3 Moseboken 16
16
FÖRSONINGSDAGEN – då all orenhet blir försonad
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (jom kippur; det bibliska namnet är jom hakippurim – ordagrant ”försoningarnas dag”), se 3 Mos 23:27-28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.]
1Herren (Jahveh) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1-2], 2och Herren (Jahveh) sa till Mose:
Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17-22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Förberedande offer för översteprästen
[Fem djuroffer krävdes: en ung oxe, två getter och två baggar.]
3Så ska Aron komma in till den heliga platsen: med en ung tjur, en tjurkalv (ordagrant: en son av boskapen), som syndoffer [3 Mos 4:3] och en bagge som brännoffer [3 Mos 1:1-17]. 4Han ska klä sig i heliga linnekläder, han ska ha linnebyxor på sin kropp och ska vara omgjordad med en linnegördel och med en linneturban ska han vara klädd. Detta är de heliga kläderna, därför ska han tvätta sin kropp i vatten och sedan klä sig i dem.
[Översteprästen hade i vanliga fall en färggrann skrud med guld och ädelstenar, se 2 Mos 28:39-41; 39:29. De enklare vita linnekläderna var de övriga prästernas ämbetsdräkt. När nu översteprästen ska klä sig lika enkelt som alla andra präster, visar det profetiskt att Jesus måste bli som en av oss, sann människa, för att kunna ge oss försoningen. Heligheten förstärks också av att sju gånger i detta kapitel upprepas frasen ”för honom själv” när det gäller offer, se vers 6 (2 ggr), vers 11 (3 ggr), vers 17 och 24.]
5Av Israels söners församling ska han ta två bockar till syndoffer och en bagge till brännoffer.
Sammanfattning: syndoffer och syndabocken
6Aron ska offra sin syndofferoxe, som är för honom själv, och bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll. 7Han ska ta två bockar och ställa fram dem inför Herrens (Jahvehs) ansikte, vid ingången till församlingens mötestält (tabernaklet).
[Denna vers visar profetiskt det som sker när Barabbas får byta plats med Jesus. Lotten kastas mellan två identiska getter. Barabbas betyder faderns son och Jesus är Faderns Son. Därför kan Jesus ta människans plats medan Barabbas får Jesu nåd, se Matt 27:15-26.]
8Aron ska kasta lott om de två bockarna, en lott för Herren (Jahveh) och en lott för syndabocken (hebr. azazel).
[Hebr. azazel antas komma från de hebreiska orden get (hebr. ez) och vända bort (hebr. azal). Så tolkar översättarna som översatte till grekiska 200 f.Kr. som valde översättningen ”getabocken som går bort”. En annan tolkning av ordet som ett abstrakt substantiv ”fullständigt ta bort”. Bocken som försvinner för gott och ses aldrig mer blir då en bild på synden som är helt borttagen. Inom judisk tradition tolkas azazel som en beskrivning på platsen dit bocken går (baserat på ordet gezerah i vers 22 som beskriver ett ”avhugget” land). En modernare judisk tolkning är en referens till en demon Azazel som nämns i Första Henoks bok (ca 300-100 f.Kr.), det finns dock inget i stöd i Bibeln för en sådan tolkning att demoner är involverade i att ta bort synd.]
9Aron ska föra fram den bock, över vilken Herrens lott fallit, och offra den som syndoffer. 10Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
Detaljerade instruktioner
[Ceremonin består av fyra huvuddelar:
1. En oxe offras som syndoffer för prästerna, se vers 11-14
2. En bock offras för folkets synd (Heb 9:21-22; 1 Tim 2:5), vers 15-17
3. Blandning av oxens och getens blod, vers 18-19
4. Syndabocken sänds iväg, vers 20-22
Efter dessa fyra delar sker en avslutande del, se vers 23-28]
11Aron ska föra fram syndoffersoxen som är för honom själv och ska bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll och ska döda syndoffersoxen som är för honom själv. 12Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget. 13Han ska placera rökelsen ovanpå elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovanpå vittnesbördet (arken), så att han inte dör. 14Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovanpå nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger.
[Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. Tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter på nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också på det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. På samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]
15Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen. 16På det sättet ska han rena det allra heligaste från Israels söners (folks) orenheter på grund av deras överträdelser i alla deras synder. På samma sätt ska han göra med församlingens mötestält [uppenbarelsetältet, tabernaklet, som innehåller det heliga och allra heligaste] som står mitt ibland dem och är omgivet av deras orenhet. 17Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
18Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahveh) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovanpå altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen på altaret representerar makt.] 19Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
20När han har avslutat försoningen av den heliga platsen och av församlingens mötestält och altaret, ska han föra fram den levande geten. 21Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem].
[Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
22Bocken ska bära alla deras missgärningar till ett obebott land, och han ska låta geten gå ut i ödemarken.
23Aron ska komma in i församlingens mötestält och ska ta av sig linnekläderna som han tog på sig när han gick in till den heliga platsen och han ska lämna dem där. 24Han ska tvätta sin kropp med vatten på den heliga platsen och sätta på sig sina (egna) kläder och komma fram och offra sitt brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig själv och för folket. 25Det feta av syndoffret ska han bränna på altaret.
26Den man som ledde ut syndabocken ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och sedan komma in i lägret. 27Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras avskräde (slaktrester). 28Den som bränner dem ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och därefter ska han gå in i lägret.
Försoningsdagen – en återkommande förordning
29Detta ska vara en evig förordning (ordagrant ”saker inristat”) för er. I 7:e månaden på den 10:e dagen [10:e tishri, infaller i sept/okt] ska ni rannsaka er själva [ordagrant: ”ödmjuka era själar”; detta inkluderar ofta fasta, se Ps 35:13; Jes 58:3, 10] och inte utföra något arbete alls, oavsett om det är någon från ert eget land eller en främling som vistas bland er. 30På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahveh). 31Det ska vara en sabbatsvila för er och ni ska rannsaka era själar. Det ska vara en evig förordning (ordagrant ”saker inristat”).
[Det ska vara en evig förordning (ordagrant ”saker inristat”) upprepas tre gånger, se vers 29, 31 och 34. När saker upprepas två gånger är det för att markera att det är extra viktigt. Här upprepas det tre gånger och därmed vet vi att det inte bara är något viktigt utan absolut nödvändigt.]
32Översteprästen, som han ska smörja, och som han ska helga till tjänstgöring i översteprästens ämbete i sin fars ställe, ska bringa försoning och ska ta på sig linnekläder, de heliga kläderna. 33Han ska bringa försoning för den heliga helgedomen och han ska bringa försoning för församlingens mötestält och för altaret och han ska bringa försoning för översteprästen och för allt folket i församlingen.
34Detta ska vara en evig förordning (ordagrant ”saker inristat”) för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Nu markerat:
3 Moseboken 16: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln