Psaltaren 18
18
Psalm 18 – Tack för segern
[I denna tacksång bekräftar David att Gud är hans trofasta beskyddare. Psalmen är lång, den tredje längsta i hela Psaltaren och den längsta i första boken (Psalm 1-41). En snarlik version finns även i 2 Sam 22:1-51. Den helige Ande verkar vilja förmedla ett viktigt budskap då sången finns med två gånger. Det är några små skillnader i ordval mellan de två versionerna, men troligtvis var det denna variant i Psaltaren som användes inom tempelmusiken. Paulus citerar denna psalm och kopplar den till Jesu liv, se Rom 15:9. Det går även att se hur psalmen beskriver hans död, uppståndelse, uppstigande, andra tillkommelse och kommande rike. Ingen annanstans i Bibeln beskrivs så detaljerat striden och den seger Jesus vann då han uppstod!
Författare: David
Citeras: Vers 50 citeras i Rom 15:9
Struktur:
Psalmen är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.
A Inledande lovprisning, vers 2-7
B Guds ingripande, vers 8-20
C Guds trofasthet, vers 21-30
B Gud ger kraft, vers 31-46
A Avslutande lovprisning, vers 47-51]
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]
Av Herrens (Jahvehs) tjänare David, som talade [sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahveh) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand.
[David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som ”Herrens tjänare” vilket visar på hans ödmjuka inställning.]
______
Inledande lovprisning
2Han [David] sa [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]:
Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)!
[David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ahav, utan racham, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången racham används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.]
Herre (Jahveh),
min styrka (källa till kraft).
3Herre (Jahveh),
min bergsklyfta (ointagliga bergskam; skyddade plats)
och min borg (mitt starka fäste)
och min räddare (den som befriar mig) [så att jag kan undkomma oskadd].
Min Gud (Eli),
min Klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
min sköld [mitt personliga försvar]
och min frälsnings horn [som hornet på en vildoxe – metafor för militär styrka och seger]
och mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)!
[I vers 2-3 riktar psalmisten sig direkt till Herren och använder åtta termer: min styrka, min bergsklyfta, min borg, min räddare (verb – en personlig beskyddare), min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och visar på Gud som vår Hjälpare och Beskyddare! I vers 4-7 summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren (Jahveh).]
4Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahveh)
– som är värdig att bli prisad –
och blev räddad från mina fiender.
5Dödens rep slöt sig om mig,
fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig].
6Sheols (underjordens) rep virade (snodde) sig runt mig,
dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig).
[Vers 5-6 beskriver bakgrunden och formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4; Upp 13:1; 17:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet belial som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Belijaal, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds undervisning och lever i laglöshet.]
7I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahveh),
till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse].
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas]
och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Guds ingripande
[Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24-29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.]
8Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
9Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
10Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
och han steg ner med mörka moln under sina fötter.
[Det hebreiska ordet för ”böjde” är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]
11Han besteg en kerub och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
[En kerub är ett bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24-27; Hes 1:4-28; 10:20.]
12Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja),
som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig, mörka vatten, täta moln.
13Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan,
med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Jesu återkomst, se Matt 24:27.]
14Herren (Jahveh) dundrade i [2 Sam 22:14 har ”från”] himlarna,
och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt].
15Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna],
flammande blixtar i mängd förvirrade dem (panik och tumult bröt ut).
16Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahveh),
genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]
17Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
drog mig upp [hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10]
från många (stora) vatten. [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.]
18Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4],
och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
19De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
men Herren (Jahveh) blev mitt stöd.
[Ordet ”stöd” används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
20Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder),
han räddade mig, för han älskar mig.
[En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.]
Guds trofasthet
[Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet ”följa/vakta”. Centralt finns Guds ordning och hans domar.]
21Herren (Jahveh) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet
efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka).
22För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahvehs) vägar [skyddat och lytt hans bud]
och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud;
23för alla hans domar har jag haft för ögonen,
och hans förordningar (”inristade bud”) har jag inte avvisat.
24Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom,
och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).
[Ordagrant: ”från min synd”, dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]
[Ordet för uppriktig är tamim. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]
25Därför har Herren (Jahveh) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon.
[Följande stycke, vers 26-27, beskriver på vilket sätt Gud är rättvis, att han agerar i enlighet med människans moral och speglar hennes handlingar. I det föregående stycket, som utgör en kiasm, speglar verserna rent bokstavligt varandra, se vers 21-25. Något som den bevandrade i originalspråket också kan lägga märke till. Den rättfärdige, som vill leva efter Guds moral, kommer själv att möta och erfara Guds trofasthet, uppriktighet och renhet. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att möta motstånd och uppleva Guds vägar som obegripliga.]
26Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle)
visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne)
visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
27Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats),
visar du dig ren,
men mot den [moraliskt] fördärvade (korrupte, förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg),
visar du dig motsatt (antagonistisk, i strid mot; är du skarpsinnig i motstånd).
[I de tre första stroferna – som beskriver positiva egenskaper – bemöter Gud den rättfärdige på motsvarande sätt. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga själva ska möta barmhärtighet, se Matt 5:7. I den fjärde strofen, där den ogudaktige som är moraliskt fördärvad beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne och sin list att motsätta sig denne, men inte på ett förvridet sätt, utan med rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde pat-tal skiljer sig åt:
trofaste/trofast – cha- sid / chas- sad
uppriktige/uppriktig – ta- mim / tam- mam
renat/ren – na- bar / ba- rar
förvriden/motsatt – iq- qes / pat- tal
Ordet patal förekommer bara fyra ggr i GT. I 1 Mos 30:8 används det mer neutralt i beskrivningen av en konflikt och kamp, medan det i Job 5:13 och Ords 8:8 klingar negativt och betecknar svekfulla ord. Här beskrivs dock hur den ogudaktige upplever Gud som avog och svår att förstå sig på, jfr även Jakobs brottningskamp, se 1 Mos 32:24-28.]
28För du befriar ett ödmjukt (förtryckt) folk,
men stolta ögon (högmodiga blickar) tar du ner (förödmjukar du).
29För du tänder min lampa [ger mig liv], Herre (Jahveh)
– min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker.
[Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 18:5-6; 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20. David kallas också ”Israels ljus”, se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se Ps 37:11. Här i vers 28 används hebreiska ordet sapal som har betydelsen att tvingas ner lågt.]
30För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]
Gud ger kraft
31 [Nu kommer fem verser som beskriver Herren:]
Vad gäller Gud (El) [den ende sanne Guden]
– hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
Herrens (Jahvehs) löftesord (tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [Ps 12:7],
han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
32För vem är Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] förutom Herren (Jahveh),
och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
[Nej, ingen är som du!]
33Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom),
och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
34Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
[Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
35Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
så att mina armar kunde spänna kopparbågen.
[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]
[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.]
36Du gav mig din frälsnings sköld,
din högra hand upprätthåller mig;
din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
37Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
mina anklar har inte gått ur led.
[Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
38Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
39Jag krossade dem, så de inte kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
41Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
de som hatade mig tystade jag fullständigt.
42De skrek (ropade efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte,
[de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren (Jahveh), men han svarade inte.
[I Jona 1:14 finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I Upp 16:10-11 vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.]
43Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft [damm] för vinden,
jag trampade (stampade) på dem som smuts (dy) på vägen.
44Du räddade mig från folkets strider [troligtvis en angripande armé],
du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar nu mig.
45så fort de hörde [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig.
Främlingar blev kraftlösa inför mig,
46främlingar tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop),
och kom darrande fram ur sina fästen.
Avslutande lovprisning
[Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se vers 2-7.]
47Herren (Jahveh) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
upphöjd är min frälsnings Gud!
[De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:]
48Gud (El) [den sanne Guden],
han som ger mig fullständig hämnd [plural],
och talar till [kuvar] folk under mig [de som är besegrade],
49den som befriar mig från mina fiender,
den som lyfter upp (upphöjer) mig över dem som reser sig mot mig,
den som räddar (rycker bort) mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
50Därför vill jag tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig inför folken, Herre (Jahveh),
och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i Rom 15:9.]
51Stora segrar ger Herren (Jahveh) åt sin konung,
han handlar trofast (nådefullt, med omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [syftar också på Messias],
mot David och hans ätt [säd, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11-16] för evigt.
Currently Selected:
Psaltaren 18: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln