Och Jefta svor en ed till Herren (Jahveh) och sa: ”Om du verkligen ger Ammons söner i min hand, då ska det ske att vadhelst som kommer genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i shalom (frid, fred) från Ammons söner, det ska vara Herrens (Jahvehs) och jag ska offra det som brännoffer.”
[Ordet vadhelst (hebr. vehaja) kan beskriva ett föremål, ett djur eller en person. Hebreiskan gör ingen skillnad på om det är ett föremål eller något levande. Dock kan inte ett dött ting möta honom i dörren, så Jefta måste syfta på antingen ett djur eller en person. Det finns även begränsningar i vad som kan offras, t.ex. kan inte ett orent djur som en hund offras till Herren (Jahveh). Tanken på människooffer var inte ovanlig bland omkringliggande folks religioner (5 Mos 18:10) och något som Abraham prövas med (1 Mos 22:1-2). Ordet brännoffer används hundratals gånger i GT och alltid om ett offer som offras på ett altare. Om man däremot tolkar offret bildligt skulle det kunna handla om att helga den första person som mötte honom till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hannah helgar Samuel, se 1 Sam 1:11, och om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro och omnämns bland andra män och kvinnor som visade stark tro (Heb 11:32-33), något som pekar på att det han gjorde var rätt.]