Domarboken 11
11
1Och Jefta (hebr. Jiftach), gileaditen, var en mäktig stridsman, men han var son till en prostituerad och Gilead födde Jefta.
[Namnet för Jefta (hebr. Jiftach) betyder ”han har öppnat”. Namnet verkar uttrycka hans moders glädje över att ha fött en son. Det är dock inte helt tydligt vem ”han” syftar på, men det syftar troligtvis på någon gudom som har öppnat hennes moderliv. Ordet används om en plats som kallas Jiftach-el (Jos 19:14, 27) där det generella namnet för Gud (hebr. El) används. En möjlighet är att Jiftachs namn är ”Jiftach-El” eller ”Jiftach-Jahveh”, dvs. att det är Israels Gud som åsyftas, men utifrån berättelsen är det tyvärr inte troligt. Hans namn var kanske snarare ”Jiftach-Baal”. Hans mors yrke, faders handlingar, halvbröders karaktär och Jiftachs egna handlingar talar för en stark påverkan av kanaaneisk kultur och religion.]
2Och Gileads hustru födde till honom söner och när hans hustrus söner växte upp drev de ut Jefta och sa till honom: ”Du ska inte ärva vår fars hus för du är son till en annan kvinna.” [Jeftas mor kan ha varit en israelit, men mer troligt en kanaané, kanske en tempelprostituerad. När Jeftas far dör och det är dags att dela arvet, driver hans halvbröder bort honom eftersom de inte vill dela arvet med honom.] 3Och Jefta flydde från sina bröder och bodde i Tovs land [stad/region nordost om Gilead] och där samlades diverse löst folk till Jefta och de drog ut med honom.
4Och det skedde efter en tid att Ammons söner gick i strid mot Israel. 5Och det blev så att när Ammons söner stred mot Israel gick Gileads äldste och hämtade Jefta från Tovs land. 6Och de sa till Jefta: ”Kom och bli vår härförare (hebr. qatsin) så att vi kan strida mot Ammons söner.”
7Och Jefta sa till Gileads äldste: ”Var det inte ni som hatade mig och drev ut mig från min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, när ni är i knipa?”
8Och Gileads äldste sa till Jefta: ”Därför har vi kommit till dig nu för att du ska gå med oss och strida mot Ammons söner och du ska vara vårt huvud (vår ledare – hebr. rosh) över alla Gileads invånare.”
[Samma ord (hebr. rosh) används i Jos 10:18. Det är en väsentlig skillnad på att vara qatsin (vers 6) och rosh (vers 8). En ledare, qatsin, är en ledare/chef med begränsat ansvar och det kan även gälla en avgränsad tid. Till exempel en kapten i armén som har fått sitt uppdrag för en specifik del av hären och kanske bara för en specifik strid/uppgift. En ledare, rosh, är en ledare/chef av permanent sort som en stamhövding eller kung, som har det fulla ansvaret på alla områden för alla människor i hans grupp så länge han lever.]
9Och Jefta sa till Gileads äldste: ”Om ni för mig tillbaka hem för att strida med Ammons söner och Herren (Jahveh) ger mig dem inför mitt ansikte ska jag bli ert huvud (ledare – hebr. rosh).”
10Och Gileads äldste sa till Jefta: ”Herren (Jahveh) är (ska vara) vittne mellan oss, om inte vi ska göra i enlighet med dina ord.” 11Och Jefta gick med Gileads äldste och folket gjorde honom till huvud (hebr. rosh) och härförare (hebr. qatsin) över dem. Och Jefta talade alla sina ord [upprepade orden från vers 9] inför Herrens (Jahvehs) ansikte i Mitspah.
12Och Jefta sände budbärare till Ammons söners kung och sa: ”Vad har du med mig att göra? [Vad gör du i Israels land?] Varför har du kommit för att strida mot mitt land [området kring Gilead öster om Jordanfloden]?” [Jefta försöker lösa konflikten på diplomatisk väg och förhandlingar först. Striderna är redan igång, se vers 4, så frågan kan också handla om att vinna tid och ge moraliska argument för att strida.]
13Och Ammons söners kung sa till Jeftas budbärare: ”Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, återlämna det [landet och städerna] nu fredligt (i shalom).”
14Och Jefta sände åter budbärare till Ammons söners kung 15och han sa till honom:
”Så säger Jefta: Israel tog inte landet från Moab och inte Ammons söners land.
[Nu följer en lång utläggning där Jefta visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moab som är ättlingar till Lot (Abrahams brorson) samt Edom som är ättlingar till Esau (Jakobs bror). Det som Jefta nu redogör för från vers 16 till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se 4 Mos 21:21-26.]
16Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] och kom till Kadesh, 17och Israel sände budbärare till Edom och sa: ’Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,’ [4 Mos 20:14-17] men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moabs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
18Och de vandrade genom öknen och gick runt (tog en omväg runt) Edoms land och Moabs land och kom till östra sidan om Moab och de slog läger på den andra sidan om Arnon. Men de kom inte innanför Moabs gränser för Arnon var Moabs gräns. [Floden Aronen rinner genom Wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del.]
19Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sa till honom: ’Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.’ 20Men Sichon litade inte på Israel till att passera hans gränser och Sichon samlade ihop hela sitt folk och slog läger i Jatsa och de stred mot Israel.
21Och Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), gav Sichon och hela hans folk i Israels hand och de slog dem. Så besatte Israel hela amoréernas land, landets invånare. 22Och de besatte alla amoréernas gränser från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
23Och nu har Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), fördrivit amoréerna framför sitt folk Israel, skulle du då besätta det? 24Ska du nu ta i besittning det som Kemosh, din gud, har gett dig att besätta? Vemhelst Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har förflyttat framför oss, dem ska vi besätta. 25Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son, Moabs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem? 26Medan Israel bodde i Cheshbon och i dess städer och i Aroer och dess städer och i alla städer utefter sidan av Arnon i 300 år, varför återtog du dem inte under den perioden? 27Därför har jag inte syndat mot dig, utan du har gjort fel mot mig som strider mot mig. Må Herren (Jahveh), Domaren, döma idag mellan Israels söner och Ammons söner.”
28Men Ammons söners kung lyssnade inte till orden som Jefta sände till honom [via budbärarna].
Löftet
29Då kom Herrens (Jahvehs) Ande över Jefta och han gick över Gilead och Manasse och passerade över Gileads Mitspeh och från Gileads Mitspeh över till Ammons söner. 30Och Jefta svor en ed till Herren (Jahveh) och sa: ”Om du verkligen ger Ammons söner i min hand, 31då ska det ske att vadhelst som kommer genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i shalom (frid, fred) från Ammons söner, det ska vara Herrens (Jahvehs) och jag ska offra det som brännoffer.”
[Ordet vadhelst (hebr. vehaja) kan beskriva ett föremål, ett djur eller en person. Hebreiskan gör ingen skillnad på om det är ett föremål eller något levande. Dock kan inte ett dött ting möta honom i dörren, så Jefta måste syfta på antingen ett djur eller en person. Det finns även begränsningar i vad som kan offras, t.ex. kan inte ett orent djur som en hund offras till Herren (Jahveh). Tanken på människooffer var inte ovanlig bland omkringliggande folks religioner (5 Mos 18:10) och något som Abraham prövas med (1 Mos 22:1-2). Ordet brännoffer används hundratals gånger i GT och alltid om ett offer som offras på ett altare. Om man däremot tolkar offret bildligt skulle det kunna handla om att helga den första person som mötte honom till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hannah helgar Samuel, se 1 Sam 1:11, och om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro och omnämns bland andra män och kvinnor som visade stark tro (Heb 11:32-33), något som pekar på att det han gjorde var rätt.]
Herren ger seger över ammoniterna
32Och Jefta gick över till Ammons söner för att strida mot dem och Herren (Jahveh) gav dem i hans hand. 33Och han slog dem från Aroer till dess man kommer till Minnit, 20 städer, och till Avel-Keramim, med en mycket stor slakt. Så blev Ammons söner besegrade inför Israels söner.
Löftet uppfylls med sorg
34Och Jefta kom till Mitspah till sitt hus och se, hans dotter kom ut och mötte honom med tamburiner och med dans och hon var hans enda barn, förutom henne hade han ingen son och ingen dotter. 35Och det skedde när han såg henne att han rev sönder sina kläder och sa: ”Ack (åh nej), min dotter! Du gör mig helt förkrossad (du har fört mig ner på djupaste botten, helt på knä – hebr. kara kara) och dragit olycka över mig (har gjort mig drabbad). Jag öppnade min mun till Herren (Jahveh) och kan inte backa (ta tillbaka det jag sagt).” [4 Mos 30:3]
36Och hon sa till honom: ”Min far, du har öppnat din mun till Herren (Jahveh), gör med mig efter det som har kommit ut ur din mun, eftersom Herren (Jahveh) har tagit hämnd åt dig på dina fiender Ammons söner.” 37Och hon sa till sin far: ”Låt detta bli gjort med mig. Lämna mig ensam i två månader så att jag kan lämna och gå ner på bergen och begråta min oskuld, jag och mina vänner.”
38Och han sa: ”Gå.” Och han sände iväg henne i två månader och hon lämnade, hon och hennes vänner, och begrät sin oskuld på bergen. 39Och det skedde när de två månaderna var slut att hon kom tillbaka till sin far [Jefta] som gjorde med henne efter eden som han avlagt. Och hon hade inte känt någon man.
Och det blev en sedvänja i Israel 40att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja gileaditen Jeftas dotter fyra dagar om året.
Nu markerat:
Domarboken 11: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln