Psaltaren 142:1-7
Psaltaren 142:1-7 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En sång av David. En bön när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och ber till HERREN. Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom och talar med honom om min nöd. När min ande tynar bort i mig, är du den som känner min stig. På den väg jag skall gå, har de lagt ut snaror för mig. Se på min högra sida, där finns ingen som känns vid mig. Ingen tillflykt finns mer för mig, ingen frågar efter min själ. Jag ropar till dig, HERRE. Jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land." Lyssna till mitt rop, jag är i stort elände. Rädda mig från mina förföljare, de är mig för starka.
Psaltaren 142:1-7 Karl XII 1873 (SK73)
En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst. Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före. När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går. Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ. Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land. Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige. För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.
Psaltaren 142:1-7 Svenska 1917 (SVEN)
En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN. Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom. När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ. Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8) För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig. ]
Psaltaren 142:1-7 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Med hög röst ropar jag till HERREN, med hög röst ber jag HERREN om nåd. Jag utgjuter mitt bekymmer för honom, berättar om min nöd för honom. När min ande mattas i mig är du den som känner min stig. På vägen där jag går har de lagt snaror för mig. Se på min högra sida, där finns ingen som känns vid mig. Jag har ingen tillflykt mer, ingen som frågar efter min själ. Jag ropar till dig, HERRE, jag säger: Du är min tillflykt, min lott i de levandes land. Lyssna till mitt rop, för jag är i stor nöd. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag.
Psaltaren 142:1-7 nuBibeln (NUB)
Jag ropar med hög röst till HERREN, jag ropar med hög röst till HERREN och ber om nåd. Jag utgjuter min klagan inför honom, jag berättar om min nöd för honom. När jag är färdig att ge upp, vet du hur jag har det. På den väg jag går har de lagt ut snaror för mig. Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig. Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig. Jag ropar till dig, HERRE, jag säger: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.” Lyssna till mitt rop, för jag är förtvivlad. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag.
Psaltaren 142:1-7 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av David. En bön. När han var i grottan. [Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1-5, men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se 1 Sam 24. Se även Ps 57:1 som också nämner hur David flydde från Saul och var i grottan.] ______ Jag höjer min röst och ropar till Herren (Jahveh), jag höjer min röst och ber till Herren (Jahveh) om nåd (oförtjänt kärlek; favör). [Versen är en kiasm där klagan/nöd står centralt och ramas in av verben utgjuter/berättar:] Jag utgjuter, inför honom (hans ansikte), min klagan (fundering, grubblar lågmält), min nöd (pressade situation) inför honnom (hans ansikte), berättar jag. När min ande försvagas i mig, känner du mina steg (min väg). På stigen (min välkända upptrampade gångväg) där jag går har de gömt en snara (fälla) för mig. Titta på min högra hand och se, för det finns ingen som känner mig. Jag har ingenstans att fly, ingen bryr sig om (söker, frågar efter) min själ (mitt liv). Jag har ropat till dig, Herre (Jahveh), jag har sagt: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.” Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd, rädda (ryck bort) mig från mina förföljare för de är för starka för mig.
Psaltaren 142:1-7 Bibel 2000 (B2000)
En dikt av David när han var i grottan. En bön. Med hög röst ropar jag till Herren, med hög röst bönfaller jag Herren. Jag utgjuter mina bekymmer för honom, till honom bär jag fram min nöd. När modet sviker mig vet du hur jag har det ställt. På den väg jag vandrar gillrar de fällor för mig. Jag ser mig omkring, men ingen bryr sig om mig. Ingenstans kan jag fly, ingen vill veta av mig. Jag ropar till dig, Herre, jag säger: Du är min tillflykt, min lott i de levandes land. Lyssna till min klagan, ty jag står utan hjälp. Rädda mig från förföljarna, ty de är starkare än jag.