Jesaja 53
53
Ett rotskott
[Nu följer den andra nivån i kiasmen som började redan i föregående kapitel. Gåtan som presenterades i Jes 52:13-15 börjar nu få sin förklaring. Vers 1-3 hör tematiskt ihop med vers 7-9. Här används en liknelse om en planta som skjuter skott.]
1Vem trodde på vad vi just har hört [att tjänaren skulle bli upphöjd, se Jes 52:13-15]?
För vem var Herrens arm (kraft) uppenbarad (avklädd naken – hebr. galah)?
[I denna vers ställs två frågor. Den första utmanar läsaren att försöka förstå gåtan om hur den lidande tjänaren skulle bli upphöjd som just beskrivits. Här är läsaren subjekt. I den andra frågan är det läsaren som är objektet. Första frågans verb ”trodde på” är parallellt med andra frågans ”uppenbarad”. Det första verbet är aktivt och kräver en respons från den som lyssnar att tro på budskapet. Det andra är passivt, vilket visar att någon annan måste stå för uppenbarelsen. Vårt ansvar är att tro, men å andra sidan, hur kan vi tro om det inte blir uppenbarat? Just denna problematik, från vers 7-8 i detta kapitel, sätter den etiopiske hovmannen ord på i konversationen med Filippus, se Apg 8:30-33.
Även i ordvalet för hur Herrens arm (hans styrka) ska bli ”uppenbarad” finns en profetisk föraning om Messias lidande. Ordet uppenbarad (hebr. galah) betyder även att kläs av naken och bli behandlad som en fånge (2 Kung 15:29). Något som uppfylls när Jesus blir avklädd naken, vanhedrad och tillfångatagen (Matt 27:35; Fil 2:7). Herrens arm är också ett uttryck för Guds omnipotens (att han gör vad han vill), men i det ligger också att hans rättfärdighet kräver dom över synden.
Genom ”Herrens arm” visar tjänaren sin makt när han dömer synden men samtidigt är beredd att återlösa, rädda och frälsa varje människa från synden. Israel hade inte sett Guds militära kraft användas av tjänaren, Jesus.]
2För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn),
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget speciellt utseende eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet,
inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.
3Han var föraktad (hånad) och övergiven av (var kortvarig och flyktig bland) människor [Ps 39:5],
en man som fick uppleva sorg [fysisk och mental smärta]
och hade personlig erfarenhet av sjukdom (svaghet, och att bli slagen och misshandlad).
Människor vände bort sin blick från honom,
han var föraktad och utan värde i våra ögon.
[Den allmänna opinionen ansåg att han var betydelselös.]
Han tog all vår synd
[Vers 4-6 är den centrala delen i kiasmen, med vers 5 som höjdpunkt. Här ges uppenbarelsen om att den lidande tjänaren villigt blir en återlösare som betalar det ultimata priset för mänsklighetens synd. En nödvändig förutsättning för att vara en återlösare (hebr. goel), är att det sker villigt och frivilligt, se 3 Mos 25:25; Rut 4:3-10. Meningen börjar med det hebreiska ordet achen som ger eftertryck och betoning.]
4Ja (sannerligen), det var våra sjukdomar (svagheter) han lyfte upp (tog på sig) [Matt 8:17],
och våra sorger [fysiska och själsliga smärtor] han bar [som en tung börda, se vers 11b];
och vi – vi såg honom som slagen (straffad),
pinad av Gud (Elohim) [drabbad av Guds straff], och ödmjukad (förödmjukad).
5Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud],
krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder).
Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom
för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
och genom hans sår [sargade kropp]
är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].
6Alla har vi gått (vi gick alla) vilse som får (småboskap),
var och en [av oss] har gått (gick; vände sig till) sin egen väg.
Herren (Jahveh) lät all vår synd (missgärning, orättfärdighet, skuld) [hela vårt straff] läggas på (möta/drabba) honom.
[I hebreiskan står ordagrant: ”var och en har gått till sitt eget ansikte”, vilket motsvarar uttrycket ”att gå dit näsan pekar”. Den exakta lydelsen av den sista strofen är: ”JHVH har i honom placerat (låtit komma emellan) all vår synd”. Synd (hebr. avon), som här står i singular (jfr vers 5), innefattar även alla överträdelser (hebr. pesha), dvs. lagbrott och brist på förmåga att leva upp till Torah – Guds undervisning med alla budord förmedlade genom Mose.]
Offrades som ett lamm
[Nu följer tre verser som tematiskt hör ihop med vers 1-3. Där förklarades mysteriet med rotskottet, här används bilden av ett lamm som är tyst på väg till slakt. Jesus argumenterade inte mot sina opponenter, se Apg 8:32; Matt 26:63; Mark 14:61; Joh 19:9; 1 Pet 2:23]
7Han blev pinad (nedtyngd) och han ödmjukade sig,
han öppnade inte sin mun,
som ett lamm som leds iväg till att slaktas
och som ett får som är tyst framför den som klipper det,
han öppnade inte sin mun.
8Han leddes bort efter en orättvis dom,
men vem begrundar (tänker på; reflekterar över) detta? [Ingen brydde sig.]
Ja, han rycktes bort från de levandes land [han blev dödad],
på grund av mitt [hans eget] folks överträdelse [öppna rebelliskhet mot Gud].
9Hans grav var tänkt bland de ogudaktiga [tillsammans med kriminella, se Matt 27:38],
men med (bland) en rik [i en förmögen mans grav lades han, se Matt 27:57, 60] vid (i) sin död [plural],
eftersom han inte hade begått något orätt
och inget svek fanns i hans mun (han inte talat någon lögn) [1 Pet 2:22].
[Ordet död är plural (ordagrant ”i hans dödar”)! Pluralformen är ett grammatiskt grepp som markerar att något som är uppenbart singular är extra viktigt, ibland även stort eller mycket, men framförallt oundvikligt. Det saknas alternativ, det går inte att kompromissa eller göra på något annat sätt. Jesus var tvungen att dö för att kunna återlösa oss – det finns inget annat alternativ. Hebreiskan har också flera bottnar, eftersom ”död” står i plural blir det samtidigt många dödar, jfr 1 Mos 2:17. Det blir ett profetiskt budskap om att Jesus dör för många – oss alla, hela mänskligheten, varje enskild individ, eftersom han tar på sig många dödar när han dör. Ordet begränsas inte av något antal, därför är det oändligt många dödar, vilket betyder att ingen lämnas utanför. Med andra ord tar Jesus här all död som finns och besegrar den!]
Försoningens gåta löst
[I detta avslutande stycke, vers 10-12 (som tematiskt hör ihop med Jes 52:13-15) uppenbaras hur det är Guds vilja att hans smorde tjänare blir försoningsoffret. Även om Jesus korsfästes av onda människor var hans död på förhand bestämd av Gud, se Apg 2:22-23. Jesus var ingen martyr och det var inte en olyckshändelse – Jesus var syndoffret för världens synd, se 3 Mos 7:1-10. Jesus inte bara tog vår skuld, utan han blev vår skuld. Till skillnad från skuldoffret (3 Mos 5:14-6:7), övertäckte han inte bara skulden, utan bar bort den, se Joh 1:29.]
10Det var Herrens (Jahvehs) vilja att krossa honom [tynga ner honom med världens synd]
– göra honom sjuk (svag).
Om hans liv blir (hans själ gör sig själv till) ett skuldoffer,
ska han se sin säd [andliga ättlingar] (frön) och ett långt liv,
och Herrens (Jahvehs) vilja ska förverkligas genom hans hand.
11Genom det lidande han (hans själ) har utstått [den börda han bar]
får han se [stor frukt; många ättlingar] och blir mättad (belåten; fullständigt tillfreds).
Genom att känna [ha en nära personlig relation med] honom, min tjänare – den Rättfärdige –
ska han ge rättfärdighet åt många – för han bar [som ett lastdjur eller en slav] deras synder (missgärningar, orättfärdighet; skulder, straff).
[Det står ”åt många”, inte ”alla”. Det betyder inte att hans återlösning är begränsad. Den gäller alla men på samma sätt som återlösaren (hebr. goel), måste betala för återlösningen frivilligt, är det också helt frivilligt att låta sig bli återlöst. Gud som lever i evighetsperspektivet vet redan i förväg att alla människor inte kommer att välja att låta sig återlösas. Det avspeglas i ordet ”många” här.]
12Därför ska jag ge honom hans andel bland de mäktiga (som en kung) [i Gudsriket],
och han ska få vara med och dela bytet med de mäktiga –
för han var beredd att dö,
och blev räknad som en syndare (kriminell, brottsling),
när han bar (lyfte upp) mångas synd (skuld, straff),
och medlade för överträdarna (bad för syndarna) [Luk 23:34].
[ Jesaja 53 – det förbjudna kapitlet
Ibland kallas Jesaja 53 för ”det förbjudna kapitlet” eftersom det inte finns med i planen för sabbatens textläsning. På gudstjänsten under lördagsförmiddagen i synagogan läser man ett stycke från Moseböckerna (Torah-läsning) följt av ett avsnitt från profeterna (den sk. Haftarahläsningen). Detta är en tradition som funnits sedan länge. Torah-läsningen började under Esras tid medan Haftarah-läsningen kom till under mackabeertiden när grekerna förbjöd Torah-läsningen under några år. När Jesus i Matt 4:17 läser ett stycke från profeterna, är det just denna tradition som refereras till. Någon gång efter Jesu död och uppståndelse beslutades att utesluta detta stycke ur läsningen eftersom det orsakade ”argumentation och stor förvirring”. Idag läser man Jes 51:12-52:12 (48:e veckan – Shoftim) och veckan efter är det Jes 54:1-10 (49:e veckan – Ki Tetze), dvs. man hoppar helt enkelt över Jes 52:13-53:12! ]
Nu markerat:
Jesaja 53: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
Jesaja 53
53
Ett rotskott
[Nu följer den andra nivån i kiasmen som började redan i föregående kapitel. Gåtan som presenterades i Jes 52:13-15 börjar nu få sin förklaring. Vers 1-3 hör tematiskt ihop med vers 7-9. Här används en liknelse om en planta som skjuter skott.]
1Vem trodde på vad vi just har hört [att tjänaren skulle bli upphöjd, se Jes 52:13-15]?
För vem var Herrens arm (kraft) uppenbarad (avklädd naken – hebr. galah)?
[I denna vers ställs två frågor. Den första utmanar läsaren att försöka förstå gåtan om hur den lidande tjänaren skulle bli upphöjd som just beskrivits. Här är läsaren subjekt. I den andra frågan är det läsaren som är objektet. Första frågans verb ”trodde på” är parallellt med andra frågans ”uppenbarad”. Det första verbet är aktivt och kräver en respons från den som lyssnar att tro på budskapet. Det andra är passivt, vilket visar att någon annan måste stå för uppenbarelsen. Vårt ansvar är att tro, men å andra sidan, hur kan vi tro om det inte blir uppenbarat? Just denna problematik, från vers 7-8 i detta kapitel, sätter den etiopiske hovmannen ord på i konversationen med Filippus, se Apg 8:30-33.
Även i ordvalet för hur Herrens arm (hans styrka) ska bli ”uppenbarad” finns en profetisk föraning om Messias lidande. Ordet uppenbarad (hebr. galah) betyder även att kläs av naken och bli behandlad som en fånge (2 Kung 15:29). Något som uppfylls när Jesus blir avklädd naken, vanhedrad och tillfångatagen (Matt 27:35; Fil 2:7). Herrens arm är också ett uttryck för Guds omnipotens (att han gör vad han vill), men i det ligger också att hans rättfärdighet kräver dom över synden.
Genom ”Herrens arm” visar tjänaren sin makt när han dömer synden men samtidigt är beredd att återlösa, rädda och frälsa varje människa från synden. Israel hade inte sett Guds militära kraft användas av tjänaren, Jesus.]
2För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn),
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget speciellt utseende eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet,
inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.
3Han var föraktad (hånad) och övergiven av (var kortvarig och flyktig bland) människor [Ps 39:5],
en man som fick uppleva sorg [fysisk och mental smärta]
och hade personlig erfarenhet av sjukdom (svaghet, och att bli slagen och misshandlad).
Människor vände bort sin blick från honom,
han var föraktad och utan värde i våra ögon.
[Den allmänna opinionen ansåg att han var betydelselös.]
Han tog all vår synd
[Vers 4-6 är den centrala delen i kiasmen, med vers 5 som höjdpunkt. Här ges uppenbarelsen om att den lidande tjänaren villigt blir en återlösare som betalar det ultimata priset för mänsklighetens synd. En nödvändig förutsättning för att vara en återlösare (hebr. goel), är att det sker villigt och frivilligt, se 3 Mos 25:25; Rut 4:3-10. Meningen börjar med det hebreiska ordet achen som ger eftertryck och betoning.]
4Ja (sannerligen), det var våra sjukdomar (svagheter) han lyfte upp (tog på sig) [Matt 8:17],
och våra sorger [fysiska och själsliga smärtor] han bar [som en tung börda, se vers 11b];
och vi – vi såg honom som slagen (straffad),
pinad av Gud (Elohim) [drabbad av Guds straff], och ödmjukad (förödmjukad).
5Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud],
krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder).
Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom
för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
och genom hans sår [sargade kropp]
är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].
6Alla har vi gått (vi gick alla) vilse som får (småboskap),
var och en [av oss] har gått (gick; vände sig till) sin egen väg.
Herren (Jahveh) lät all vår synd (missgärning, orättfärdighet, skuld) [hela vårt straff] läggas på (möta/drabba) honom.
[I hebreiskan står ordagrant: ”var och en har gått till sitt eget ansikte”, vilket motsvarar uttrycket ”att gå dit näsan pekar”. Den exakta lydelsen av den sista strofen är: ”JHVH har i honom placerat (låtit komma emellan) all vår synd”. Synd (hebr. avon), som här står i singular (jfr vers 5), innefattar även alla överträdelser (hebr. pesha), dvs. lagbrott och brist på förmåga att leva upp till Torah – Guds undervisning med alla budord förmedlade genom Mose.]
Offrades som ett lamm
[Nu följer tre verser som tematiskt hör ihop med vers 1-3. Där förklarades mysteriet med rotskottet, här används bilden av ett lamm som är tyst på väg till slakt. Jesus argumenterade inte mot sina opponenter, se Apg 8:32; Matt 26:63; Mark 14:61; Joh 19:9; 1 Pet 2:23]
7Han blev pinad (nedtyngd) och han ödmjukade sig,
han öppnade inte sin mun,
som ett lamm som leds iväg till att slaktas
och som ett får som är tyst framför den som klipper det,
han öppnade inte sin mun.
8Han leddes bort efter en orättvis dom,
men vem begrundar (tänker på; reflekterar över) detta? [Ingen brydde sig.]
Ja, han rycktes bort från de levandes land [han blev dödad],
på grund av mitt [hans eget] folks överträdelse [öppna rebelliskhet mot Gud].
9Hans grav var tänkt bland de ogudaktiga [tillsammans med kriminella, se Matt 27:38],
men med (bland) en rik [i en förmögen mans grav lades han, se Matt 27:57, 60] vid (i) sin död [plural],
eftersom han inte hade begått något orätt
och inget svek fanns i hans mun (han inte talat någon lögn) [1 Pet 2:22].
[Ordet död är plural (ordagrant ”i hans dödar”)! Pluralformen är ett grammatiskt grepp som markerar att något som är uppenbart singular är extra viktigt, ibland även stort eller mycket, men framförallt oundvikligt. Det saknas alternativ, det går inte att kompromissa eller göra på något annat sätt. Jesus var tvungen att dö för att kunna återlösa oss – det finns inget annat alternativ. Hebreiskan har också flera bottnar, eftersom ”död” står i plural blir det samtidigt många dödar, jfr 1 Mos 2:17. Det blir ett profetiskt budskap om att Jesus dör för många – oss alla, hela mänskligheten, varje enskild individ, eftersom han tar på sig många dödar när han dör. Ordet begränsas inte av något antal, därför är det oändligt många dödar, vilket betyder att ingen lämnas utanför. Med andra ord tar Jesus här all död som finns och besegrar den!]
Försoningens gåta löst
[I detta avslutande stycke, vers 10-12 (som tematiskt hör ihop med Jes 52:13-15) uppenbaras hur det är Guds vilja att hans smorde tjänare blir försoningsoffret. Även om Jesus korsfästes av onda människor var hans död på förhand bestämd av Gud, se Apg 2:22-23. Jesus var ingen martyr och det var inte en olyckshändelse – Jesus var syndoffret för världens synd, se 3 Mos 7:1-10. Jesus inte bara tog vår skuld, utan han blev vår skuld. Till skillnad från skuldoffret (3 Mos 5:14-6:7), övertäckte han inte bara skulden, utan bar bort den, se Joh 1:29.]
10Det var Herrens (Jahvehs) vilja att krossa honom [tynga ner honom med världens synd]
– göra honom sjuk (svag).
Om hans liv blir (hans själ gör sig själv till) ett skuldoffer,
ska han se sin säd [andliga ättlingar] (frön) och ett långt liv,
och Herrens (Jahvehs) vilja ska förverkligas genom hans hand.
11Genom det lidande han (hans själ) har utstått [den börda han bar]
får han se [stor frukt; många ättlingar] och blir mättad (belåten; fullständigt tillfreds).
Genom att känna [ha en nära personlig relation med] honom, min tjänare – den Rättfärdige –
ska han ge rättfärdighet åt många – för han bar [som ett lastdjur eller en slav] deras synder (missgärningar, orättfärdighet; skulder, straff).
[Det står ”åt många”, inte ”alla”. Det betyder inte att hans återlösning är begränsad. Den gäller alla men på samma sätt som återlösaren (hebr. goel), måste betala för återlösningen frivilligt, är det också helt frivilligt att låta sig bli återlöst. Gud som lever i evighetsperspektivet vet redan i förväg att alla människor inte kommer att välja att låta sig återlösas. Det avspeglas i ordet ”många” här.]
12Därför ska jag ge honom hans andel bland de mäktiga (som en kung) [i Gudsriket],
och han ska få vara med och dela bytet med de mäktiga –
för han var beredd att dö,
och blev räknad som en syndare (kriminell, brottsling),
när han bar (lyfte upp) mångas synd (skuld, straff),
och medlade för överträdarna (bad för syndarna) [Luk 23:34].
[ Jesaja 53 – det förbjudna kapitlet
Ibland kallas Jesaja 53 för ”det förbjudna kapitlet” eftersom det inte finns med i planen för sabbatens textläsning. På gudstjänsten under lördagsförmiddagen i synagogan läser man ett stycke från Moseböckerna (Torah-läsning) följt av ett avsnitt från profeterna (den sk. Haftarahläsningen). Detta är en tradition som funnits sedan länge. Torah-läsningen började under Esras tid medan Haftarah-läsningen kom till under mackabeertiden när grekerna förbjöd Torah-läsningen under några år. När Jesus i Matt 4:17 läser ett stycke från profeterna, är det just denna tradition som refereras till. Någon gång efter Jesu död och uppståndelse beslutades att utesluta detta stycke ur läsningen eftersom det orsakade ”argumentation och stor förvirring”. Idag läser man Jes 51:12-52:12 (48:e veckan – Shoftim) och veckan efter är det Jes 54:1-10 (49:e veckan – Ki Tetze), dvs. man hoppar helt enkelt över Jes 52:13-53:12! ]
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln