Markus 12
12
Liknelsen om vingården
(Matt 21:33-46; Luk 20:9-19)
1Han började tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård, murade en mur kring den [för att skydda från vilda djur], högg ut ett presskar [under vinpressen för att samla upp saften från de pressade druvorna] och byggde ett vakttorn. [Vingården är en välkänd symbol på landet Israel, se t.ex. Jes 5:1-2.] Därefter arrenderade han ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort. 2När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23-25.]
3Då fångade de tjänaren och misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.] 4Då skickade han en annan tjänare till dem. De kastade stenar mot honom och skadade hans huvud, och förolämpade (hånade) honom grovt. 5Sedan skickade han ännu en, och honom dödade de. Han skickade också många andra. En del slog de, andra dödade de.
6Han hade fortfarande en son kvar [att skicka], sin älskade son. Han sände honom som den siste. Han sa: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ 7Men vinodlarna sa till varandra: ’Här är arvtagaren! Kom, låt oss döda honom så blir arvet vårt.’ 8De tog fast honom, och dödade honom och kastade honom utanför vingården.
9Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han ska komma och avsätta (döma, förgöra) vinodlarna, och ge vingården åt andra. 10Har ni inte ens läst det i Skriften [Ps 118:22-23]: ’Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten [som är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter]. 11Detta kommer från Herren, och den [hörnstenen, Jesus] är underbar i våra ögon (övergår mänskligt förstånd).’ ”
12Nu ville de [översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i Jerusalem, se Mark 11:27] gripa honom, de förstod att han hade berättat liknelsen mot dem (med hänvisning till dem). Men de var rädda för folket och lämnade honom och gick sin väg.
Fråga 1 (av 4) – Fariséernas fråga om skatt
(Matt 22:15-22; Luk 20:20-26)
13De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något ord [någon fras han sagt].
[Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.]
14De kom till honom och sa: ”Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
15Men Jesus förstod att de hycklade och sa till dem: ”Varför försöker ni snärja mig (sätter ni mig på prov)? Ge mig ett mynt (en denar) och låt mig se på det!”
[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
16De hämtade ett. [Eftersom man bara använde judiska mynt i templet skickade de antagligen någon till växlingsborden för att hämta ett romerskt mynt.] Han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?”
De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.]
17Då sa Jesus till dem: ”Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!” De tappade helt fattningen och stod som förstelnade och förundrade sig över honom.
[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
Fråga 2 (av 4) – Finns det någon uppståndelse?
(Matt 22:23-33; Luk 20:27-40)
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
18Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: 19”Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8.]
20Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig. 21Den andre [yngre brodern] gifte sig med henne och dog utan att lämna några barn efter sig, och den tredje gjorde likadant. 22Ingen av de sju fick några barn. Sist av alla dog också kvinnan. 23Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne.”
[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]
24Jesus svarade dem [saddukéerna, se vers 18]: ”Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)? [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna [som undervisar om uppståndelsen] och inte heller Guds kraft [som kan resa upp de döda]. 25Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] 26Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?’ 27Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse).”
Fråga 3 (av 4) – Vilket är det största budet?
(Matt 22:34-40; Luk 10:25-28)
[De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.]
28En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: ”Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?” 29Jesus svarade:
”Det främsta (viktigast) är detta:
’Hör, Israel!
Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).
30Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta,
av hela din själ,
av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia)
och av hela din kraft.’
[Citatet är från 5 Mos 6:4-5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, shema, som varje from jude ber varje morgon och kväll. Till de tre komponenterna (hjärta, själ och kraft) lägger Jesus till en fjärde – förståndet! Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ex, som inte bara innebär att älska Gud ’med hjärtat’ och ’av hjärtat’ utan också ’från det innersta av hjärtat som utgångspunkt’.]
31Det andra är detta:
’Du ska älska [osjälviskt och utgivande] din nästa (din medmänniska) som dig själv.’ [3 Mos 19:18]
Det finns inga andra bud som är större än dessa.”
32Då sa den skriftlärde till Jesus: ”Mycket väl svarat, Lärare! Det är sant som du säger: Han är en (den ende), och det finns ingen annan än han. 33Att älska honom [osjälviskt och utgivande]
av hela sitt hjärta,
av hela sitt förstånd (sin insikt och förståelse – gr. synesis)
och av hela sin kraft
och att älska sin nästa (sin medmänniska) som sig själv,
det är mer än alla brännoffer och [andra] offer.”
34När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sa han: ”Du har inte långt till Guds rike.” Efter detta vågade ingen fråga honom mera.
Fråga 4 (av 4) – Vad anser ni om Messias?
(Matt 22:41-46; Luk 20:41-44)
35Då Jesus undervisade i templet frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son? 36David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den helige Ande:
’Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Adonaj – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’
[Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonaj.]
37David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?”
Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom.
Varning för hyckleri
(Matt 23:1-7; Luk 11:43-46; 20:45-47)
38Jesus fortsatte sin undervisning och sa: ”Akta er (var ständigt på vakt) för de skriftlärda! [De flesta skriftlärda var fariséer.] De älskar att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade med respekt på torget 39och sitta på de bästa platserna i synagogan [där man kunde blicka ut över församlingen] och ha de främsta platserna [honnörsplatserna närmast värden] på gästabuden [där man låg till bords]. 40De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom.”
Änkans offergåva
(Luk 21:1-4)
41Jesus satte sig mitt emot tempelkistan [i kvinnornas del av templet där det fanns tretton trumpetformade behållare, alla för olika välgörande ändamål] och såg hur folket lade ner pengar i den. Många rika lade ner stora summor. 42En fattig änka (så fattig att hon var utlämnad att ta emot gåvor från andra, oförmögen att arbeta) kom och lade ner två lepta [två judiska kopparmynt av den lägsta myntvalören], vilket motsvarar en quadrans [ett romerskt bronsmynt vilket var den minsta myntvalören i västra Romarriket].
[Det judiska kopparmyntet ”lepta” var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Eftersom Markus skriver för läsare i Rom och den västra delen av Romarriket förklarar han att två ”lepta” motsvarade en ”quadrans” (skärv, se Matt 5:26). Detta var den lägsta myntvalören i den delen av Romarriket och värdet var 1/64 av en denar.]
43Han kallade till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Jag säger er sanningen, denna änka, hon som är drabbad av fattigdom [kanske på grund av fariséernas exploatering, se vers 40], lade i mer än alla andra som lade något i tempelkistan. 44Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt hon hade, även det hon skulle leva av (hela hennes livsuppehälle).”
Currently Selected:
Markus 12: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
