta av sig smutsiga kläder]. Ta i ödmjukhet emot (var villiga och öppna för) ordet [Guds ord] som är planterat i er och som kan frälsa (bevara, hela) era själar. Men var (bli) ordets (gr. logos) görare och inte bara dess hörare [Guds ord lästes ofta högt, se 2 Kor 3:14Upp 1:3], annars missbedömer (bedrar) ni er själva! [Börja praktisera budskapet, gör som det står, annars resonerar ni på ett vilseförande sätt mot sanningen.] För om någon är ordets hörare och inte dess görare [någon som bara lyssnar utan att omsätta insikt och kunskap i handling], så liknar han (har denne blivit lik) en man som betraktar (uppmärksamt studerar; noggrant tittar på) sitt [eget] ansikte (ordagrant: sitt naturliga/medfödda ansikte) i en spegel. [Jakob förklarar och sammanfattar:] För han har [ju] betraktat sig själv och gått därifrån och omedelbart glömt hur han såg ut (ordagrant: hurdan han var)! [Dåtidens speglar var av brons. De bästa speglarna var av korintisk brons, men inga speglar från den tiden gav den klara spegelbild som vi är vana vid idag (jfr ”dunkel spegel” i 1 Kor 13:12). Det var få som hade tillgång till en egen spegel, men både vägg- och handspeglar av metall har hittats i utgrävningar i välbeställda kvarter och palats. Ett sätt att tolka liknelsen är en man som ser sitt otvättade ansikte och rufsiga hår. Han ser sitt bedrövliga tillstånd, men gör inget åt det, istället glömmer han det och går vidare. Guds ord är en fullkomlig spegel som människan kan spegla sitt liv i. Spegelbilden är dunkel och dimmig (som dessa antika speglar) och behovet av en frälsare blir uppenbart. Liknelsen kan också syfta på majoriteten av befolkningen som sällan såg sin egen spegelbild, och som med tiden glömde bort sitt eget utseende.] Men den som ständigt fäster sin blick på (stannar upp och böjer sig ner för att undersöka) frihetens fullkomliga undervisning [lära, lag – gr. nomos, se Matt 5:17], som inte är en glömsk hörare utan en aktiv görare [som lyder Guds ord], han blir salig (lycklig) i det han gör [får uppleva Guds glädje och välsignelse i sitt liv]. Om någon menar sig (själv tror sig) vara from (gudfruktig) [tjäna Gud genom att på ett religiöst sätt vara observant och plikttrogen i sin tillbedjan] men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans fromhet (gudstjänst) ingenting värd. En fromhet (gudsfruktan, tillbedjan, gudstjänst) [som är] ren och obefläckad inför Gud och Fadern är detta