Jesus kom till Betsaida [vid norra delen av Galileiska sjön]. Man förde en blind man till honom och bad att han skulle röra vid honom. Jesus tog den blinde mannen vid handen och ledde honom ut ur byn. [Betsaida var en av de platser Jesus fördömde för dess otro, se Luk 10:13, så det är möjligt att Jesus behöver ta ut den blinde mannen ut från den miljön.] Efter att Jesus hade spottat på hans ögon (upprepade gånger) frågade han honom: ”Ser du något nu?”
Han såg upp och svarade: ”Jag ser människor, men de ser ut som träd som går omkring.” På nytt lade Jesus sina händer på hans ögon, och nu såg mannen klart (kunde fixera sin blick) och synen blev återställd och han kunde se allt tydligt [på avstånd]. Jesus skickade i väg mannen till hans hem och sa: ”Gå inte ens in i byn!” [Det verkar som om Betsaida inte var mannens hem, utan han bodde på landsbygden eller i någon närliggande by.]
Jesus gick med sina lärjungar till byarna i trakten av Caesarea Filippi [ett hedniskt område drygt fyra mil norr om Gennesarets sjö]. På vägen dit frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att jag är?”
De svarade: ”Johannes Döparen; men andra säger [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5], och andra en av profeterna.”
Han frågade dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?”
Då svarade Petrus: ”Du är den Smorde (Messias, Kristus).” Men han förbjöd dem att säga det till någon.
Därefter började han undervisa dem [för första gången] om att Människosonen måste lida mycket (det är helt nödvändigt) och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. Rakt på sak (öppet, så det inte kunde missförstås) talade han om detta. Då tog Petrus honom avsides och började tillrättavisa honom strängt. Men Jesus vände sig om [och vände Petrus ryggen], och såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus och sa: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.”
När han sedan kallat till sig folkskaran, tillsammans med sina lärjungar, sa han till dem:
”Om någon vill följa (gå bakom) mig
ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge].
[En Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]
För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min och evangeliets (det glada budskapets) skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det.
[Gr. psuche betyder både liv och själ och används i båda betydelserna här i vers 35-37, se även Joh 12:25. Att ’förneka sig själv’ i vers 34 handlar inte om brist på självaktning och självkänsla. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självbild än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26, osv. Jesus hade tidigare i saligprisningarna predikat om den himmelska lönen och vad det innebär att vinna livet, se Luk 6:20-26. Utifrån ”att vinna hela världen” i vers 36, handlar självförnekelsen om att sätta Gud och hans rike främst.]
För vad hjälper det en människa att vinna hela världen
och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)?
Vad skulle en människa ge i utbyte mot sitt liv (till lösen för sin själ)?
För den som skäms [skulle känna personlig skam] för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte,
för honom ska också Människosonen skämmas,
när han kommer [vid den tid då det är dags att han ska komma] i sin Faders härlighet med de heliga änglarna [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14].”
Bibelappen
Bibelappen för barn
