Psaltaren 142:1-7

En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av David. En bön. När han var i grottan. [Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1-5, men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se 1 Sam 24. Se även Ps 57:1 som också nämner hur David flydde från Saul och var i grottan.] ______ Jag höjer min röst och ropar till Herren (Jahveh), jag höjer min röst och ber till Herren (Jahveh) om nåd (oförtjänt kärlek; favör). [Versen är en kiasm där klagan/nöd står centralt och ramas in av verben utgjuter/berättar:] Jag utgjuter, inför honom (hans ansikte), min klagan (fundering, grubblar lågmält), min nöd (pressade situation) inför honnom (hans ansikte), berättar jag. När min ande försvagas i mig, känner du mina steg (min väg). På stigen (min välkända upptrampade gångväg) där jag går har de gömt en snara (fälla) för mig. Titta på min högra hand och se, för det finns ingen som känner mig. Jag har ingenstans att fly, ingen bryr sig om (söker, frågar efter) min själ (mitt liv). Jag har ropat till dig, Herre (Jahveh), jag har sagt: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.” Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd, rädda (ryck bort) mig från mina förföljare för de är för starka för mig.

Gratis läsplaner och andakter relaterade till Psaltaren 142:1-7