Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sa till [åtta av] sina lärjungar: ”Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag ber!” Han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, och började bäva (en plötslig våg av fruktan mötte honom) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press). Sedan sa han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna kvar här och vaka!” [Uppmaningen kan betyda att vara vakna och be, men också att hålla uppsikt för att säga till när de som skulle gripa honom kom.]
[Det är nu omkring midnatt.] Jesus gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund. Han sa: ”Abba (pappa)! Fader! Allt är möjligt (alla saker är möjliga) för dig: Ta bort denna bägare från mig, men inte vad jag vill (önskar), utan vad du vill.”
[”Abba” betyder pappa på arameiska, som var det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är ”abba” – pappa, och ”imma” – mamma. Uttrycket ”Abba Fader” visar på den öppenhet och nära familjerelation som råder i bönen. ”Bägare” visar här på en uppmätt del av lidande, se även Luk 22:42.] När han kom tillbaka [till Petrus, Jakob och Johannes en timma senare] och fann att de sov sa han till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte ens hålla dig vaken en timme? Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad].”
Han gick bort på nytt och bad med samma ord. När han kom tillbaka fann han dem igen sovande eftersom deras ögon var så tyngda av sömn. De visste inte vad de skulle svara honom.
Han kom tillbaka för tredje gången och sa till dem: ”Sover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer. Stå upp, låt oss gå. Han som ska utlämna (förråda) mig är nära.”
[Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]
På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol]. Förrädaren (den som skulle utlämna) hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den som jag kysser är det, grip honom och för bort honom under säker bevakning.” [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.] När Judas kom gick han direkt fram till Jesus och sa: ”Rabbi (min lärare)!” och kysste honom intensivt. De tog tag i Jesus och grep honom. Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.
[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Jesus helar honom, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium sist när Petrus redan är död, medan de övriga evangelieförfattarna är försiktigare och inte vill utlämna hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
Jesus sa till dem: ”Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig! Men [detta hände för att] Skrifterna skulle uppfyllas.” Då övergav de alla [lärjungarna] honom och flydde. [I grekiskan ligger stark betoning på att alla gjorde detta och Jesus var ensam kvar med dem som gripit honom.]
En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde (linneskynke) på kroppen. Honom grep de tag i, men han lämnade linneklädet kvar och sprang i väg naken.
[Det är bara Markus som omnämner denna händelse. Kanske var det evangelieförfattaren själv, vars familj bodde i Jerusalem, se Apg 12:12. Ordet för linne används bara här och i Mark 15:46 där det beskriver linneduken som Jesu döda kropp sveptes in i. Oavsett vem mannen var så visar händelsen på den aggressiva inställningen hos folket som försökte fånga honom. Hotet mot Jesu efterföljare var verkligt.]
[Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna, var helt eller delvis samlat hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.]
De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden. Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte. Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.
Då stod några upp och gav detta falska vittnesmål mot honom: ”Vi har hört att han har sagt: ’Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är gjort med händer.’ ” Men deras vittnesmål stämde inte heller överens.
Då reste sig översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus: ”Ska du inte svara på deras vittnesmål mot dig?” Men Jesus var tyst och svarade inte. [Han uppfyllde profetian från Jes 53:7.] Då frågade översteprästen honom: ”Är du den Smorde (Messias, Kristus), den Välsignades son.”
Jesus svarade: ”Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida [platsen för ära och makt, Ps 110:1] och komma bland himlens moln [Dan 7:13].” [Uttrycket ”Jag Är” anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14Mark 6:50.] Då slet översteprästen sönder sina tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg).
[Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29342 Kung 18:3719:1Jer 41:5Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet ”slita sönder” förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:621:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.]
Han sa: ”Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?”
Alla de [som var samlade i Stora rådet] dömde honom skyldig till döden. Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Profetera!” Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.
Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sa: ”Du var också med den där nasarén, Jesus.” Men han nekade och sa: ”Jag vet inte och förstår inte vad du pratar om!” Sedan gick han ut på den yttre gården. [Petrus går undan från skenet från elden som hade avslöjat hans identitet för en av tjänsteflickorna.] Då gol tuppen.
När tjänsteflickan [vid porten] fått syn på honom började hon igen säga [samma sak] till dem som stod i närheten: ”Han är en av dem!” [I Matt 26:71 är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån Joh 18:25 var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.] Petrus förnekade det på nytt (upprepade gånger).
En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sa: ”Visst är du också en av dem, du är ju från Galileen!” [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja, se Matt 26:73.] Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud om det han sa inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sa sedan]: ”Jag känner inte den mannen som ni talar om.” Omedelbart efter detta gol en tupp för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger förneka mig.” Han bröt ihop under högljudd gråt [och gick ut, se Matt 26:75].
Bibelappen
Bibelappen för barn
