Predikaren 2:12-16

Jag, jag vände mig själv [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] till att se på visheten, dårskapen och dumheten – för vad kan människan (hebr. adam) göra, som kommer efter kungen [Qohelet – Predikaren själv], förutom det som redan är gjort? [Versen är inte helt lätt att översätta. Kungen kan syfta på Predikaren själv, kung Salomo, ”visa råd” eller Gud själv. En annan tolkning är att ”kungen” är den första människan som var Adam. Syftar det på Predikaren själv blir betydelsen till läsaren, att om han med alla sina resurser och möjligheter som kung inte lyckades hitta livets mening på dessa sju områden, ta honom på hans ord och tro inte att du själv kommer hitta det på något av dessa områden, det har redan prövats!] Sedan insåg jag att visheten skiljer sig från (överglänser) dårskapen lika mycket som ljuset skiljer sig från (överglänser) mörkret. Den vise har ögon i sitt huvud (förmåga att se), medan [den oresonlige] dåren vandrar i mörker. Ändå insåg jag [djupt inom mig] – samma händelse drabbar dem båda. Då sa jag i mitt hjärta: ”Som det händer för dåren så kommer det också att hända för mig, varför har jag då mer vishet?” Så jag, jag talade i mitt hjärta: ”Detta är också fåfängt.” För av den vise mannen likaväl som dåren, finns inget minne för alltid, för i kommande dagar (tider) är allt som varit (ägt rum) för länge sedan, bortglömt. Och den vise mannen måste dö precis som dåren.

Gratis läsplaner och andakter relaterade till Predikaren 2:12-16