Johannes 3
3
Jesus samtalar med Nikodemus
1Bland fariséerna [i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig] fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. [Hans namn betyder ordagrant ”en som segrar”. Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.] 2På natten kom han till Jesus.
[Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. ”i en mörk stund”. Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se Ps 19:3. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se Joh 19:38-42. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]
Är du mer än en god lärare?
Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sa: ”Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom.”
3 [Nikodemus använde frasen ”vi” men] Jesus svarade honom [och blir personlig]:
”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig:
Om en människa inte är född på nytt (från ovan)
kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike.”
Hur blir man född på nytt?
4Nikodemus svarade: ”Hur kan någon (ordagrant: en människa) födas när han är gammal (gråhårig)? Han kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur [det är ju omöjligt]?”
5Jesus svarade:
”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike.
[Ibland har ’vatten’ tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av ’vatten och Ande’ tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och Ande används synonymt i Jes 44:3. Samma parallell finns även i Hes 36:25-27 där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse – Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin Ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan Ande och vind, se Hes 37:9. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se Joh 4:13.]
6Det som är fött av kött (mänsklig natur) är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7Var inte förvånad (börja inte spekulera på ett omoget sätt) över att jag [bokstavligen] sa: ’Ni alla [du Nikodemus, ni fariséer och judar, ja alla människor] måste födas på nytt (från ovan).’ 8Vinden (anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden.”
[Det grekiska ordet pneuma betyder både vind och ande. Jesus använder ordets dubbla betydelse i en liknelse där ett naturligt fenomen illustrerar en andlig verklighet. På samma sätt som vi inte kan se eller kontrollera vinden, kan vi ändå se dess verkningar och höra den. Nikodemus verkade ha tolkat det Jesus sa på ett rent fysiskt plan.]
Hur kan detta ske?
9Nikodemus svarade genom att fråga: ”Hur kan allt detta ske?”
10Jesus svarade och sa:
”Du är Israels lärare och förstår inte (har ingen personlig erfarenhet av) detta?
[Nikodemus, som var en av de främsta lärarna i Skriften, borde känt till och förstått Gamla testamentets profetior om Frälsaren, t.ex. Jes 44:3-5; Hes 37:9-10.]
11Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig [Nikodemus]:
Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av)
och vi vittnar om det vi sett (och prövat),
men ändå tar ni [judiska ledare] inte emot våra bevis (vittnesbörd).
[I detta svar växlar svaret från ’jag’ till ’vi’ för att sedan gå tillbaka till ’mig’ i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan ’vi’ syfta på ’jag och profeterna’, ’jag och den helige Ande’, ’jag och lärjungarna här’ eller kanske refererar det till ’vi lärare’ se vers 1 och 10. Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!]
Gud gav sin Son till världen
[Vers 12-18 formar en kiasm. Ordet tro återkommer flera gånger och ramar in hela stycket, se vers 12 och 18. Frasen ’var och en som tror’ används som en inre ram i vers 15 och 16b kring huvudbudskapet i vers 16a. I den andra nivån nämns Människosonen och ’sin son’, se vers 14 och 17. Mycket talar för att Jesu samtal med Nikodemus avslutas i vers 15 och att det från vers 16 är Johannes sammanfattande kommentarer.]
12Om ni inte tror (förtröstar) när jag har talat (berättat) om det jordiska [dvs. de saker som hänt här och nu],
hur ska (kommer) ni [då kunna] tro när jag talar (skulle berätta) om det himmelska [de ting som sker i himlen]?
13Ingen har [någonsin] stigit upp till (in i) himlen,
förutom han som steg ner från (utifrån) himlen – Människosonen.
[En del handskrifter tillägger: ’som är i himlen’, dvs. som har sitt hem i himlen.]
14Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se 4 Mos 21:8-9],
så (på samma sätt) är det nödvändigt att Människosonen blir upphöjd (upplyft) [på ett kors; till himlen],
15för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
ska ha (skulle äga) evigt liv.”
[Försoningen på korset illustreras med en för Nikodemus välkänd händelse i slutet på israeliternas ökenvandring – kopparormen. Tidigare generationer hade klagat, men här används ett starkare ord för att klaga när folket säger att de är trötta på ”denna värdelösa mat” som Gud gett dem. De gör uppror och ifrågasätter varför Gud och Mose har fört dem från Egypten för att dö i öknen. Israeliternas beskydd försvinner och giftiga ormar dyker upp i lägret, se 4 Mos 21:5-6. När Jesus undervisar om bön i Luk 11:11, tar han just en liknelse om att inte ens en ond far skulle ge sin son en orm om han ber om en fisk. Israeliterna ville inte längre ha med Gud att göra, och han svarade på deras bön. Kopplingen till den gamle ormen, Satan själv, blir tydlig i de ormar som letar sig in i tältlägret och dödar folket. Den som väljer bort Gud får i stället Satan till herre. Israeliterna erkänner dock sin synd. Mose reser upp kopparormen och var och en som ser på den blir helad, se 4 Mos 21:7-9. I samtalet med Nikodemus liknas synden vid dessa giftormar. Synden finns inte bara omkring oss, den har också bitit oss alla. På samma sätt som kopparormen fästes upp i öknen, gjordes Jesus till synd när han hängde på korset. Den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40.]
16För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),
för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.
17För inte sände Gud sin Son till (in i) världen för att [han skulle] döma (separera) världen,
utan för att världen skulle bli frälst (räddad, befriad, helad, bevarad, trygg) genom honom.
18Den som tror (litar, förtröstar) på honom är inte dömd (separerad, förkastad),
men den som inte tror har redan blivit dömd,
eftersom han inte har trott på Guds ende (enfödde) Sons namn.
[Vers 16, som ofta kallas ”Lilla Bibeln”, säger inte att alla människor får evigt liv, ”därför att Gud är så god”. Den säger i stället att Gud är så god att han gjorde en ofattbar uppoffring för att rädda oss ur en hopplös situation, där vi annars måste förgås. Domen vilar redan över den fallna världen. Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att frälsa den. Den som tror på honom kommer aldrig under någon dom. Men den som inte tror är alltjämt kvar under domen som vilar över världen. När Jesus kommer sker det en ofrånkomlig uppdelning. Det är den som är domen. Grekiskan har samma ord (gr. krino) för ”dom” och ”särskiljande”. Här skiljs vägarna. Somliga kommer till ljuset, andra flyr in i mörkret. Jesus kommer en dag tillbaka för att regera och döma världen, se Matt 25:31-33.]
Ljuset har kommit
[I följande stycke, vers 19-21, återkommer tre liknande fraser med ”ljuset” och verbet ”komma” som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det.]
19Detta är grunden (orsaken) till domen:
Ljuset har kommit till världen,
men människorna älskade mörkret mer än ljuset
eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva).
20För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset,
de kommer inte till ljuset
för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.
21Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).
Johannes Döparen upphöjer Jesus
[Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1-21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judéen.]
22Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judéen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte. 23Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig. 24Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20]
25Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen. 26De kom till Johannes och sa: ”Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom.”
27Johannes [Döparen] svarade: ”En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen. 28Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (före, som en banbrytare för) honom. 29Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant ’med lycka’) när han hör brudgummens röst. Detta är min glädje som nu har blivit fulländad. 30Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre.”
[Den sista delen, vers 31-36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen.]
31Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla. 32Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.] 33Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga). 34För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
35Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet). 36Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller) att se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.
Nu markerat:
Johannes 3: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
